Porträttet : Forskning betyder samarbete

Taggar: Personer: Waldemar Jensen Teman: forskning

Prot. Waldemar Jensen vid en av Centrallaboratoriets försöksmaskiner.

— Vi kan på Centrallaboratoriet med glädje konstatera att industrin har insett betydelsen av forskning och samarbete. Vi har idag massa- och pappersindustrins samtliga organisationer bakom oss, i vår styrelse och dess arbetsutskott är industrins högsta ledning representerad, vi har mer än tiotalet tekniska kommittéer på olika områden inom träförädlingsindustrin, t.ex. sulfit-, sulfat- och silkemassa, slipmassa, tidnings-, omslags- och finpapper, kartong m.m. Vi har drygt 240 anställda på Centrallaboratoriet och säger jag att det i dessa kommittéer sitter lika många representanter för industrin så förstår vi huru intimt samarbetet med industrin är. Detta samarbete garanterar att vårt forskningsprogram är up to date och behandlar frågor av vital betydelse för vår industri. Trots att vi redan har över 50 års erfarenhet av detta samarbete strävar vi alltjämt att utveckla nya samarbetsformer för att åstadkomma en allt smidigare växelverkan med industrin.

Större statlig satsning önskvärd

Det är även industrin som svarar för lejonparten av Centrallaboratoriets finansiering. Av budgeten på 8 miljoner hämtar avgifterna för beställda uppdrag (konfidentiella undersökningar) 1,3 miljoner. Resten är anslag för vilka gemensam forskning görs, det är här de många specialkommittéerna med representanter för industrin kommer in. De besluter om forskningsprogrammet, tar del av resultaten och granskar rapporterna — Något ordinarie årligt anslag från staten har vi ej. Staten har dock visat välvilja på annat sätt. Vi fick, säger professor Jensen, 3 miljoner mark i mycket fördelaktiga statslån när vi byggde vårt laboratorium (Centrallaboratoriet opererar idag i ultramoderna lokaliteter i Hagalund) och ytterligare lån på sammanlagt 2,1 miljoner för apparatanskaffningar. Dessutom satsar handels- och industriministeriet genom forskningskontrakt välkomna belopp på projekt som kan anses nyttiga ur folkhushållningens synpunkt. Just nu underhandlar vi förresten om nya statslån för utvidgning av vår pilot plant.

Sitra (Fonden för Finlands Självständighets Jubileumsår 1967) har bl.a. beviljat 0,4 miljoner för fem års undersökningar av konstfibrers användning vid papperstillverkning. Suomen Luonnonvarain Tutkimussäätiö har många år gett forskningsunderstöd för speciella ändamål. Senaste år beviljade Statens teknologiska kommission ett assistentstipendium. Men i övrigt står industrin för kostnaderna.

16 Forum 19/69

Forskning betyder samarbet — Svaret på frågan: »hur klara sig på världsmarknaden i en allt hårdare konkurrens med länder med lika eller större resurser» heter inte bara större fabriksenheter, vidgad råvarubas och allt effektivare marknadsföring. Ytterligare ett nyckelord, ett viktigt om också inte det enda, heter forskning. Så här kan man sammanfatta professor Waldemar Jensens åsikter.

— Tänker vi på att träförädlingsindustrin står för ca 60 procent av våra valutainkomster så måste vi dock fråga oss om inte ett större statligt stöd åt denna sektor av forskningen vore motiverad. Som jämförelse kan tas Sverige där staten satsar ca 40 procent av motsvarande instituts årskostnader, i Norge stiger siffran inom några år från 35 till 45 procent, i England är den ca 40 procent och i Kanada försöker man komma fram till ett statligt deltagande på 50 prooent. Mot detta sätter vi i detta nu blott några procent. Men vi vet å andra sidan att statens finanser alltid är hårt trängda och att många vill vara med och dela kakan, säger professor Jensen.

Stora projekt på gån — På massasidan forskas just nu i hur man skall kunna få ut högre utbyte av veden. Om vi kokar vanlig cellulosa är massautbytet ca 50 procent av vedens vikt. Vi strävar att höja detta utbyte så att en större del av vedmaterialet utfaller som prima massa. Det gäller då att pröva sig fram i vilka papperskvaliteter högutbytesmassorna kan användas. Produktens egenskaper får på inga villkor försämras, säger prof. Jensen.

Det högsta utbytet får man vid tillverkning av mekanisk massa och den har hittills gjorts så att man slipat rundvirke mot roterande slipstenar. Denna massa får sin största användning i tidnings- och journalpapper. Nu gör en ny teknik sitt intåg. Veden huggs till flis och flisen defibreras mellan mot varandra roterande räfflade skivor. För dessa arbeten har Centrallaboratoriet en verkligt god utrustning i en s.k. dubbelskivkvarn med 1 000 hästkrafters effekt. Banbrytare på detta område i vår industri har varit Enso-Gutzeit och Metsäliiton Selluloosa med försöksanläggningar. Rauma-Repola blir den första i vårt land med en anläggning i större skala. Därmed har den äldsta och traditionsrikaste massaframställningstekniken, den att göra mekanisk massa, inlett en ny era hos oss.

— På papperssidan: genom pigmentbestrykning vill vi nå högre förädlingsgrad. Vi gör en pasta av kaolin, titandioxid och dyl., emulsioner av stärkelse och/eller latex och smetar ut det på papperet. Efter torkning och glättning är resultatet ett blankt och hållfast papper som ger ett vackert resultat vid tryckning.

— Ett annat sätt att förbättra papperets ogenomskinlighet, färg och tryckningsegenskaper är tillsättandet av fyllnadsämnen såsom kaolin i själva massan vid pappersframställning. Vår pappersindustri förbrukar idag ca 180 000 ton kaolin pe år som fyllnadsmedel, vilken mängd i sin helhet importeras. Behovet av fyllnadsmedel kommer att öka till minst 250 000 ton per år fram till år 1975. En avsevärd del av detta behov hoppas vi dock kunna fylla med hjälp av inhemsk talk. Produktionen av talk har nyligen kommit igång i Finland och den torde redan år 1970 stiga till ca 150 000 ton per år, varav största delen kommer att konsumeras i hemlandet. Vi har även på Centrallaboratoriet med goda resultat undersökt möjligheterna att använda den inhemska talken som fyllnadsmedel vid pappersframställningen. Nästa steg är att pröva talken som pigment vid bestrykning.

Inom framställningen och förädlingen av papper och kartong går utvecklingen mot en allt större användning av olika kemiska hjälpmedel, vilka tillsätts antingen i framställningsskedet eller under förädlingsprocessen.

»Uppfinnar-Jocke»

Centrallaboratoriet har sin egen »Uppfinnar-Jocke», dipling. Georg von Alfthan, som ständigt har på gång något nytt projekt. Idag håller han i handen prototypen till något som kan revolutionera virkesmätningen i skogen. Dipliing. von Alfthan kallar apparaten halvautomatisk mätklave. Tidigare har mätningen av skog skett enligt mycket gammal praxis och uppgifterna man fått fram om trädet har skrivits ner för hand. Tidsödande, opraktiskt och inte alltid så hundraprocentigt noggrant. Dipliing. von Alfthan är på väg att lansera mätklaven, han spänner klavens mätarmar runt trädet på tre sekun (6 2 Dipl.ing. Georg von Alfthan (t.v.) har revolutionerat virkesmätninge med sin halvautomatiska mätklave. En kommande försäljningsschlager, tror prof. Waldemar Jensen.

PORTRATTE der, knycker en »handklov» bakåt och diametern har stansats på band, ännu några knyckar och alla nödvändiga uppgifter om trädet har överförts på bandet, som sedan körs i datamaskin! Sitra har finansierat prototypen av mätklaven.

Denna von Alfthans och Centrallaboratoriets uppfinning väntas bli en mycket eftersökt apparat, minst lika framgångsrik som den stickanalysator von Alfthan uppfann senast och som rönte stor försäljningsframgång.

Forskning — men också större fabriksenheter

I den offentliga debatten har framförts synpunkter på den framtida råvarutillgångens otillräcklighet, borde vi se om våra råvarutillgångar innan vi spänner bågen?

Jensen: — I den mån inlägget syftar på de fyra stora träförädlingsföretagens gemensamma projekt på västkusten vill jag säga att de nog vet vad de gör. Utan att ha granskat råvarutillgångarna, utan att ha planerat mycket noggrant skulle de inte ge sig på et projekt av den här typen. Och, hör här, virskestillgången ÖKAR: tack vare god skogshushållning, nyplanteringar, konstgödsling får vi mera virke. Av den kvantitet vi nu har skall vi göra allt högre kvalitet.

Hur ser Ni som chef för Centrallaboratoriet på diskussionen om föroreningen av våra vattendrag — Frågan är viktig och debatten berättigad, men kritiken skjuter ofta över målet. Stora ansvarskännande företag som är lokaliserade till vissa orter har mer än någon annan intresse av abt hålla föroreningen under kontroll, men de måste även tänka på räntabiliteten. Vi kan inte som man gjort i Mannheim i Tyskland, utesluta produktionen av sulfatmassa för att »det luktar». Denna produktion gäller dock vårt levebröd. Jag vet av egen erfarenhet att ingenjörskåren ägnar miljövården ett helhjärtat intresse och vill som skolexempel på gott samarbete nämna Yhtyneet Paperitehtaat i Jämsänkoski. Där har en anläggning för indunstning och förbränning av sulfitavlut byggts delvis med lån av Helsingfors stad, som med tanke på framtiden har intresse av att vattnet i Päijänne hålls rent.

Låt mig nämna några av de undersökningar vi själva har på gång vid Centrallaboratoriet 1. Vid cellulosakokningen och blekningen bildade vatten- och luftförorenande ämnens förekomst i olika processtadier och deras egenskape 2. Fibrernas och träavfallets sedimentation och sönderdelning i älvförhållande 3. Akvarie- och fältförsök för utredning av de i cellulosafabrikernas avfallsvatten förekommande toxiska ämnenas inverkan på fiska 4, Undersökning av den biokemiska syreförbrukningen i avfallsvatten från cellulosakok och bleknin 5. Undersökning av möjligheterna att minska syreförbrukningen hos avfallsvatten från en sulfatcellulosafabrik genom mekanisk luftning i dam 6. Utveckling av avfallsvattenanalysmetoder.

Här passar det för övrigt att komma in med ytterligare ett a våra forskningsobjekt: hur använda sulfitavluten. Nu är vå industri världsetta när det gäller att indunsta och förbränna sulfitavlut. I forskningen strävar vi till att ur avluten framställa produkter med högre värde än bränslevärdet. Här har speciellt handels- och industriministeriet räckt oss en hjälpande hand.

Forum 19/69 17