Privatisering - men hur?
av Janne Salonen Forum 1991-06, sida 34-35, 18.04.1991
PRIVATISERING — MEN HUR?
Text: Janne Salonen
En betvingande finanspolitisk logik medför att nästa regering med nödvändighet måste se över det statliga ägandet av industriföretag, och överväga påbörjandet av ett omfattand privatiseringsprogram.
enna finanspolitiska logik beD:: i att statshushållninge står inför en period av nolltillväxt. samtidigt som många statsföretag är i trängande behov av stora mängder friskt kapital. I en sådan situation är logiken betvingande att privatisera stora delar av den statliga företagsamheten och låta det privata kapitalet ombesörja de erforderliga kapitaltillskotten. Så gott som alla statsägda industriföretag är i behov av kapitaltillskott på hundratals miljoner mark var.
| Le i samband med omfattande privatiseringsprogram är timingen, prissättningen av de privatiserade bolagens aktier, samt för Finlands del det faktum att den finansiella logiken skulle medföra att en stor del av de privatiserade industriföretagens ägande skulle riskera att övergå i utländska händer — eftersom tillgängligheten av inhemskt kapital för detta ändamål för tillfället är starkt begränsat på grund av den ekonomiska krisen och obalansen i Finlands affärer med utlandet.
Timingen är inte längre ett oöverkomligt problem eftersom fondbörsen nu har börjat återhämta sig från sin långvariga nedgång, även om en ny boom torde vara många år avlägsen. Detta betyder dock att statsföretag
NÅ FRAM PÅ SVENSKA me täckning av Finlands svenskspråkiga hushåll
HUFVUDSTADSBLADET
Tel. 125 31 KMT/TGI 90/ 3 under de närmaste åren torde kunna säljas till ett någorlunda vettigt pris, förutsatt att de potentiella köparna — i första hand de finansiella institutionerna, och i andra hand övriga aktiesparare — har erforderliga mängder kapital tillgängligt.
Prissättningen underlättas även av att flera statsbolag, Enso-Gutzeit, Valmet, Outokumpu och Finnair, redan är börsnoterade, om än till ett relativt lågt värde. Det är dock inte i
Skulle Finnair hålla sig i luften som privat bolag? Å statsbolagens intresse att de privatiseras till överkurs — på samma sätt som Valmet, Rautaruukki och Outokumpu börsintroducerades på toppen av börsboomen, varpå aktiekurserna i dessa företag föll till en bråkdel av teckningskursen i samband med börsens allmänna kollaps. Det är nämligen av central vikt för så gott som varje statsföretag som privatiseras att det samtidigt kan genomföra en nyemission som tillför färskt kapital. För att sådana emissioner skall kunna genomföras får inte privatiserings- och emissionskurserna sättas för högt.
M?7 kan utgå från att ett privatisetingsprogram ingalunda leder till att samtliga statsföretag privatiseras över en natt, utan ett omfattande privatiseringsprogram kommer att t År Neste för gigantiskt att privatiseras i ett enda tag? ds många år i anspråk, och kommer att iaktta en naturlig tågordning.
Det naturliga är att börja med att privatisera de industriföretag som redan är börsnoterade — dvs EnsoGutzeit. Valmet, Outokumpu och Rautaruukki — i den takt som börsen och kapitalmarknaderna utan att överanstränga sig klarar av att köpa deras aktier samt teckna nyemissioner. Enbart detta skede tar minst 2—3 år i anspråk. Därtill kan privatiseringen i det första skedet utsträckas till icke-börsnoterade industriföretag av liknande slag, närmast då Veitsiluoto och Kemira. För alla dessa företag gäller att de är relativt enkla att privatisera eftersom de i grund och botten är sunda industriföretag som relativt smärtfritt kan övergå till den privata sektorn.
Det börsnoterade flygbolaget Finnair är mera problematiskt, eftersom dess överlevnad i privat ägo är långt ifrån säkert. Bolaget är verksamt i en kapitalintensiv bransch med små vinstmarginaler, och dess lönsamhet har varit kroniskt svag. Bilden kompliceras ytterligare av den avreglering som den europeiska flygindustrin står inför, vars följder för Finnairs del är svåra att överblicka.
FE rerejjäten Neste håller på att transformeras från en monopolmyndighet till ett mera ”normalt” en 6/1991 F RU ergi- och industriföretag som fungerar på en kommersiell bas. En privatisering av Neste är dock i bästa fall många år avlägsen, av den enkla orsaken att Neste är så gigantiskt för finändska förhållanden att vår kapitalmarknad helt enkelt inte klarar av att öpa bolaget annat än i flera rater under många års tid. Det är svårt att ens gissa sig till Nestes potentiella börsvärde, men i en någorlunda hyggig börskonjunktur kan bolagets marknadsvärde vara över 20 miljarder mark.
En privatisering av det andra stora statsägda energibolaget, Imatran Voima, IVO, är ännu mera avlägset — ifall det överhuvudtaget är meningsfullt att genomföra. Erfarenheten från Storbritannien visar att det är ytterst problematiskt att privatisera naturliga monopol såsom telefon- och elbolag. T ex IVO är fortfarande i en så stor utsträckning en monopolmyndighet att dess privatisering som sådan är helt otänkbart. Endast efter radikala ingrepp i bolagets struktur kan en privatisering genomföras, och erfarenheten från utlandet visar att statsmakten i liknande fall har all anledning att skynda långsamt.
Paradoxalt nog kan det kanske vara lättare att privatisera Televerket, ef tersom distributionsnätet i Finland i hög utsträckning är i privata händer, vanligen hos abonnentägda telefonbolag, för vilka det vore en relativt enkel match att skapa konkurrens till Televerket genom att bygga upp ett eget interurbant nät. Inom televerksamheten ligger monopolproblemet hos de lokala privatägda distributörerna, och inte i så hög grad hos Televerket.
D: besvärligaste problemet med ett privatiseringsprogram kommer nog att vara frågan om i vilka händer ägarmakten övergår. I Finland finns det i den ekonomiska krisens spår endast få institutioner med möjigheter att investera i privatiserade statsbolag i stor skala. Situationen underlättas dock av att konjunkturerna småningom verkar ljusna och aktiesparandet återvinna en del av sin popularitet.
Likväl vore ett starkt utökat utländskt ägande en logisk följd av ett privatiseringsprogram, och de inhemska institutionerna står inför stora utmaningar ifall de önskar säkra ägandet av privatiserade bolag i finländska händer.
I: sådant sammanhang är utmaningen speciellt stor för KOP F RUN 8/190 finansgruppen (KOP, Pohjola, Ilmarinen) Många av de statsbolag som i första hand skulle privatiseras har KOP som sin primära bankförbindelse, och även om KOP-gruppen är finansiellt stark så blir ett privatiseringsprogram ändå en stor utmaning ifall man inom KOP önskar bevaka sina intressen bland viktiga statsbolagskunder som privatiseras.
FBF och dess närstående institutioner (FBF har ännu icke lyckats knyta dem till sig som en finansgrupp). främst försäkringsbolagen PensionsVarma, Industriförsäkring, Sampo och Företagarnas Fennia, har kanske inte lika stora intressen att bevaka hos statsföretagen, även om många av dem är kunder i t ex Industriförsäkring.
FBF själv har dock i det stora hela inga lösa mede] för nya engagemang, och det blir i så fall de närstående försäkringsbolagen som har möjligheter att delta i ett privatiseringsprogram.
I samband med ett privatiseringsprogram väcker det säkert kritik att ägarmakten ytterligare koncentreras till finansiella institutioner — men problemet för Finland är att det egentliga alternativet är att ägandet övergår i utländska händer. L 35