Proffsligans utspel
av I J Forum 1975-16, sida 05, 15.10.1975
Forum 16 + 7 ledaren
Proffsligans utspel
EN EXPEDITIONSMINISTÄR med professionella fackministrar kan inte göra ett så annorlunda budgetutspel äh en politisk regering, nota bene om den vill att luntan ska ha politiska förutsättningar att gå igenom. Många av riktlinjerna från Sorsa-regeringens tid går också igen i Tuominens papper för 1976.
En regering som nästan kan anse budgeten som sitt testamente uttalar sig dock kanske brutalare: ”Utgångspunkterna för skötseln av den ekonomiska politiken år 1976 är exceptionellt dåliga.” Vi befinner oss, säger regeringen, i ett läge där det viktigaste målet för den ekonomiska politiken under de närmaste åren är att hejda en ökad grad av skuldsättning utomlands. Men konstaterar samtidigt: ”Att bringa bytesbalansen i jämvikt inom rimlig tid förefaller synnerligen svårt.”
SÅ LÅNGT har det alltså gått. Även om exporten åter tar fart, kan detta inte inom rimlig tid sanera bytesbalansen. På medellång sikt ser man det dock som viktigt att stöda ”exportindustrin och den importersättande industrin” (finns det något annat slag av industri?). Hur ska det ske?
Inflationen ska genom olika åtgärder fås att sjunka nästa år till 11,5 å 12 procent. Inkomstökningen anges till cirka 13 procent — alltså det spelrum man lämnat för löneförhandlingarna nästa gång. Lönerna ska inte få påverka priserna — man säger rent ut att orsaken till inflationen detta år har varit inhemsk, dvs en kostnadsinflation som framför allt matats av den senaste inkomstpolitiska avtalsjusteringen.
FFCs ledare har också visat att man insett marginalens knapphet åtminstone på socialdemokratiskt håll. Han har uttryck önskemål om ”garanterad realinkomst”, inte ”garanterad realinkomstökning”, en betydelsefull nyans.
MAN FÖREBÅDAR en strängare prisövervakning, också i främsta rummet med målet att hålla lönekraven Ii schack. Regeringen är bla rädd för att efterfrågetrycket under den konjunkturuppgång, som småningom väntas komma i gång, ska öka, och därmed rasera hela . den beräknade saneringen av bytesbalansen till ett ”endast” cirka sex miljarders underskott.
Samtidigt som man medger att prisregleringen detta år inte bet, tror man att den nu ska lyckas bättre, på grund av oförändrad lönenivå. Emellertid finns det andra faktorer som ökar trycket på priserna.
I INSTÄLLNINGEN TILL NÄRINGSLIVET besväras proffsligan tyvärr av en liknande dualism som utmärkt tidigare regeringar. Munnen säger saker som budgetens detaljer förvandlar till fraser utan täckning.
Om minskad import ska kunna uppnås, och detta tycks nu förutsättas ske utan något slag av importrestriktioner, krävs konkurrenskraftiga priser av hemmamarknadsindustrin. Exportindustrin åter står inför situationen, att också om efterfrågan på våra produkter ökar utomlands, så har vår konkurrenskraft när det gäller priserna redan nu internationellt försämrats genom vår inhemska prisförhöjande inflation (fö ett konstaterande som utgör en ganska uttrycklig dementi av devalveringsryktena).
Att i detta läge påföra företag förmögenhetsskatt — något som i budgetens publiceringstimme förefaller att vara en åtgärd som kan uttolkas av de oklara formuleringarna — vore att försätta våra företag i en i Europa tämligen unik situation. Den återigen höjda barnbidragsavgiften, och de ökade transportkostnaderna till följd av höjt bensinpris, hopbakade med en betydande skärpning av prisövervakningen och en ytterst stram kreditpolitik, begränsar ytterligare förutsättningarna att företagen ska kunna leva upp till regeringens förhoppningar. Det är en ringa tröst att handels- och industriministeriets kapitel i budgeten har ökat med 90 procent eftersom ökningen dirigeras endast till vissa bestämda sektorer. Mera kapital pumpas in I de statliga företagen. K-garantierna ökar, främst som en följd av våra byggnadsåtaganden i öst. Finlands exportkredit får betydande lån, och industrin inom u-områdena främjas.
MEN FÖR ÖVRIGT väntar hårda tider. Inte minst genom att en avstannad höjning av levnadsstandarden alltid ökar utflyttningsbenägenheten till Sverige, något som regeringen konstaterar vara ”mycket oroande”, men mot vilket man resignerat. Som enda botemedel erbjuds en ökning av den kommunala servicen (där statliga bidrag ska hjälpa att kompensera det nedfrusna kommunala skattöret).
Också om mycket av budgeten får bakläxa i manglingen, förblir den dock ett dokument som kanske första gången i hela sin vidd belyser hur nära randen till vanmakt vi just nu står.