Sanning eller konsekvens: ”Vi sänker skatterna!”
av Nicholas Anderson Forum 2019-02, sida 08, 07.03.2019
”Read my lips: no new taxes” lovade George H.W. Bush under presidentkampanjen 1988, och bröt senare löftet. Lägre beskattning är en stor lögn som lätt slinker ur politikers munnar inför val, både från vänster och höger i det politiska spektret – ett spektrum som också är ett stort falsarium (mer om detta nedan).
Dagens politiker är genmodifierade varelser. De unga exemplaren är oemotståndligt lockande medan äldre versioner ter sig som något slitna, men trovärdiga gamlingar. Inför valet 2019 är de utformade i samma fabrik, ”Den bionedbrytbara gården”. År 2023 heter den troligen ”Amazon & Google-farmen”.
Valfläsk. De unga liberala kandidaterna med två barn lovar att kämpa för dina rättigheter och krympa statsmakten, medan de gråhåriga kandidaterna lovar tillförsikt, skattelättnader, höjda pensioner och erbjuder god hälsovård till alla!
Löftet om sänkta skatter är en fiktion som florerar i tal, fyller valmanifest och ingår i alla medieintervjuer som styrs av spinndoktorer. Det är en naturlag att skatter och avgifter av skattenatur stiger i slutändan, oavsett alla löften. Sätten på vilka skatterna höjs är den enda fasta ideologiska definitionen av politisk höger och vänster, eftersom de faktiska skillnaderna mellan partierna är lika osynliga som mörk materia (som hypotetiskt utgör 85 procent av universum).
Hejarklacken. Vänstern ställer i sikte sänkta skatter för lågavlönade, ensamförsörjande mödrar, sjukskötare och arbetslösa – men kräver ändå höjda skatter på varor och tjänster. Högern vill sänka skatterna för alla, men särskilt för högavlönade ledare inom industrin och för storinvesterare inom fastighets- och aktiemarknaden.
Alla erbjuder bästisskatteavtal till företag som Google, Amazon, Facebook, Tesla, Uber och Airbnb – företag som förväntas skapa jobb, vilket de sällan gör. Dessa bolag eftersträvar globala monopol, och är i färd med att armbåga ut våra inhemska medieföretag såväl som småbolag. Med utnyttjande av kryphål i skattelagarna undviker dessa bolag de flesta företagsskatterna, och får jättelika ekonomiska fördelar av lokala regeringar för att etablera kontor, serverhallar och fabriker.
Ormen biter sig själv i svansen. Medan regeringen kan sänka inkomstskatterna, höjer våra vänner inom den kommunala sektorn skattesatsen: inkomst- och fastighetsskatter, hälsovårdsavgifter, avgifter för åldringsvård, och också vatten-, el- och värmekostnader. Regeringen är också duktig på att höja obligatoriska avgifter för socialskydd och pensionsavgifter, liksom även försäkringsavgifter för arbetande. Dessa kallas inte skatter – men vad annat är de i så fall?
Skattesänkningar innebär mindre pengar att finansiera viktiga offentliga tjänster. I Norden har vi insett att effektiv offentlig styrning av hälsovård och utbildning ger globala konkurrensfördelar. Få politiker har utfört en enda dags hederligt arbete utanför partibubblan, där lobbare och spinndoktorer pumpar dem fulla av honungsdrypande slogans för masskonsumtion via (allt oftare de tillrättalagda sociala) medierna.
Prioriteter. Skolor och universitet har upplevt dramatiska nedskärningar. Finska politiker älskar att tala om ”osthyvlar”, budgetnedskärningar som bantar ner anslag från all allmän service. Detta är en enkel lösning utan någon strategi. Utbildning för unga och förvärvsarbetande är en nödvändighet för att vi ska kunna konkurrera på globala marknader. Vi måste exportera ungefär hälften av allt vi producerar i Finland för att betala för bastjänster som utbildning, hälsovård, säkerhet och kollektivtrafik. Folk i arbetslivet måste skaffa sig nya kunskaper för att konkurrera i den högre ändan av kvalitetsskalan, eftersom Finland är ett högkostnadsland.
En frisk arbetande befolkning kräver kostnadseffektiv hälsovård. Vårt nuvarande system (som långt bygger på privat arbetshälsovård) är verkligt bra, relativt sett. Men businesslobbarna påstår att stora privatfinansierade företag kan erbjuda hälso- och vårdtjänster effektivare. Visst har staten aldrig kammat in sådana megadividender som dessa företag. Kostnadsnedskärningar – samtidigt som man försummar att följa upp kvalitetseffekterna – kan innebära våta blöjor, underbemanning, vårdfel och tidig död. Kostnadsinbesparingar tar sig många olika uttryck, de flesta är hårresande då man ser på följderna.
Andra dolda skatter. Elektricitet och värme är bastjänster som bäst kan skötas av den offentliga sektorn. När man privatiserar sådana naturliga monopol tenderar kostnaderna för konsumenterna att plötsligt explodera. Det är sannerligen imponerande att nygrundade eldistributionsbolag, liksom vårdjättarna ägda av internationella pensionsfonder och privatfinansierade företag, kan göra så stor vinst. Också detta är en form av skatter, eftersom vi el och värme är livsnödvändigheter.
Vart du än vänder dig så höjs skatterna alltid i en eller annan form, och de kommer att stiga relativt sett snabbare ju mer vi privatiserar offentliga tjänster.