Revision eller partsinlaga i Wärtsilä Marines konkursbo

Taggar: Bolag: Wärtsilä

Revision eller partsinlaga i Wärtsilö Marines konkursbo

Det måste vara svårt för den vanliga tidningsläsaren och aktieägaren att förstå de många turerna i frågan om Wärtsilä Marines redovisning och revision. Senast har soppan kryddats med CGR-revisor S-E Hagas revisionsrapport, som gjordes på uppdrag av konkursboet. Denna rapport har i sin tur föranlett Valmet alt göra en anmälan till Centralhandelskammarens revisorsnämnd emot Haga. Jag skall i det följande ge en kommentar till och min syn på saken, särskilt den senaste turen, som ju lett till kursfall för både Wärtsilä- och Valmet-aktierna.

ca 3 MES — Sr - r är Wärtsilä Marine på åtgärd av staN: försattes i konkurs. var de många som undrade över hur bolagets ekonomiska situation så snabbt kunnat försämras. Det är inte alls ägnat att förvåna att detta även ledde till frågor rörande bolagets redovisning och revision. Wärtsilä Marine var ett icke-börsnoterat bolag. vars revision förrättades av två kunniga yrkesrevisorer. Jag är övertygad om, att de förde mycket allvarliga diskussioner med Wärtsilä Marines ledning om bolagets resultat och utsikter. Men ett bokslut och revisionen därav är i första hand en bedömning av vad som skett under det gångna året. I revisionsberättelserna ser man inte uttalanden om det reviderade bolagets framtid. Det som av ledningen i verksamhetsberättelsen uttalas om utsikterna för det kommande året är trots allt bara en mer eller mindre kvalificerad gissning.

Efterklokheten visar att Wärtsilä Marines ledning i början av 1989 var alltför optimistisk i sin bedömning av framtidsutsikterna. Man hade inte beaktat större delen av de kommande förlusterna trots att man sade så. Man hade inte kunnat förutspå inflationsutvecklingen och den svåra arbetskraftsbristen, vilken delvis berodde på begångna misstag vid nedläggningen av Laivateollisuus, Än mindre kunde man beakta revalveringen våren 1989, vilken hade mycket stor betydelse.

Det kan diskuteras i vilken mån sådana framtidsutsikter — i den mån de överhuvud kan bedömas — skall beaktas i ett bokslut enligt vår gällande lag. Det finns intet som kräver att de beaktas, och ostridigt torde vara att så i allmänhet inte är fallet. Däremot får de naturligtvis beaktas, varvid de extra avdragen i regel inte godkänns i beskattningen. I Wärtsilä Marine hade de beaktats, men inte tillräckligt. Det kan hända att vår bokföringslag på denna punkt är i behov av ändringar.

På moderbolaget Wärtsiläs tedovisning inverkade dotterbolaget WM:s förluster i form av en nedgång i värdet av aktierna. Som anskaffningspris för dessa hade man satt in 1 050 Mmk. I bokslutet för 1987 angavs en förlust på 205 Mmk och för 1988 638 Mmk. Wärtsilä hade i bokslutet för 1988 gjort en betydande nedskrivning av aktierna i WM. Detta gav åtminstone aktieägarna och andra en god indikation av att problem förelåg. Därtill meddelade man i berättelsen för 1988 att ”en stor del av den förlust som ingår i orderstocken har bokförts redan 1988”; beloppet var 379 Mmk. Detta visade sig i efterhand bedömt vara oriktigt.

Som revisor i moderbolaget har jag ställt mig frågan vilken möjlighet en moderbolagsrevisor, som inte ens deltagit i revisionen av ett dotterbolag, har att bilda sig en uppfattning om dotterbolagets ställning som avviker från bolagsledningens.

Ar omer 2 2 FREE VA

Den möjligheten torde i regel vara lika med noll. Möjligen borde detta påverka reglerna rörande revision i koncernföretag.

När Wärtsilä och Valmet gick samman och bildade WM, medförde båda parterna i boet — förutom klart skönjbara anläggningar om vilkas pris man kom överens — även halvfärdiga och icke påbörjade arbeten. Värderingen av dem var omöjlig att göra adekvat och därför ingick i avtalet en klausul enligt vilken båda bolagen skulle svara för oskäliga merkostnader i samband med slutförande av dylika beställningar.

Wärtsilä hade ett sådant arbete, Monterey, på gång, för vilket man i princip erkänt ersättningsskyldighet. Det visade sig sedan att den serie om 11 arktiska tankers som Valmet kontraherat kort före det nya bolagets bildande var kraftigt förlustbringande. Rörande denna tankerserie hade kontraktet undertecknats först i början av januari 1987 i samband med regeringschef Ryzjkovs besök i Finland. Valmet vägrade därför att stå för förlusten. Principfrågan avgjordes av en skiljenämnd sommaren 1989. Valmet förklarades ansvarig enligt bolagsavtalet eftersom alla avtalsförhandlingar skett före årsskiftet och ett bindande föravtal då förelåg. Av denna skiljedom kan dock inga slutsatser dras om moderbolagens ansvar för andra, av WM senare tagna beställningar.

CGR-revisor S-E Haga och hans medhjälpare har på uppdrag av konkursboet undersökt förhållandena kring WM:s bildande och mellan WM och de båda moderbolagen. Det är alldeles naturligt att konkursboet ger ett sådant granskningsuppdrag. Man skall också inse att det ligger i konkursboets och dess delägares intresse att kräva och indriva det som eventuellt finns att få av moderbolagen. En annan sak är sedan, för vad det finns förutsättningar och vad en domstol kan tänkas döma ut. Något lagstadgat ansvar t ex för det nybildade dotterbolagets förluster har moderbolagen inte.

Konkursboet har som sagt sin fulla rätt att föranstalta granskning för att få underlag för sina yrkanden mot Wärtsilä och Valmet. Men en sådan granskning är knappast ens begreppsenligt en ojävig revisionsberättelse, utan den utgör underlag för en partsinlaga. Hela revisionsverksamheten blir misskrediterad. om dylika partsinlagor börjar rubriceras som revision i ordets snävare bemärkelse. Marknadsföringen av Hagas m fl rapport har på denna punkt gått helt på sned. med betydande negativa konsekvenser inte minst för Wärtsilä och Valmet. Det skall bli intressant att se hur mycket som finns kvar av de krav på 2 000 Mmk som Haga föreslår att konkursboet skall kräva av moderbolagen. sedan dessa frågor blivit slutligt avgjorda.

I sin revisionsrapport har Haga m fl tagit upp ett antal punkter, rörande vilka de anser att konkursboet borde kräva Wärtsilä och Valmet på ersättning. Förteckningen omfattar fem punkter, av vilka tre gäller övervärdering av överförd egendom. Dessa punkter, totalt 178 Mmk är här tämligen ointressanta, även om Hagas krav på användning av bokvärden vid överföringen inte verkar övertygande, då realisatio av egendomen till stora delar redan skett och de erhållna prisen ger täckning för de vid överföringen använda högre värdena. En punkt i förteckningen avser de övergångna halvfärdiga arbetena (108 Mmk), närmnast ovannämnda Monterey. För den föreslås kravet 78 Mmk medan Wärtsilä har reserverat 70 Mmk.

När Hagas rapport avgavs, utbasunerades med stora bokstäver att konkursboet hade ersättningskrav mot Wärtsilä och Valmet om 2 000 Mmk, fördelat på 1 300 Mmk mot Wärtsilä och 700 Mmk mot Valmet. Det är fråga om förluster på beställningar, vilkas byggande inte påbörjats ännu den 1 januari 1987. Denna totalpost, som alltså representerar nästan 90 procent av det totalyrkande Haga och hans medhjälpare föreslår att boet skall framställa, har i rapporten preciserats mycket ytligt.

För Wärtsiläs del torde det föreslagna kravet på 1 300 Mmk till ingen eller helt oväsentlig del avse order som tagits före 111987. Från Wärtsilä till WM följde med även vinstorder, såsom de ryska atomisbrytarna. Huvuddelen av kravet torde basera sig på lyxkryssarna till Carnival Cruise Lines (CCL), vars kontrakt gjordes i slutet av januari 1987 för det första fartyget och (efter option) långt senare för de två andra fartygen. Som grund för förslaget om ersättningsyrkande mot Wärtsilä för de av denna beställning förorsakade förlusterna hänvisas i CGR Hagas rapport till skiljemännens dom rörande Valmets arktiska tankers. Det finns dock en väsentlig skillnad mellan de två fallen. I Valmets fall fanns från 1986 ett bindande föravtal och det slutliga kontraktets undertecknande fördröjdes bara av Ryzjkovs besök. Däremot fattades beslutet om att CCL-kontraktet i WM:s styrelse och kontraktsunderhandlingar fördes ännu i januari.

Åven om man skulle anse att Wärtsilä och Valmet har ansvar för förlusterna på beställningar som togs före eller strax efter 1 januari 1987, är därmed ännu intet sagt om hur ansvarsbeloppet skall uträknas. Till en del togs ju dessa order med en klar förlustkalkyl som grund. Det var för at täcka dessa förluster som moderbolagen insatte 1 500 Mmk i eget kapital i WM. Ansvaret kan gälla bara de oförutsedda förlusterna. De kan igen ha mångahanda orsaker. Om t ex finska marken revalveras vårvintern 1989 med en väsentligt utökad förlust för WM som följd kan detta inte rimligen räknas moderbolagen till last som en under 1986 gjord ekonomisk felkalkyl. Utan att utveckla dessa tankar närmare vill jag med dem visa, att den omständigheten att ett moderbolag är ansvarigt för förluster på en viss beställning (såsom Valmet ifråga om de arktiska tankers), ännu ingalunda betyder att ansvaret omfattar hela den förlust nämnda order medfört.

Mot bakgrunden av alla fakta i saken förefaller mig CGR Hagas rekommendation till konkursboet att av Wärtsilä och Valmet kräva 2 000 mmk vara olovligt illa underbyggd. Den kan inte till dessa delar anses som en revisionsrapport, vari ju objektivitet bör eftersträvas, utan som förslag till en partsinlaga till förmån för konkursboet.

Mot denna bakgrund var det klart oansvarigt att ge den publicitet nästan såsom objektiv sanning. Följderna har man redan sett i form av sjunkande kurser på Wärtsiläs och Valmets aktier och i form av en för vårt land negativ process mot Wärtsilä och Valmet i Miami, vars stämningsinlaga innehåller direkta hänvisningar till Hagas rapport. Jag vet inte mycket om rättsväsendet i Florida. Men så mycket kan dock sägas, att den av CCL väckta processen inte skulle ha en chans vid en nordisk domstol.

Wärtsilä Marines tragiska konkurs berodde på en kumulation av olyckliga omständigheter. Även felbedömningar rörande bl a orderstockens timing och storlek ägde rum. Hela konkursen var en nationell katastrof. Men det är beklämmande att se hur det nu efteråt i samhället finns en stor mängd personer som vet mycket bättre hur verksamheten borde ha skötts. Under namn av revision och juridiska utlåtanden har också nästan vad som helst kunnat framföras.

Vidare visar fallet på mycket stora brister i vårt konkursförfarande. Det är tämligen klart att hundratals miljoner förlorades under hösten 1989 därför att det inte fanns ett förfarande för att möjliggöra en snabb rekonstruktion av bolaget. Slutligen visar erfarenheterna av WM-fallet att staten och handels- och industriministeriet inte har tillräckliga personella resurser och annan beredskap att sköta frågor av den svårighetsgrad som WM-konkursen utgjorde. LJ

Edward Andersson är professor vid juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet, och har varit reviso vid Wärtsilä, moderbolaget.