Pressen och Milton-debatten

av Thor Forsskåhl Forum 1977-19, sida 09, 08.12.1977

kesskola, var medlem av kommissionen fram till dess delbetänkande 1975. Han ger kommissionens arbete ”godkänt vitsord”.

— Utgångspunkten var emellertid en olycklig halvmesyr, då dagens lärda gymnasium inte skulle få beröras av reformen, så den radikala utbildningsreform som skulle ha behövts ledde arbetet inte till. Men det finns i alla fall en hygglig bas att arbeta vidare på, påpekar han. — En av kommissionens uppgifter var att försöka förbättra yrkesutbildningens status och möjligheter att leda till fortsatta studier. Sträva att i alla skeden främst diskutera öppnandet av kanaler till högskolorna innebar emellertid en tydlig nedvärdering av begrepp som yrkeskunskap och yrkesskicklighet. Principerna för den tekniska branschens = utbildningsstruktur anser tekn lic Immonen vara i stort sett sunda — Målsättningen att studier på en lägre utbildningsnivå skall beaktas och inte behöver dubbleras vid fortsatta studier på högre nivå är riktig, likaså att praktik inom näringslivet skall räknas till godo. Denna praktik kommer dock att vara besvärlig at organisera — vilket kommissionen också konstaterat.

Att de utarbetade läroplanerna inte alltid fyller de ambitiöst ställda målen beror enligt Björn Immonen i huvudsak på bristande resurser.

— Det måste erkännas, att de i allmänhet är bättre än det som tidigare funnits — där det överhuvudtaget funnits något. Det är också riktigt att uppmärksamhet fästs vid lärarutbildningen, ett ofta försummat område. Däremot måste man påtala de alltför hårda strävandena att stöpa all utbildning i exakt samma form. debatt

Pressen och Milton-debatten

När den kände Chigagoprofessorn och den monetära skolans främsta förespråkare Milton Friedman 1976 tilldelades det Nobelpriset i ekonomi väckte det stor uppståndelse och indignation i Sverige. Den svenska pressen reagerade starkt mot Friedmans utmärkelse, och vissa genljud hördes också i pressen här hemma av vilka främst akademikern George von Wrights och professor Nils Meinanders inlägg var värda att uppmärksammas ty)” Debatten i Sverige som var påfallande ensidigt anti-Friedman och huvudsakligen initierad av Chilekommittén avvek klart från den behandling Friedman rönte i engelsk och amerikansk press. Två svenska nationalekonomer, Bo Axell och Birgitta Swedenborg, har behandlat diskussionen kring Friedman i bokform ”Milton Friedman och ekonomipriset”, Akademilitteratur.

Boken är intelligent och välskriven samt ger ett intryck av stor objektivitet, men samtidigt är det en mycket beklämmande läsning. Den visar på ett tragiskt sätt inskränktheten hos svensk press som är så ”liten”, att bara en åsikt får rum i taget, och hur lätt pressen genom sin sensationshunger eller politiska färgning går att manipulera av den eller de som så önskar. Det material, som var fullt av felaktiga sakuppgifter och försåtliga vinklingar, som Chile-kommittén eller den närstående levererade, publicerades reservationslöst samtidigt

FORUM 19/7 som man förteg motsatta åsikter, tillrättalägganden och «sakuppgifter. Därtill var tonen i debatten typisk vulgärjournalistik, fullt med invektiv och personliga angrepp som helt frånsåg Friedmans vetenskapliga meriter, vilka t om hans akademiska motståndare erkänt som verkligt betydande och väl värda ekonomipriset. Det är skäl att påpeka att Friedman aldrig varit rådgivare åt juntan i Chile, men däremot under en vecka hållit några föreläsningar i Chile för chilenska ekonomer. I föreläsningarna förde han fram sina åsikter om hur Chiles ekonomi borde saneras så att den skulle gagna största möjliga antal människor i Chile, inte förstärka juntans maktposition. Ett bra prov på stilen och sättet hur debatten bedrevs har vi här hemma i von Wrights svar åt Meinander (HBL 12. 12. 1976): ”Vid tiden för nyhetens offentliggörande var jag i Förenta Staterna. Under tre veckor kunde jag på nära håll ta del av de reaktioner som Svenska vetenskapsakademins beslut utlöste… Ett starkt intryck gjorde på mig fyra tidigare nobelpristagares protester i The New York Times (24. 10.)”. Detta implicerar ganska klart att protesterna var många. Axell och Swedenborg redovisar — förutom nämnda fyra nobelpristagare, av vilka ingen var nationalekonom, endast en verkligt kritisk artikel. Den var införd i The Nation 20. 11. och var skriven av en chilensk ekonom Letelier. Ytterligare bör det påpeka att två av nobelpristagarna baserade sin uppfattning på artikeln i The Nation, de två andra på en uppgift i Newsweek. Wall Street Journal de 27. 10. anmärker för övrigt beskt att även nobelpristagare kan använda telefoner för att kontrollera misstänkta beskyllningar innan man angriper andra pristagare.

Milton-debatten ger inte någon vacker bild av en objektiv och oberoende press. Tyvärr kan vi i Finland inte heller svära oss helt fria från den här typen av debatter. Framförallt politiska och ekonomiska frågor präglas ibland av en mycket ensidig och målinriktad behandling som mera är grundad på ren illvilja och trångsynthet än på en tolkning som blivit skev eller ensidig beroende av politiska utgångspunkt. Saloraaffären med biföreteelser är ett ganska bra exempel på hur vissa media försökt tiga ihjäl hela saken eftersom detta varit opportunt; andra åter har skjutit sig in på vissa ofta rätt ovidkommande fenome och underlåtit en allsidig rapporte ring av fakta och orsakssammanhang. Rent generellt borde allmänheten vara på sin vakt mot dylika ”ändamålsenliga” tendenser och reagera öppet mot den så att pressen skulle tvingas till en öppnare och objektivare information, Detta skulle leda till en fri och mångsidig, åsiktsbildning som inte är styrd och manipulerad med tvivelaktiga journalistiska medel.

16. 11. 1977 Thor Forsskåh 9