Satsning på bilateralt samarbete gav ny svensk-norsk industrifond
av Ralf Friberg Forum 1981-12, sida 14-16, 26.08.1981
Ett splitternytt samarbetsavtal mellan Sverige och Norge har sjösatts i det kapsejsade Volvo-avtalets kölvatten.
Stortinget och Sveriges riksdag godkände avtalen under en hektisk slutspurt före sommaren. Att de två regeringarna i detta sam manhang åtar sig att avsätta tio gånger så mycket pengar till en gemensam industrifond, som Nordiska industrifonden disponerar över, har väckt politisk uppmärksamhet.
— Inte helt musikaliskt i ett nordiskt sammanhang, sade norske högerledaren Kåre Willoch.
Nordiska rådet kommer att hålla ögonen på det nya svensk-norska avtalet. Vilka blir följderna för hela det nordiska samarbetet, funderar nu ambitiösa nordiska politiker i alla fem huvudstäderna.
Satsning på bilateralt samarbete gav ny svensk-norsk industrifon Ö Att Sverige och Norge bildar en industrifond, som skall få ett kapital i slutfasen på sammanlagt 250 miljoner svenska kronor är bara toppen av isberget. Ambitiösa nordiska politiker sitter nog nu i alla de fem huvudstäderna och grubblar på samarbetsavtalets verkliga följder.
I det sammanhanget har Danmarks folketing redan fört en livlig debatt. Problematiken återkommer också i en artikel som Finlands nordiska samarbetsminister Pirkko Työläjärvi skrev för Helsingin Sanomat i början av maj.
Frågan är, om inte de övriga nordiska länderna nu borde haka på utvecklingen innan det blir för sent?
En osökt anledning att ingå ett uppföljande avtal ger sig på Nordkalotten.
Varför kunde inte Finland, Sverige och Norge ingå ett avtal om samarbete inom Nordkalotten, särskilt inom energi och industri, för att bättre möta den utmaning, som ilandföringen av olja och gas norr om 62:a breddgraden till Nordnorge kommer att innebära?
Totalmodellen finns nu, motiven finns, men finns också viljan i centralbyråkratierna långt nere i söder, i de tre berörda huvudstäderna?
In i debatten har också kastats de nordiska industriförbundens tämligen pessimistiska rapport om utsikterna till samarbete mellan företag i Norden.
14
När det svensk-norska avtalet debatterades i parlamentet kom kritiken från diametralt motsatta håll. I Norge kritiserade högern detta avtal för att det inte innehöll bestämmelser om timmerleveranser från Sverige till den hårt pressade norska träförädlingsindustrin.
Norrmännen förmodade också att Sveriges elpris låg väl högt.
I Sverige ville kommunisterna förkasta avtalet som skräddarsytt för kapitalintressena och Volvo-Beijer, medan socialdemokraterna hissade orosflaggan för den hotade svenska oljeraffineringen om norrmännen får fylla upp till tre fjärdedelar av sin kvot till Sverige med raffinerade norska oljeprodukter och inte med råolja som de törstande mindre raffinaderierna i Sverige behöver.
Blygsamt, men…
Det svensk-norska avtalet är blygsamt, men det är ett omen. I själva verket förmodar skeptikerna, att norska och svenska företagsintressen i stort sett skulle ha funnit fram till ett liknande utbyte också utan en formalisering.
Men det är ett faktum att de två regeringarna alltsedan haveriet med Volvo målmedvetet har fortsatt arbetet på att finna en formel för ett närmare samgående. Avtalet är alltså resultatet av en politisk viljeyttring. Att man tillkännagav resultatet under Nordiska rådet session i Köpenhamn kan rentav ses som ett manifest.
Det är ett politiskt arbetsresultat, då avtalet talar om en blandad kommission som regelbundet skall se över samarbetsformerna.
Från det nordiska samarbetet mellan alla fem länder har de två höga parterna tagit avtalets ändamålsartikel; att avlägsna hinder för företagens samarbete, att uppmuntra företag med gemensamt svenskt-norskt ägande, att samarbeta om skatte-, valuta- och kreditpolitiska regler, att harmonisera lagstiftning som kan främja samarbetet och uppmuntra till gemensam export till tredje land.
Alla dessa avsikter ingår även i de samnordiska strävandena att av Norden skapa en hemmamarknad för industrin i våra fem länder. I själva verket utreds inom Nordiska ministerrådet som bäst åtgärder, som rör etableringskontroll, koncessionslagstiftning och valutaöverföring och utan tvekan kommer de övriga problemställningarna också att bli aktuella.
I tre tilläggsprotokoll till avtalet kommer man sedan fram till det konkreta. Och det är här som parlamentarikerna haft mest kritik att komma med.
Kompletterande fond Det är Sverige, som betalar mest till
FORUM 12/81
Den svensk-norska industrifonden är en komplettering till bla NIB och Nordisk industrifond, anser Nils G Åsling.
— Den nya fonden klingar inte helt musikaliskt i ett nordiskt sammanhang, säger Kåre Willoch.
industrifonden. Fonden är inriktad på att ta fram rent kommersiella projekt. Fonden bidrar vid en riskdelning när det gäller en marknadsutvidgning för svensk-norska produkter och en breddning av produktionsområdet. Svenska industriministern Nils G Åsling konstaterar i den svenska regeringens proposition — Jag ser den svensk-norska industrifonden som en komplettering till bla Nordiska investeringsbanken och Nordisk industrifond.
Och Åsling avrundar avväpnande elegant — Den svensk-norska fonden avses engagera sig i projekt som är så stora att medverkan från Nordisk industrifond inte är aktuell och så riskbetonade att Nordiska investeringsbanken inte kan engagera sig.
Stöd skall bara lämnas till projekt som överskrider 3 M SEK. Som jämförelse kan nämnas at den nordiska industrifonden i dag förfogar över 24 M NOK för bugetåret 1982.
Ingen industriledare torde i dag vara okunnig om de norska villkoren för oljeleveranser på lång sikt.
Norge säljer olja till världsmarknadspris (Gro Harlem-Bruntland: — Varför skulle vi subsidiera oljeförsäljning till världens rikaste länder, de nordiska?). Och oljeavtal skall helst ha en positiv inverkan på industriutvecklingen i Norge.
Det har inte varit alla gånger lätt för svenska förhandlare att begripa, att det inte är Sverige som ställer villkoren. Svensk industri å sin sida har nog velat ”hjälpa till” genom att etablera dotter FORUM 12/8 — Varför skulle vi subsidiera oljeförsäljningen till världens rikaste länder, de nordiska, frågar Gro Harlem-Brundtland. Norge säljer sin olja till världsmarknadspriser och oljeavtal skall ha en positiv inverkan på industrintvecklingen i Norge.
bolag i Norge eller köpa upp norsk industri — efter det man fått förmånliga finansierings- och subsidieringsvillkor från svenska staten. Som sagt nej.
Nu har då länderna ett oljeprotokoll som årligen förutsätter en export till Sverige om minst 2,5 miljoner ton. Som sagt skall 75 procent kunna levereras som oljeprodukter.
Det är fråga om minimikvantiteter. Därtill växer den norska oljans relativa tyngd i den svenska energiekonomin eftersom Sverige successivt kommer att minska sitt oljeberoende. I kvoten inräknas redan ingångna leveransavtal mellan Norwegian Oil Consortium och Svenska Petroleum Ab på ca 700 000 ton/år 1983—19853. Statoil säljer också mindre partier till svenska Oljekonsumenterna.
Avtalet ”i disbalans”
Norska högerpolitiker anser att det svensk-norska avtalet på grund av den säkrade oljetillförseln till Sverige är ”i disbalans” till norsk nackdel. Man får ju inget säkert timmeravtal trots att norsk träförädling till en femtedel lever på svensk skog.
Härtill statsminister Gro MHarlemBrundtland: — Ifall vi hade insisterat på virket så hade det aldrig blivit ett avtal. Och det ligger ett egenvärde i en tryggad nordisk oljeförsörjning, det erkände de borgerliga.
De svenska politikerna morrade, de också. Inom vänstern trodde man att avtalet nog hade kommit till stånd även om de svenska förhandlarna hade insisterat på att få all olja från Norge som råolja.
Slutligen är elkraft en ingrediens energipaketet. Sverige förbinder sig att årligen leverera 2 TeraWattimmar, som norska elektricitetsväsendet får option på.
En paradox är norske olje- och energiministern Arvid Johansons replik i Stortinget: — Det går knappast en dag på departementet utan att vi möter kravet på ökad krafttillgång i Norge. I dag är det högst oklart hur vi skall klara försörjningen fram till 1990.
Så talar ministern i ett land, som också är rikt på vattenkraft.
I den svenska riksdagsdebatten ser man få hänvisningar till det bilaterala avtalets nordiska perspektiv.
Avtalet i sig innehåller ett samnordiskt fikonlöv. Dess preambel hänvisar till de två regeringarnas önskan att utbygga det nordiska samarbetet. Konkret hänvisar man till det nordiska samarbetsavtalet.
Som alla goda avtal är detta generella dokument från 1962 vagt. I detta sk nordiska Helsingfors-avtal talar man om att främja det ekonomiska samarbetet mellan länderna och därvid sträva till att ”skapa förutsättningar för samarbete mellan företag i två eller flera nordiska länder”.
Alltså bilateralt om man vill.
En byggkloss i nordiskt samarbete
Det samnordiska ville man styrka genom att ge avtalet publicitet vid Nordiska rådets session. Statsminister Gro Harlem-Brundtland har talat om avtalet som en byggkloss i nordiskt samarbete.
I Stortinget hoppas man att avtalet skall ge ett stagnerande samarbete en puff framåt. Hur avtalet konkret främjar hel (Vänd! 1 (Forisättning från föregående sida) det nordiska samarbetet vet däremot ingen ännu besked om.
Däremot vet man att strävan efter en nordisk hemmamarknad lider avbräck om Norge och Sverige sinsemellan skapar en juridisk miljö, som eftersläntarna sedan får lov att villkorslöst anpassa sig till.
Kristelig Folkepartis Lars Korvald — en aktiv nordist — sade det såhär: — Jag kan inte tänka mig att vi upphäver svensk-norska handelshinder utan att detta får följder för de övriga nordiska länderna. Detta problem borde lösas i Nordiska rådet.
Norges borgerliga statsministerkandidat Kåre Willoch sade det skarpare: — Avtalet kan bli en avväg jämfört med de mera önskvärda breda samnordiska lösningarna, Norge och Sverige borde inte börja uppträda som en gruppering gentemot de övriga.
Och vad säger då de övriga?
Nordiska ministerrådet (industriministrarna) säger det samma som samarbetsministrarna: Nordiska ministerrådet önskar även i fortsättningen få information om det svensk-norska avtalets tillämpning.
Detta bör nog läsas så, att den nordiska gemenskapen markerar ett legitimt intresse för att i så stor utsträckning som möjligt vara med från början om den harmonisering av lagstiftning och bestämmelser, som har sitt ursprung i det svensk-norska avtalet.
Handels- och industriminister Pirkko Työläjärvi har formulerat de konkreta önskemålen såhär — Det lönar sig att begrunda hur avtal som ingås mellan de nordiska länderna borde utformas så att de förblir öppna för nya parter.
— Man borde… informera utanförstående nordiska länder om planer angående bilateralt samarbete.
— Samarbetets ramar kunde utvecklas så att i ett begränsat samarbete skulle en annan (finansiell) fördelningsgrund tillämpas än den nu använda.”
Här har alltså en finländsk regeringsföreträdare formulerat de utomstående nordiska ländernas krav på bilateralt nordiskt samarbete.
- informatio 2. accessibilite 3. kostnadsomfördelning
Pirkko Työläjärvi angav också i diskret form de problemställningar, som på ett direkt sätt engagerade det danska folketinget — en utomstående part. Och en part som av flera orsaker fruktar att bli en andra klassens samarbetspartner jämfört med de resursrika, om man får tro en del danska parlamentariker.
Följderna för Danmark
Vilka är det svensk-norska avtalets följder för Danmark och hela de 1 — Det lönar sig att begrunda hur avtal som ingås mellan de nordiska länderna borde utformas så att de förblir öppna för nya parter, säger Pirkko Työläjärvi.
nordiska samarbetet? Så löd utgångspunkten för folketingets debatt.
Danmarks regering tog ställning genom samarbetsminister Lise Östergaard — Avtalet är inte exklusivt. Det finns ju exempel på dansk-svenska avtal, som gäller transport av dansk nordsjögas.
-— Avtalet riktar sig inte mot danska intressen eller andra nordiska länder.
Kritikerna var mera skeptiska. Tänk om Gros byggklossar inte passar i systemet? De nordiska länderna har inte klarat av att etablera ett intimt ekonomiskt samarbete. Avtalet uttrycker ingen gemensam nordisk strategi.
Nordiska rådets sittande president Knud Enggaard (venstre) kom med en halvkritisk synpunkt — Avtalet bygger upp samarbetsorgan mellan bara två av de nordiska länderna. Man ser en tendens till att det vid sidan av samnordiska organ upprättas norsk-svenska som arbetar med samma uppgifter.
Detta kallade en annan borgerlig oppositionspolitiker för ”en begynnande upplösning av det nordiska samarbetet”. Retsforbundets företrädare räknade också upp områden där Danmark redan nu binds mera av sitt EGmedlemskap än av ett nordiskt engagemang: valuta- och handelspolitiken, fiskerirättigheterna, tekniska handelshinder, konsumentskydd, etableringsrätt, försäkringsavtalslagar, varumärkning, produktansvar och klassificering av kemiska produkter.
På denna ramsa gav minister Lise Östergaard ett svar — Danmark kan mycket väl ingå bilaterala avtal med andra nordiska länder. Där hindrar inte EG-medlem skapet. Och Norge är då ett närliggande land.
Debatten gäller realiteter
Debatten är alltså i gång. Och denna gång gäller den realiteter. Det förefaller uppenbart att från en nordisk strategisk synpunkt vore det viktigt och brådskande att komplettera det svensk-norska avtalsverket med andra bi- och trilaterata avtal, för att undgå en djupare splittring. Därmed kunde också de nordiska samarbetsorganen som Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet kunna behålla en viss service- och planeringsroll innanför den framväxande bilateralismen.
Man kan inte undgå tanken, att Nordkalotten erbjuder det självfallna området för en trilateral framstöt.
I princip finns modellen där. Både de allmänna nordiska samarbetsavtalen och det svensk-norska avtalet innehåller generellt formulerande förpliktelser, som man bara kan hänvisa till i ett regionalavtals ingress.
Därtill kommer att nordregionen är så svag i sig att de nationella gränserna i det närmaste är meningslösa eller i alla fall inget hinder för samarbete,
Från finländsk sida har man inte önskat upptäcka kalottsamarbetes betydelse för Lappland. Till exempel delegationen för Lapplandsprojektet blundar för dem (Kommittébetänkande 1980:66).
Nordkalottens utveckling kommer att bestämmas av de nordnorska olje- och gasfynden. Nu vet vi att de finns. Men vi vet ännu inte hur de skall utnyttjas.
Förs gasen bort i flytande form, transporteras den genom pipelines, hur mycket av den kan avsättas lokalt på kalotten, vad händer med gaspriset ifall den förs antingen med fartyg eller genom rör direkt till västeuropeiska marknaden? Ju större mängd som förs till Västeuropa, desto dyrare blir gasen lokalt använd på kalotten. Samtidigt sviktar industrijätten LKAB i Kiruna, Narvik hamn är därigenom i svårigheter och en industrikollaps skulle få svåra följder för näringslivet däruppe.
Därför vore det klokt att styra områdets utveckling genom ett regionalt industri- och energiavtal kopplat till utvecklingsförpliktelser. Modellen finns, behovet finns, ett avtal kunde ge planeringsresurser och företagsstöd.
Det gäller för övrigt inte bara lokala resurser utan framförallt resurser med inflytande i kärnan av de centrala byråkratierna.
Få se om något kalottland kan ta initiativet till ett dylikt avtal eller om Norden kommer att fortsätta att segla med ett alltför litet samarbetsroder i förhållande till tidens starka strömmar.
Ralf Friberg 0
FORUM 12/81