Rent vatten med enkel teknologi
av Håkan Nylund Forum 1986-17, sida 10, 06.11.1986
Rent vatten med enkel teknologi
Finlands u-hjälp har liksom andra länders sin beskärda del av överambitiösa, teknologiskt alltför avancerade projekt, ”vita elefanter” Vattenprojektet i västra Kenya hör inte till dem. Det är tvärtom ett gott exempel på vad man med enkel och billig tekni kan göra för att förbättra befolkningens livsvillkor.
attenförsörjningen är ett problem i de Visa utvecklingsländer, och Keny är inget undantag. Västra Kenya hör visserligen till de våta delarna av landet med årlig nederbörd på över 760 mm, men dricksvattentillgången är ojämn och ytvattnet i källor och bäckar smutsigt.
Eftersom förbättrandet av vattenförsörjningen är en av prioriteterna i Kenyas egna utvecklingsplaner och Finland har praktiskt kunnande av vattenprojekt med enkel teknologi från bl a Tanzania, var vattenförsörjningen ett naturligt samarbetsområde när Finland i början av 1980-talet kraftigt ökade sin u-hjälp till Kenya.
Fungerande low-tec — Kenyanernas egna utvecklingsplaner för området byggde ursprungligen på vattenlecningssystem, och vår föreslagna modell med brunnar och handpumpar föreföll dem för enkel, säger projektchef Seppo Lehtinen från Kefinco, som förverkligar projektet. — Men ambitiösa vattenledningsprojekt i grannskapet och andra delar av landet har gått trögt framåt medan brunnsprojektet går framåt, vilket visar att vår linje är riktig.
Bla har de norska och svenska biståndsmyndigheterna tidigare arbetat med vattenledningsprojekt, men har nu sadlat om och satsar på vattenprojekt av samma typ som Finlands.
Projektområdet omfattar ca 3 700 kvadratkm i västra Kenya runt provinshuvudstaden Kakarnega, och berör ca 900 000 människor.
— Eftersom en brunn betjänar ca 200 personer betyder det att projektet totalt borde bygga 4—5 000 brunnar, förklarar Seppo Lehtinen. — T v har vi byggt ca 1000 vatten punkter, och fortsätter i en takt av Kefincos borrigg i arbete i byn Sigomee, ca 100 km från Kakarmega. Borrhålet tätas under borrningen med borrslarn, bentonit.
ca 500 brunnar per år.
— Vattenprojektet har fyra produkter. Där grundvattnet ligger nära marken byggs handgrävda, grunda brunnar. För det andra skyddas källor som ger bra vatten året runt med cementringar och pump. När grundvattnet ligger djupt borrar vi maskinellt brunnar. I några tätorter bygger vi dessutom rörsystem med maskinella pumpsystem och vattentorn.
— Rörsystem är visserligen dyra, men i tätorter med några tusen invånare är det ekonomiskt försvarligt eftersom kostnaden per invånare inte blir högre än med brunnar, konstaterar Lehtinen. — Vi har byggt 4, och planerna omfattar totalt 10. Dessutom har vi förbättrat och höjt effekten på några existerande system.
Lokalt engagemang Bakom Kefinco, som verkställer projektet på entreprenad för Finnida, står byggnadsföretaget YIT och konsultbyrån Finneonsult. Kostnaderna går på ca 25 Mmk per år, och projektet är ett av de största i sitt slag i Afrika. Den kenyanska staten står för 10 procent av kostnaderna.
— Projektet ligger något före i tidtabellen, berättar Seppo Lehtinen. — De handgrävda brunnarna och skyddade källorna representerar den största volymen, och arbetet med dem görs till stor del av byborna själva och av lokala entreprenörer. Vi gör de nödvändiga undersökningarna för att hitta vattnet, men sedan gräver byborna själva brunnen ned till vattennivån. En lokal entreprenör fördjupar sedan brunnen och lägger i cementringarna — lokalt tillverkade — varefter vi sluter till brunnen och installerar pumpen.
Projektchef Seppo Lehtinen granskar nästa arbetsmålk: en källa som skall skyddas med brunpnsringar och förses med pump.
Borrbrunnarna kräver hårdare teknologi, och takten är därför långsammare. Kefincos tunga borrigg kostar ca 2 Mmk, och borrningen ned till S0—60 m djup tar i bästa fall ett dygn, i svårare terräng tom en vecka. Ett lokalt borrningsbolag kommer dock snart att ge tilläggskapacitet.
— De flesta handpumparna tillverkas också lokalt vid verkstaden i en yrkesskola i Kakamega, säger Lehtinen. — Därmed finns det också lokal servicekapacitet. Modellen är utvecklad av FN, India Mark II. För grunda brunnar använder vi också finländska Nira-pumpar från Vammalan Konepaja. Vanliga standardpumpar håller inte, eftersom pumparna används mycket mer än på en enskild stuga eller gård.
— En handgrävd brunn kostar i medeltal 56 000 KSH, en skyddad källa 37 000 KSH och en borrbrunn 89 000 KSH, avs 280, 185 och 445 KSH per invånare. Priset inkluderar overhead, och de direkta kostnaderna är halva summan. Ca 45 procent av utgifterna spenderas lokalt, och glädjande nog har det vuxit upp en flora av lokala leverantörer och entreprenörer kring projektet, konstaterar Seppo Lehtinen.
Brunnarna säljs
Vattenprojektet är dock inte bara produktionsinriktat, utan en viktig del är också att ”sälja” brunnarna åt konsumenterna.
— Community participation-programmet som engagerar invånarna i brunnsbyggandet är oerhört viktigt, understryker Lehtinen. — Det är en lång fas som börjar före byggandet och klargör behoven så att brunnen kommer på rätt ställe, engagerar byborna i själva byggandet och tryggar skötseln av brunnen och service av pumpen efter att bygget är klart. För så gott som varje brunn med handpump bildas en 10 personers brunnskommitté, som tar ansvar för brunnen och uppbär avgifter så att skötsel och service är tryggad. Kommittemedlemmarna utbildas på månatliga seminarier.
— Vikten i att invånarna är med och tar ansvar för brunnen klarnade speciellt tydligt för mig som relativt ny här, då vi undersökte möjligheterna att bygga brunnar i Siaya-distriktet vid Victoria-sjön. Vad hittade vi om inte brunnar, som engelsmännen byggt i slutet av kolonialtiden! Men brunnarna hade förfallit och fyllts med skräp, eftersom ingen hade ansvaret för dem, berättar Lehtinen.
Vattenprojektet är synbart populärt bland befolkningen, och förefaller att förbättra hundratusentals människors basvillkor på ett vettigt och fungerande sätt. Men projektchef Seppo Lehtinen och hans kolleger är väl medvetna om projektets begränsningar. — Det vi kan göra är att ge invånarna tillgång till rent vatten från pumpen. Men hygienproblemen är inte lösta med det, eftersom det kan förorenas i vattenkärlen och i hyddorna. Därför måste vårt arbete kompletteras med hälsovårdsprojekt av den typ som pågår på delar av vårt projektormråde.
HN O 17/1988 FORUM