Sjöjungfrur kan inte flyga

av Nicholas Anderson Forum 2011-02, sida 11, 24.02.2011

Taggar: Teman: investering

FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 2 2011

ANDERSO chef för SEK:s rådgivningsenhet.

Sjöjungfrur kan inte flyga

Då jag hörde att några Mermaid-investerare hade förlorat sin rättegång mot Nordea, började jag fundera på vad som verkligen hände. Hade Nordea gjort orätt? Var investerarna naiva? Borde lagstiftningen ändras? De här frågorna kräver svar, eftersom investerarna förlorade en väldig massa pengar på de här Mermaid-obligationerna,

Jag har påpekat att en investering måste uppfylla två krav 1. Den ska ha hög potential att öka i värd 2. Den måste involvera arbete eller en produktionsprocess

Företagsaktier och normala obligationer som ges ut av högrankade bolag eller regeringar faller klart inom denna definition, eftersom pengarna går till produktionsverksamhet och grundläggande infrastruktur. Investerare förlorar ytterst sällan alla sina besparingar då de köper noterade aktier och rankade obligationer.

Nordea konstaterar i ett av sina pressmeddelanden 2010 att ”finanskrisen som ingen kunde förut se ledde till ett värdefall för de förlustdrabbade Mermaid-investeringarna” och ”Mermaid-obligationen är en investering där placeraren kan förlora det investerade kapitalet till en del eller helt och hållet”.

Med andra ord, banken medger att vanligt folk som köpte obligationer kunde förlora alla sina pengar. Redan denna punkt säger mig att det inte är fråga om placering utan vadhållning. Vadhållning innebär att man medvetet tar risken att förlora sina pengar, mot möjligheten att vinna. Där finns klart ingen stor potential för att göra vinster. Jag tror de flesta är ense med mig om att det skulle vara dåraktigt av pensionärer att fylla i lottokuponger för en halv miljon euro eller satsa samma summa på trav. Och var är det man sysslar med vadhållning? Verkligen inte på en bank! Banker borde inte ägna sig åt att erbjuda detta slags produkter till privatkunder som bara vill — och behöver - slå vakt om sina surt förvärvade sparslantar för att ha dem för sina sista gyllene år.

Men det finns något ännu fatalare i ett annat pressmeddelande från Nordea. År 2008 hävdade banken att dess förluster var minimala i samband med fi nanskrisen. I texten konstate- Det här är avgjort ras: ”Sedan början av finanskri- inte en pro dukt som banker borde tillåtits sälja till terat mycket begränsad nega- privatkunder.

sen sommaren 2007 har Nordea långt klarat sig utan att påverkas av den extrema marknadsvolatiliteten, och har rappor tiv värdeutveckling för sina olika finansinstrument. Nordeas systematiska hantering av riskstyrning, kapital och finansiering har varit en viktig faktor som förklarar den stabila resultatutvecklingen”

Det fanns rikligt med varningssignaler om den framskridande krisen i pressen. Senaste år publicerade Financial Times en helsidesannons om hur Gillan Tett, en av tidningens stjärnkolumnister, föregrep den annalkande katastrofen tillsammans med många kolleger. Jag skrev flera artiklar om de galopperande fastighetspriserna under 2005. Nordeas professionella investerare måste ha läst sådana kolumner. Det är faktiskt deras jobb.

Dessutom verkar bankens ledning ha vidtagit åt gärder för att undvika de mest flagranta fällorna för egen del — men missat att säkra att deras placeringsrådgivare givit samma råd till deras kunder som litade på sin bank. Banker vill att kunderna har förtroende för dem — det är därför de marknadsför sig som solida” och ”en av de starkare bankerna i Europa” för att citera samma pressrelease från 2008.

Stuart Diamond definierar förtroendebegreppet isin bok Getting More: ”Förtroende är övertygelsen att den andra personen kommer att skydda dig … huvudkomponenten i förtroende är ärlighet.”

Här har vi alltså per definition en stor bank som synbarligen sviker förtroendet. Här har vi en bank som säljer högriskabla vadhållningsprodukter till sina kunder vilka riskerar att förlora alla sina besparingar. Det här var vanliga, finansiellt osofistikerade kunder som litade på sin bank. Någonting gick fatalt fel. Skulle någon av dessa kunder ha köpt denna obligation ifall de klart informerats om att de kunde förlora alla sina pengar om bara tre av företagen i portföljen på hundra gick omkull? Jag finner det svårt att tro att man kan sälja skräpobligationer för 140 miljoner euro genom att redogöra för de verkliga riskerna i klarspråk. Det är något för lagstiftarna att fundera på.

Slutligen: hur reagerade lagstiftarna och regleringsmyndigheterna? Det här är avgjort inte en produkt som banker borde tillåtits sälja till privatkunder, I egenskap av placeringsproffs anser jag detta slag av produkt vara en kreation av den värsta typen kasinospelare där banken tar hem hela potten. Genom att synbarligen inte ingripa då, och inte heller göra något nu, verkar myndigheterna ge sitt tysta godkännande åt denna tvivelaktiga produkt och dess saluförande via banker - eller kanske de har sovit på sin post. Sjöjungfrur sjunker ända ner till oceanens botten då de dör. m

Nicholas Anderson är Senior Vice President vid Svensk Exportkredit i Finland och