Samhällsbyggande

LEDAREN

Forum 7/7 19. 4. 1974

Samhällsbyggande

NÄR EN SÅ STOR och avgörande fråga so tiken, hela tiden med de författningsenliga rät en ny författning är under diskussion — något-—j-— tigheterna som ackompanjemang.

vi ska återkomma till senare — kastar det samtidigt ett nytt ljus över alla andra stora lagförslag under beredning.

Bland annat borde förslagen till förnyad byggnadslagstiftning, regionplanering och beskattning rimma med landets författning. De tangerar i många fall medborgarnas grundrättigheter. .

Nu avgörs eventuellt dessa frågor innan vi får en ny författning — kanske lite bakvänt.

KOMMITTÉN med det farligt klingande namnet etableringsbegränsningskommittén har gått in för att centralisera beslutsfattandet i regionplanepolitiken. Merparten av besluten borde göras | statsrådets kansli. Byggnadslagstiftningsförslaget åter siktar på att öka decentraliseringen, dvs ge kommunerna större beslutanderätt.

1 båda kommittéerna har man kartlagt problemområdena. Etableringsbegränsningskommittén konstaterar bla att en alltför kraftig dominans av en end industri på en liten ort kan vara farlig. Dett borde ju stöda industrins åsikt att utvecklingscentra ska stimuleras. Konjunkturkänsliga företag som koncentreras till en ort kan också innebära risker, sägs det i betänkandet. Däremot förefaller kommitténs antagande om den ”vidsträckta” arbetslösheten i u-områdena något föråldrad. Det har vid upprepade tillfällen visat sig att där inte finns de stora arbetskraftsreserver man trott på. Om sedan detta beror just på en tidigare felaktig regionalpolitik må lämnas osagt. Lika föråldrad är också tendensen att hellre gå in för piska än för morot.

Denna förkortade problemlista visar i alla fall att frågan om styrningen av företagens etablering i hög grad gäller styrning av människor. ”Företaget” är och förblir ett abstrakt begrepp. Tillgången på arbetsplatser är också förknippad med tillgången på bostäder, och därmed byggnadspolitiken med regionplanepoli OM MAN ANSER att boendet är en grundrättighet, hur kan detta förenas med kravet på att individen fritt ska få bosätta sig var han vill? Och hur kan det senare förenas med företagarens rätt att få etablera sig var han vill? Och hur kan rätten att bo i alla enskilda fall förenas med kravet att ägaren till bostadshuset tex ska få riva sitt hus när han själv vill? Alltför stor frihet leder i praktiken till alltför stor ofrihet för vissa grupper, och till urspårade samhällen. Den här insikten innebär ett accepterande av ökad styrning, ökad planering. Det måste sätta sina spår i den nya byggnadslagstiftningen.

Alla ser t ex de svarta fläckarna i alltför otyglad markanvändning. Landskapstförstöring genom förfulande grustag, otyglat glesortsbyggande som omärkligt övergår i otyglat tätortsbyggande, svårigheterna att få service för en alltför spridd bosättning, konstiga seriebyggda tätorter fläckvis placerade i billigt inköpt ”urskog”.

DEN FART med vilken samhället utvecklas gör att samhällsplaneringen måste sättas in på ett mycket tidigt stadium och att också glesbygden bör planeras. Här har den borgerliga fraktionen ifom kommittén uppenbarligen intagit en alltför kortsynt ståndpunkt.

Svårigheten vid all planering är bara att befrämja en sund utveckling, inte lägga en hämsko på den. Och det gäller för lagstiftaren att inte förivra sig, och åstadkomma politiskt så ogenomförbara förslag att vettiga reformer fördröjs i stället för att påskyndas.

Här krävs en noggrann analys av det traditionella äganderättsbegreppet, av innebörden i ”full” ersättning för mark, och ett försök till förnuftig fördelning av oskälig markvärdestegring mellan jordägare och samhälle. Alltför långt gående tvång står ohjälpligen i strid både med den nuvarande och helt säkert också den kommande författningen.

5