Piskorna och morötterna
av Rita Asplund Forum 2010-02, sida 15, 25.02.2010
FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 2 2018
Rita Asplund är forskningsdirektör på Näringslivets forskningsinstitut Etla.
Piskorna och morötterna
Två pensionsarbetsgrupper har jobbat för högtryck och, åtminstone på slutrakan, under hård tidspress. Den ena arbetsgruppen, ledd av EKdirektören Jukka Ahtela, hann bli färdig inom utsatt tid, I den andra arbetsgruppen, ledd av Pensionsskyddscentralens vd Jukka Rantala, tvistar arbetsmarknadsorganisationerna fortfarande om huruvida arbetet blev slutfört eller inte.
Å andra sidan är det väl inte mer än rätt att konstatera att Ahtelas arbetsgrupp hade ett betydligt lättare uppdrag: att fundera på hur vi ska fås att stanna längre i arbetslivet. Gruppen valde dessutom att söka svaren bland morötterna i stället för piskorna., Listan på rekommenderade åtgärder för att locka oss att förlänga vår arbetskarriär blev lång, men mångsidig.
Några revolutionerande nya förslag är det dock inte fråga om. Behovet att förbättra arbetsmiljön har länge diskuterats i olika sammanhang: åtgärder mot mobbning och åldersdiskriminering på arbetsplatserna, utökade utbildningsmöjligheter också bland äldre arbetstagare, flexiblare arbetstider, större satsningar på företagshälsovård och så vidare. Kanske det största värdet ligger just i att arbetsgruppen sammanställt alla dessa kritiska faktorer till ett åtgärdsprogram. Förhoppningsvis får de olika förslagen därigenom avsevärt större genomslagskraft än hittills.
Men, som sagt, arbetsgruppen förutsätter inte att de föreslagna arbetsmiljöförbättrande åtgärderna ska genomföras med tvång. Räkningen skulle ju dessutom hamna i första hand på arbetsgivarnas bord. Arbetsgruppen valde i stället att påminna om alla de möjligheter som de factosstår till buds om blott viljan finns att förlänga arbetskarriä betstagare som fyllt 60, för att inte tala om 65? En äldre arbetstagare blir vanligtvis dyrare både i form av löne- och hälsovårdskostnader. Dessutom blir det kanske nödvändigt att förändra personens arbetsuppgifter eller rent av att skola om personen till andra, kanske mindre produktiva uppgifter.
Eventuellt förutsätter personens hälsotillstånd eller livssituation (till exempel anhörigvård) att arbetstiden dessutom görs flexibel. Finns det faktiskt vilja och resurser att vidta dylika anpassningsåtgärder på arbetsplatser som i allt större utsträckning styrs av produktivitets- och effektivitetstänkande och följaktligen av en evig jakt på kostnadsposter att skära i?
Bör det största problemet således stavas åldersdiskriminering? Frågar man gemene man så blir svaret ett tveklöst ja. Frågar man byråkraterna i Bryssel så blir svaret likaså ett ja, vilket redan föranlett en hel del aktivitet från kommissionens sida. På forskningsfronten råder däremot klar tveksam het. Det finns de facto inga generaliserbara resultat som entydigt skulle utvisa att åldersdiskriminering är allmänt förekommande på våra arbetsplatser,
Vad händer härnäst med Ahtela-gruppens utmärkta åtgärdsprogram? Nästa steg är säkerligen något som få hade väntat sig: en expertgrupp knuten till OECD ska utvärdera om åtgärdspaketet räcker till för att förlänga finländarnas tid i arbetslivet. Ett oförbehållsamt ja vore givetvis välkommet men är väl föga sannolikt. Det är snarare troligt att OECD -experterna kommer fram till ett ja åtföljt av en rad villkor och förbehåll.
I värsta fall utmynnar utvärderingen i utdragna diskussioner om hur realistiska Ahtela-grup pens antaganden är då man uppskattat att åtgärdspaketet kunde förlänga finländarnas arbetskarriär med i ge . Det är så i h - en itt 1,8 år. botten tm frågeom altid: Bör det största se adeje hoppats på en och inte minst om attitydför- proble met såle de $S — snabbinventering av vilka möjligheändringar. Cd 2 ter det finns att omedelbart börja rigAttitydförändringar behövs stavas ålders ga upp de lockbeten som ska öka trivvisserligen också på arbets- diskrimine ring? seln på arbetsplatserna och få oss att bemiäemenen stals — Frågar man — Visans snringesnsadsn. år i arbetslivet styrs ändå of- gemene man så ett senare skede utvärdera om åtgärtast i sista hand av arbetsgiva- blir svaret ett derna förefaller vara tillräckliga elle rens signaler. Vill arbetsgivarna överhuvudtaget ha kvar ar tveklöst ja.
om det eventuellt behövs ytterligare satsningar. m