Så räddas en chipsfabrik

av Heidi Furu Forum 2016-11, sida 24, 22.12.2016

Lokalt engagemang och kämpa-attityd bland personalen räddade den nedläggningshotade chipsfabriken på Åland.

Samarbetsförhandlingar leder ofta till strejk, protester och sjukfrånvaro. Men inte på Åland. Då chipsfabriken under våren var nedläggningshotad visade personalen vad den går för och gjorde produktionsrekord under ett dygn.

”Personalen tänkte att nu jävlar ska vi visa att vi kan, och det hade stor effekt på Orklas ledning”, säger Christer Söderström som är fabrikschef för Orkla Confectionery & Snacks Finland.

Det lokala engagemanget var också av stor vikt för livsmedelskoncernen Orklas beslut. Den åländska landskapsregeringen gick in med ett konkurrenskraftspaket på 5–6 miljoner euro för att få Orkla att bevara produktionen på Åland. Och lokala entreprenörer, så som potatisodlare och lastbilschaufförer, gick med på att sänka priserna i någon mån för att försäkra att fabriken kan stanna.

”Jag är stolt som fabriksansvarig och ålänning över vilket stöd vi fick från det lokala samhället, av både enskilda människor och landskapsregeringen”, säger Söderström.

Då Orkla 2005 köpte åländska Chips lovade koncernen att fabriken skulle få vara kvar på Åland.

”Nu lyssnade Orkla på oss. De sade okej, ni har lyckats göra förändringar på kostnadsmassan i fabriken och ni är minst lika konkurrenskraftiga som andra. De lovade att det här är en långsiktig lösning och att fabriken stannar kvar på Åland.”

[caption id=“attachment_8632” align=“alignright” width=“220”] Chipsfabriken i Haraldsby förbrukar 28 miljoner kg potatis per år.[/caption]

Glädjebesked. Det var många som drog en suck av lättnad i maj då beskedet kom om att fabriken får stanna kvar på Åland. Samarbetsförhandlingarna rörde de drygt hundra anställda vid fabriken, och om man räknar med potatisodlare och transportföretagare hade tre gånger fler drabbats av en nedlagd fabrik.

”Det återstår ännu mycket jobb att genomföra de korrigeringar som vi lovade åt Orklas ledning”, säger Söderström.

Orklas alternativ hade varit att flytta produktionen till Baltikum. Men där fanns ingen fri kapacitet och koncernen hade därför varit tvungen att investera i nya fabriker. Det visade sig också att det inte är så stor skillnad på produktionskostnaderna i Norden och Baltikum.

”Lönerna är lägre i Baltikum, men det här är frågan om en industri med hög grad av automation där lönerna endast står för 10–12 procent av produktionskostnaderna.”

30 procent av produktionspriset går till kryddor, olja och emballagematerial och de har samma pris överallt.

”Orkla hade tänkt att de får potatis billigare i Baltikum, men problemet var att det inte finns potatis för chipsproduktion i Baltikum och det tar flera år att bygga upp.” 

Heidi Furu text