Samnordisk utryckning vid stora oljekatastrofer

av Sigyn Alenius Forum 1976-10, sida 24-25, 09.06.1976

Taggar: Teman: miljöskydd

24

FORUM 10 e 76

Miljöskyddskonferensen i Köpenhamn:

Samnordisk utryckning vid stca oljekatastrofer

Havet är inte en ändlös famn som utan vidare kan ta emot alla slaskhinkar och utsläpp som folk kastar ut. Också havet har sina rättigheter — bl a rätten till fortsatt liv. Klaga högt kan havens växter och djur inte, men missbruket drabbar oss själva snart som en bumerang.

Så ungefär kan man summera ihop slutsatserna vid maj månads samnordiska miljöskyddskonferens i Köpenhamn.

Tvåhundra deltagare från hela Norden debatterade I tre dagar oljeutsläpp och annan kemisk förorening först och främst I Ostersjön och de danska sunden. Arrangörer var Stiftelsen för mliljövårdsstudier 1 Sverige och Danmarks statliga miljöstyrelse.

• Varför släpps det fortfarande ut olja fast det är förbjudet + Finns det Inte rejäla straff för folk som trotsar föroreningsförbud + Hur långt har hamnarna kommit med uppförande av mottagningsanläggningar så att fartygen där kan bil av med sitt avfall + Har vi I Norden tillräckligt med utrustning för att bekämpa en oljekatastrof eller utsläpp i stor skala + Har vl system och organisatlon så att det går fort om katastrofen Inträffar + Har vl samordnat våra resurser I Norden så att vi effektivt kan hjälpa varandra + Ges det tillräckliga anslag?

Forum var med på konferensen och frågade.

” Svenskarna har som vanligt mest. Mest pengar, mest utrustning och mest system och organisation. Men också i det övriga Norden är beredskapen god och på väg till det bättre.

Norge med sitt nya oljeäventyr har en stor katastrofberedskap under uppbyggnad och medel förefaller att lossna efter behov. Danmark och Finland har var sitt speciella beredskapssystem. Det danska bygger på militärt och civilt samarbete, I Finland är oljebekämpningen centraliserad under sjöfartsstyrelsen med lokal beredskap som vilar på kommunerna.

Danmark och Finland är var på sitt sätt särskilt utsatta. Danskarna för att så många oljetransporter och laster av mera eller mindre farliga kemikalier passerar de danska sunden utan danskarnas egen önskan eller medverkan. Bara en bråkdel av transporterna är laster till och från Danmark — resten är interna . tionella transporter. Och de danska vatt nen är trånga och smala och därför särskilt riskkänsliga.

Finlands katastrofrisk är knuten till Finlands egna transporter. Utsläpp och olyckor är — med undantag för ett fåtal transporter till svenska sidan av Bottenhavet samt till områdena söderom Finska viken — direkt förbundna med transporter som Finland själv bär ansvaret för. Men risken är mao i stor utsträckning självförvållad. Våra vatten är om möjligt ännu känsligare än de danska. Skärgårdsfarlederna är grunda och krokiga, ofta smala och otillgängliga för räddningsflottor. Många av vattnen är återvändsgränder. Vad som dumpats eller tappats blir liggande.

Konventioner och förbud

Avtal i Östersjöområdet finns och ett nytt träder snart i kraft. 1971 ingicks i Köpenhamn ett nordiskt avtal, som dock huvudsakligen begränsas till rapporteringsplikt och samarbete i form av utväxling av råd och erfarenheter. 1974 underskrevs ett mera vittgående avtal, den sk Östersjökonventionen, också kallad Helsingforskonventionen. Det var i Helsingfors den ingicks. Huvudinnehållet är totalförbud mot alla former för spill och dumpning, både av olja och andra kemikalier samt kloakavfall. Hamnarna skall i konsekvens härav vara utrustade med anläggningar där fartygen kan bli av med avfallet. Konventionen träder i kraft fr om ingången av 1977.

Hur långt har hamnarna kommit med dessa anläggningar? Forum lät frågan gå till en av mötesdeltagarna, oljeskyddsinspektören vid sjötartsstyrelsen i Finland Relino Sandelin.

RS: — Ännu är största delen av dessa anläggningar bara på planläggningsstadiet. Att få denna del av arbetet klar är en av de viktigaste uppgifterna just nu, Konventionen träder i kraft om några få månader. Har man. inte anläggningarna så fortsätter dumpningen i havet.

FORUM: — Kan fartyg tvingas att göra slg av med dumpningsförbjudet avfall I en hamn där mottagningsmöjligheter finns, fast de annars inte har ärende dit?

RS: — Teoretiskt kanske, när konventionen har trätt i kraft. Men rent praktiskt är det — i varje fall i dag — omöjligt. Rederierna räknar noga de timmar som åtgår i hamn — det är dyra timmar. Vanans makt är dessutom stor — också ovanans. Folk har förfärligt svårt att komma bort från den gamla inställningen att havet är en behållare som obegränsat kan fortsätta med att ta emot utkastat avfall som bara försvinner. Med

FORUM 10 6 7 industrialiseringen och den tätnande bebyggelsen omkring Östersjön är detta emellertid livsfarligt för växter och djur,

Straffen för låga

Svenska sjösäkerhetsdirektören vid sjöfartsverket i Norrköping Per Eriksson upplyste på mötet att straffen för dumpning i våra nordiska länder är alldeles för små för att ha preventiv effekt. De ligger på papperet mellan några hundra marks böter och upp till ett års fängelse. Men det är sällan något som helst straff kommer till användning. Från dansk sida upplystes att varken böter eller frihetsstraff någonsin har tagits i bruk — huvudorsaken är den enkla sanningen att man inte brukar lyckas identifiera syndarna. Vid stora katastrofer — grundstötningar och förlisningar — är det lätt att utpeka föroreningskällan, men där är föroreningen som regel ofrivillig och inte omedelbart straffbar. Fartyg som släpper ut spill i nattens mörker och försvinner klarar som regel skinnet. Möjligen skulle strängare straff ha större förebyggande verkan. USA och Kanada tex har straff som är mera än tio gånger så hårda.

Organisation och pengar

Organisationsapparaten är genomtänk och borde kunna fungera fint när den är helt utbyggd, ansåg mötet. I Finland och Sverige påminner systemen om varandra — det svenska är mera färdigt och utrustningen existerar i långt större omfattning än i Finland. Ansvaret för en katastrof på havet påvilar i Finland sjöfartsstyrelsen, i Sverige generaltullstyrelsen med delegering till kommunerna av det lokala ansvaret för upputsning vid kusterna och på land.

Kommunerna får i Finland inom ramen för statsanslagen 35—980 procent av materialanskaffningen återbetald, kostnader för arbete m m betalas helt och hållet ur den sk oljeskyddsfonden. Denna förvaltas av handels- och industriministeriet. Tullverket uppbär en avgift på 15 mark för varje full 1000-tal ton olja som införs till landet. Därmed har ett kapital byggts upp som växlar mellan 5 och 10 miljoner mark. Statsanslagen för materialanskaffning är däremot enligt sakkunnigas uppgift för små. I Finland ges årligen en halv miljon mot svenskarnas 6—38 miljoner.

Danmark med sina aktuella ekonomiska svårigheter har samma problem: för små nyanskaffningsanslag. Själva bekämpningen utförs i Danmark av marinen och civilförsvaret, som är en organisation mitt emellan det civila och militära med konstant beredskap. Ansvaret är miljöministerns.

Bekämpningstekniken

Uppsugning av oljan är den teknik som man i hela Norden numera starkast går in för. Man har i viss utsträckning lämnat den tidigare använda dispergeringstekniken, som består av ett slags söndersprängning med hjälp av kemikalier av oljepartiklarna. Denna teknik kan med större framgång användas i varmare vatten, där bakteriefloran är stor och de söndersprängda partiklarna därför tillintetgörs rätt snabbt. I båkterierika vatten har man beräknat att ett gram olja per kubikmeter vatten kan tillintetgöras på ett dygn. I kallare vatten håller den’ beräkningen inte — där går det långsamt med nedbrytningen. Faran för växter och djur blir därför betydlig.

Därför har man i stor utsträckning gått över till uppsugningsmetoden. Enkelt beskrivet är bekämpningsgången den att man först — ofta från luften — 1okaliserar spillet. Ofta nerkastas mineralull eller andra absorberande ämnen som suger upp en del av oljan. Där det är möjligt begränsas oljefläcken med hjälp av flytande materiel. Till sist samlar man upp oljan med specialfartyg som i fören har en uppsugningsapparatur i form av ett brett, roterande band där oljan fastnar. Den ”uppslukas” av bandet och förs in i farkosten för eventuell återanvändning. Med bandtekniken uppsamlas tjocka oljor. Tunnare oljor slukar fartyget i sig med hjälp av en anna 2 apparatur: roterande skivor där oljan fastnar för att sedan på samma sätt deponeras i fartygsskrovet.

Närmaste uppgifterna nu?

Mera upplysning så att man får fart på utvecklingen. Snabb start med utbyggnaden av den tekniska apparaturen i de nordiska hamnarna, så att fartygen i praktiken kan bli av med spill och avfall. Slutligen bör mätnings- och reningstekniken vidareutvecklas. Alla de nordiska deltagarna var överens om att detta bör vara den närmaste målsättningen.

På mötet nämndes fö ett par finländska tekniska metoder och försök som lyckade:

Firman Jätetekniikka har tillsammans med Sveriges Electrolux och Svensk Nivåkontroll, norska Centralinstitutet för industriell utveckling och med stöd från Nordiska industrifonden utveckla en elektrolytisk metod för avskiljning . av emulgerad olja och emulsioner ur spillvatten. Apparaturen har med gott resultat provats i både Sverige och Finland. För mätning av oljeinnehållet i vatten tex för tankfartyg som använder loadon-top-metoden samt för ballastvatten har Finland också gjort tekniska insatser på internationellt plan. De mätningsinstrument som finns i dag är behäftade med brister. En är, att den sk kalibreringen, dvs mnollställningen av mätningsapparaten, är besvärlig. Dessutom kommer de som handskas med instrumenten i beröring med giftiga kalibreringsvätskor och gaser; En annan användbar mätare finns, men den har felet att den reagerar också för andra föroreningar, så att mätningen av oljeinnehållet blir missvisande. Firman Innotec i Finland har med stöd av sjöfartsstyrelsen och Statens tekniska forskningscentra] utvecklat en metod som heter Oili och som sakkunniga väntar sig mycket av. Apparaturen skall i dessa dagar presenteras på FNs rådgivande sjöfartsorganisation IMCOs havsskyddskommittés möte i London. (Sigyn Alenius)