Politiskt spel om oceanresurserna?
av Kai Finell Forum 1972-02, sida 11-13, 02.02.1972
Politiskt spel om oceanresurserna?
Av dipling Kai Finell
Först under de senaste årtiondena har naturvetenskapen, tack vare den starkt forcerade teknologin, målmedvetet kunnat inriktas på utforskning av djuphavens naturtillgångar. Jämväl med den prisvärda bitanken att utforma en klarare bild av jordklotets utvecklingsskeden. En forskning som blir allt nödvändigare för prognoserna om vår fortsatta existens på planeten Tellus. Det är hög tid att förvärva och sprida kunskap om de jordresurser som vi, i entusiasmen över människovänliga idéer och lockande samhällsreformer, inte märker att världens politiska potentater efterfikar i lika glupande som ödesdiger lys tenhet.
Människan har fångat fisk och annat ätbart ur haven vida längre än hävderna sträcker sig. Extrahering av salt ur vatten har man emellertid ända fram till våra dar överlåtit åt den energislösande solen att göra.
Det vanliga koksaltet — natriumklorid, NaCl — är troligen det första okomplicerade kemiska ämne som utvanns ur oceanvattnet. Idéns originalitet intygades på sin tid faktiskt med USA:s patentbrev nummer 1. Den just nu värdefullaste havsvattenstillgången — bottenfyndigheterna undantagna — är metallen magnesium, som vanligen framställs genom elektrolys av smält magnesiumklorid utvunnen ur havsvatten. Vi skall senare återkomma till den roll vattnen i Mellersta östern måhända spelar i världspolitiken men inledningsvis kan redan nu nämnas att den dominerande mineralkomponenten i saltrika Döda havet är just magnesiumklorid.
Bortåt 30 9/0 av dödahavsvattnet — mot världshavens 3,5 “/o — består av användbara material. Israel investerar redan, med utländsk hjälp, tiotals miljoner i vårt mynt, för utforskning av dessa mineralers exploateringsmöjligheter. En särskilt inkomstbringande originell exportartikel väntar man sig av ett byggnadstegel med otroligt hög eldfasthet och med dödahavsmaterial som huvudsaklig beståndsdel.
Olönsamt oceanbruk
Trots att oceanernas bromhalt är bara 65 g/ton utvinns omkring 70 9/0 av all brom i världen ur havsvatten. I stort sett torde det ovannämnda vara allt — utom näring — som än så länge, i industriell skala, anses vara lönt att ta till vara av oceanernas naturtillgångar.
Likväl innehåller havsvattnet klart påvisbara mängder av lösta eller i partikelform svävande kemiska föreningar av minst 30 grundämnen. Bland dem inemot ett tjog verkligt eftersökta råämnen såsom koppar, zink, kobolt, silver, guld och till och med uran.
Forum 2/72
Koncentrationen är dessvärre bekymmersamt låg. Enligt västvärldens oceanografiska forskningsresultat lär dagens marknadsvärde vara mindre än en halv miljon mark per km? — alltså en miljard ton havsvatten. Ett saluvärde mindre än 5 penni 100 ton.
För att med dagens teknik vara ekonomiskt bärkraftigt borde ett kopparutvinningsverk, enligt amerikanska beräkningar, vara kapabelt att behandla bortåt 10 000 t havsvatten per minut — dygnet om och året runt. Inte desto mindre kommer den fatala folkökningen snart att tvinga fram också olönsamma fabriker för allsköns ”förädling? av havsvatten. De måste helt enkelt byggas med negligering av räntabiliteten. Merpriset innebär ökade levnadskostnader med växande befolkning. I vissa fall kan man lyckligtvis med fog hoppas på att metoderna inom rimlig tid utvecklas tillräckligt för att göra driften betydligt lönsammare än nu.
Färskvatten
Det låter överraskande men i detta nu torde faktiskt bortåt 700 kommunala och statliga avsaltningsverk för havsvatten redan vara i funktion runt om i världen. Trots att det billigaste framställningspriset för färskvatten på detta sätt, enligt en artikel i Scientific American av år 1969, låg nätt och jämt under 4 mk/m?, Således 0,4 p litern. För rent hushållsbruk låter detta självfallet inte särskilt dyrt men dels innehåller priset endast framställningskostnaderna, utan distributions- och andra utgifter, och dels bör vi minnas att det är den moderna industrin som förbrukar — och förgiftar — den ojämförligt största mängden färskvatten. Praktiskt taget inga industriella råmaterial — inte papper, järn, plast, läder eller knappt ens något så dammigt torrt som pulverkaffe eller torrmjölk — framställs i dag utan sorglöst slöseri med färskvatten som naturen inte hinner förnya.
Vänd!
LÄ
Just nu är atomkraft den enda tänkbara lösningen på det stora energiproblemet vid industriell färskvattenframställning. Möjligen med undantag av avsaltning av geotermiskt överhettat salthaltigt vatten från underjorden — utnyttjande den egna inneboende vulkaniska värmeenergin — på de platser av jordklotet där sådan hetta i tillräcklig mängd står till buds. Här skulle man självfallet dessutom ta till vara så många som möjligt av de i vattnet förekommande värdefulla mineralerna. Sedan återstår frågan om hur säker vår tillvaro artar sig med snart sagt ett atomkraftverk i varje knut. Utan katastrofer klarar vi oss säkert inte — tillbud har redan funnits — men hur stor faran i framtiden är ligger i vida fältet.
I detta sammanhang kan man inte heller låta bli att peka på faran av de fortfarande pågående underjordiska kärnvapenproven som intimt sammanhänger med utforskningen av vulkanbältenas natur och struktur. De proven kommer inte att upphöra. De kan helt enkelt inte mera undvaras. Här är faktiskt den civila vetenskapliga nyttan av vida större betydelse än den militära drivfjädern.
Begärliga mangankulor
Från råvarusynpunkt är i alla fall själva havsbottnen än så länge den mest lockande utvinningsplatsen. Jordborrningstekniken är nu så avancerad att nära 20/0 av all olja och bortåt 79/0 av naturgasen — i icke socialistiska länder — fås från marina borrtorn. Prospekteringarna tyder på att man redan före 1980 kan tillfredsställa ett fyrfalt större behov av petroleumprodukter än nu, över en tredjedel skall då komma från borrtorn ute på kontinentalhyllorna.
Eftersom några kilometers mellanliggande vattendjup inte mera utgör något hinder för borrningstekniken kan man med sto 1 sannolikhet vänta sig värdefulla fynd av också andra nyttiga material i ocenbottnens sediment. Och i mån av teknisk åtkomlighet kanske också längre ner i jordskorpan.
I synnerhet de relativt stora havsdjupen i Stilla havet gömmer på ett, för några år sedan, uppdagat säreget fenomen i form av små kulor med anmärkningsvärt hög halt av mangan, som stormakternas metallindustrier har ett gott öga till. Visserligen innehåller oceanvattnet som sådant inte mer än än omkring 5 gram mangan per ton havsvatten. Av någon anledning har likväl mangan under årtusendenas lopp, avsatt sig skiktvis kring kärnor av hajtänder, små valben etc så att vissa bottenarealer är rika på sådana begärliga kulor med en manganhalt mellan 15 och 30/9. Plus ytterligare några procent koppar och nickel.
Fyndigheterna ligger emellertid oftast på ett förargligt stort djup. Men många sinnrika tekniska utkast — allt från jättelika enkla bottenskrapor och djuphavselevatorer till mäktiga slamsugare, rena arbetsubåtar och bemannade laboratorier avsedda för mycket stora arbetsdjup — föreligger redan både till pappers, i modellutförande och i verkligheten.
Röda havets lönnfickor
Oceanfartyg av olika nationaliteter har i flera års tid intensivt koncentrerat sig på analys av havsvattnet och därmed sammanhängande bottenundersökningar. Sovjetunionens oceanografiska flotta — åtminstone de fartyg som uppges syssla med oceanografi — överträffar i detta nu alla andra länders sammanlagda resurser. Både till antal och tonnage.
Många, från de hittills nämnda medelvärdena avvikande mätresultat har säkert redan noterats utan att nå offentligheten. Sambandet mellan fynd av naturrikedomar och den politiska
Djuphavslaboratorium
Modernt amerikanskt djuphavslaboratorium. Laboratorieutrymmena nere och logementen upptill. De stora globerna nederst innehåller utsiktsfönster och TV-kameror. Laboratoriet avsett för ett arbetsdjup av 1,8 km (USIS)
Forum 2/72
Djupdykning till 2500 meter
Detta är redan en veteran på djupdykningsområdet, specialfarkosten Trieste II som lyckades med bravaden att inte bara finna utan också hämta upp vrakdelar av den försvunna atomubåten Tresher — från 2500 m djup aktiviteten i världen är dock uppenbar. Utan att detta samband någonsin får den publicitet det är värt.
Under åren 1964—1966 — just innan Suezkanalen på nytt gick i baklås under sjudagarskriget mot Israel — upptäcktes, längst inne i Röda havet, tre väldiga submarina sänkor med förbluffande hög salthalt i vattnet. Mineralhalten låg tio gånger högre än det medelvärde man räknar med ute i världshaven.
Nere på bottnen fann man förklaringen. Både gamla och geologiskt sett färska sprickbildningar kantade av grundmaterial innehållande sådana eftersökta råämnen som bly, guld, koppar, silver och zink.
Rymdteknologiska mätmetoder för kontinentvandringarna — laser- och satellistteknik — har nu avslöjat att den afrikanska kontinenten och Arabiska halvön glider ifrån varandra med en hastighet som till och med överträffar de förskjutningsvärden man uppmätt i Kaliforniens, Chile—Peru-kustens, Nya Zeelands och Islands vulkaniska bälten. De Lesseps, av egyptierna så sorgligt vanskötta, sekelgamla tekniska mästerverk kanske inte alls öppnas mera innan naturen i sinom tid gör det själv på ett sätt som ingen mänsklig makt kan förhindra.
Olja också i öster
Sovjetiska oceanografer lär ha råkat på rika kromfyndigheter i Indiska oceanen och utanför Texas-kusten har amerikanarna i sin tur funnit zirkon, titan och andra tunga metaller. Bottnen utanför Kalifornien, Chile, Peru, Mexico och Sydafrika är rik på fosforhaltig sten. Myriader industridiamanter — långt utöver behovet — skrapas upp från Atlanten utanför Sydafrika. Samtliga platser är som känt politiska oroshärdar av rang.
Mycket av allt trasslet i östern, både när och fjärran, liksom
Forum 2/7 likströmsmotorer fördelaktigt från Talousmoottori O p:0,01-—-11 kw n:900—-6000r/min
HE u:12=-250v
Obs! Även enligt Lloyds! tel. 90-83170 falousmoolfori Oy
DICKURSB också i Central- och Sydamerika är mindre inspirerat av omtanke om urinnevånarnas väl och ve än av materialistiska stormaktsintressen skickligt kamouflerade av förslagen hjälpsamhetsaktivitet av de mest olika slag.
De av oss som slentrianmässigt nöjer sig med enbart massmedianinformation, ideologisk eller konstnärligt kulturell andlig spis förblir tragiskt omedvetna om de hänsynslösa realiteterna i det duperande rävspelet om jordresursarealernas brohuvudspositioner. Ett hasardspel med miljoner människoöden som skoningslöst hopbuntas till kollektiva spelmarker. Exemplen är alltför många för att här uppräknas. Det må räcka med en mindre känd, men desto mer åskådlig, illustration till modern aktivitet av detta slag.
Korea, Vietnam och Okinawa är alla välkända namn. Men få människor är medvetna om att den kontinentalhylla som bär upp den 1000 km långa Ryukyu ökedjan, inklusive Okinawa, döljer en av jordens allra största, hittills upptäckta petroleumreserver!
Storpolitiken är i dag — liksom förr — en ständig kamp om jordens naturtillgångar. Stridsmedlen är inte enbart soldater, materiell bestyckning och kapprustning. Kampredskapen är dessutom — liksom fordom — lättledda civila människomassor.
Också de sedan urminnes tider — desto lättare ledda och masspåverkade ju mindre bevandrade de är i sin egen biologiska utvecklingshistoria och naturvetenskapens stränga lagar. Det är mot denna bakgrund man måste se det fördömliga i strävandena att politiskt dirigera vetenskaplig utbildning och forskning. Något som man — enligt nobelpristagaren Dennis Gabor i Sveriges TV på nyåret — lär börja komma underfund med till och med i Sovjetunionen. Då skall inte heller vi försöka oss på ett sådant vettlöst experiment.
13