Polen och valutakrisen
av Tauno Tiusanen Forum 1985-15, sida 16-17, 09.10.1985
Klarar Pole valutakrisen?
På de internationella finansmarknaderna uppträder termer, som ofta är rena hebreiskan för alla andra utom bankirerna. Under senare år har terminologin berikats med begreppet Parisklubben som trots det fina namnet, har en bitter bismak; klubbens uppgift är att behandla skulder som inte kan skötas på nor malt sätt.
arisklubben nämns speciellt då den Pese valutaskulden kommer på tal.
Eftersom Polen inte är medlem i In: ternationella valutafonden (IMF) ; har man inofficielt tvingats överlåta skötseln av landets problem med betalningsbalansen åt Parisklubben, där borgenärerna och gäldenären kan träffas.
I juli fick Parisklubben, där borgenärerna företrädde 17 länder, bland dem Finland, till stånd ett ramavtal om skötseln av de lån på ungefär 12 miljarder doflar som Polen upptagit i västliga exportkreditinstitut. Detta belopp utgör knappt hälften av Polens totala skuld av vilken mer än 50 procent tagits i affärsbanker.
Enligt ramavtalet amorteras de statliga krediterna inom förloppet av 11 år, varvid de fem första åren är amorteringsfria. När denna ”grace period” är förbi år 1990, sker amorteringen i sammanlagt 12 lika stora halvårsrater. Ratificeringen av ramavtalet förbands med ett villkor som gick ut på att Polen skulle betala de obetalda räntor som uppkommit på de krediter som berörs av ramavtalet. De uppgår sammanlagt till ett belopp om 0,65 miljarder USD.
Polen vill ha pengar
Ramawvtalets tillblivelse, vilket i sig bör hälsas med tillfredsställelse, löser emelilertid inte ännu Polens valutaproblem. Unde 1 innevarande år borde landet betala 15 miljarder doltar i kostnader för skötseln av de normala bankkrediterna, vilkas amorteringstid justerades år 1981.
Senaste år förtjänade Polen ihop ett överskott på 1,5 miljarder dollar på sin valutahandel. Motsvarande tal hotar att minska detta år. Sålunda befinner sig Polen fortfarande i en trollcirkelsituation I fråga om skötseln av sina krediter. Nettovalutaintäkterna är inte tillräckliga för skötseln av krediterna utan landet borde erhålla nya krediter. Efter mötet med Parisklubben meddelade polackerna att de har ett omedelbart och brådskande behov av ”friska” pengar till ett belopp om minst 0,8 miljarder dohar.
Efter det att ramavtalet rörande de statliga skulderna undertecknats, inledde polackerna omedelbart bilaterala konkreta förhandlingar med alla länder som undertecknat avtalet. Vid dessa förhandlingar försökte polackerna påvisa att skötseln av krediterna inte lyckas ens på lång sikt inom ramen för avtalet såvida inte Polen beviljas nya krediter. Exportindustrin lider nämligen forlsättningsvis brist på västliga reservdelar och halvfabrikat.
I den bilaterala förhandlingsrundan hade man lyckats åstadkomma en öppning mot Österrike, som beviljat en ny kredit på 40 miljoner dollar. Detta har en viktig psykologisk betydelse för helhetslösningen, även
LIGE AE I a K om den ekonomiska verkan är rätt anspråkslös. Vid förhandlingarna med de större staterna borde landet kunna uppbåda betydligt större kreditbelopp.
Bankrond i väst
Samtidigt som de ovannämnda bilaterala förhandlingarna förs, måste polackerna uppenbarligen förbereda sig på en förhandlingsrunda med bankerna i väst, för skötseln av bankkrediterna lyckas uppenbart inte utan nya uppskov för amorteringarna. Inom denna sektor består kreditgivarna av ungefär 300 penninginstitut.
Under krisårens förlopp har Polen alltmer skuldsatt sig hos Sovjetunionen, som har beviljat en del av lånen i fritt konvertibla valutor. De polska finansmyndigheterna uppskattar att den totala skulden till Sovjetunionen uppgår till omkring fem miljarder dollar, varav knappt en tredjedel är i konvertibel valuta och resten i transferrubel clearing. De sovjetiska leveranskrediterna på clearingbas har under senare år utgjort ett viktigt element i strävandena att kompensera resurssektorns flaskhalsar.
I Polen anser man emellertid att handeln med Sovjetunionen under de närmast följande åren bör komma i balans, med andra ord sagt: varuströmmarna på kredit från öst kan inte fortsätta. Att betala den skuld som uppkommit under krisåren genom att vänd 15/1985F RU den bilaterala handelsbalansen mellan Polen och Sovjetunionen till starkt positiv för Polen torde inte vara möjligt på kort sikt.
Koldollar från Finland
Det har redan under flera år talats om att balansera handeln mellan Finland och Poten. I denna handel har på prov använts dollar som betalningsmedel redan under ett par årtionden. Polen har länge varit en betydande stenkolsleverantör åt den finländska energiförsörjningen och genom denna bilaterala handel skaffat sig ett valutaöverskott. Senaste år var överskottet ungefär en miljard FIM till Polens favör, vilket betyder att Polen skaffar ungefär tio procent av det så viktiga valutaöverskottet i sin västhandel genom handeln med Finland. Det fortsätt ningsvis svala intresset från Polens sida att balansera handeln mellan våra länder är förståeligt om man betraktar saken utgående från helheten. Stenkolsleveranserna till Finland är en oerhört viktigt dollarkälla för dem som ska sanera Polens betalningsbalans. Om denna källa faller bort, kommer det att betyda ett hårt slag för den polska valutaadministrationen.
Polen och IMF
Polen anhöll om medlemskap i Internaticnella valutafonden i decenniets början. Ansökan lades emellertid på hyllan på
F RUN 15/198 a.
grund av krigstillståndet i Polen. Slutet på krigstillståndet hämtade ernellertid inte ännu med sig det efterlängtade medlemskapet åt Polen.
De polska valutamyndigheterna emotser ett positivt beslut beträffande Polens medlemskap inom en nära framtid. Man väntar att valutafondens delegation ska besöka landet ännu denna höst. Några principiella hinder för ett medlemskap kan de polska myndigheterna inte se. Av SEV-länderna är Rumänien och Ungern redan medlemmar i IMF och Världsbanken, varför Polen så till vida inte utgör något prejudikatfall.
Ett medlemskap i valutafonden skulle för Polen vara ett ytterst betydelsefullt steg på vägen mot en stabilare utrikeshandel. De saneringskrediter i anslutning till medlemskapet som Polen kan vänta sig att erhålla, är mycket viktiga i sig. Dessutom har anslutningen som medlem till IMF en viktig psykologisk aspekt: de normala kreditgivarna betraktar medlemskapet i IMF som en form av garanti, som minskar den risk som är förknippad med Polens pålitlighet och som idag betecknas som mycket stor.
Det är uppenbart att medlemskapet i IMF, om det beviljas Polen, innebär att sk besk medicin måste accepteras I den ekonomiska politiken. Enligt utlåtanden av fondens experter, kommer man säkert att förorda att det alltjämt rätt invecklade och om Warszawa, Marchlewski-gata fattande subventionssystemet i Polen upplöses och att marknadspriserna samtidigt beaktas bättre än tidigare. Underlåtenhet att följa rekommendationerna i denna austerity-politik betyder med största sannolikhet att saneringskrediterna fryses ner.
Hästkur — men hurudan?
Det återstår att se hur det inre tillståndet i Polen, där en viss marginell förbättring skett beträffande försörjningen av dagligvaror, kommer att klara av eventuella utifrån komrnande rekommendationer om hästkurer. De drömmar om snabba och kännbara förbättringar i levnadsstandarden, som fortarande ligger under 70-talets nivå, måste polackerna i så fall glömma bort. Befolkningens tolerans sätts säkert på hårda prov. Åtstramningsprogrammet är emellertid det enda sättet att återställa den yttre baansen i landets ekonomi, det må sedan göras på rekommendation av valutafonden eler inte. Uppgörelsen i Parisklubben har skjutit Polens skuldproblem på framtiden, men ingalunda avlägsnat dem. Den “grace period” som uppnåddes vid förhandlingarna är att betrakta som en nådatid under vilen man antingen bör sanera ekonomin eljer förbereda sig på den slutliga katastrofen, som hägrar i början av 1990-talet.
Tauno Tiusanen 17