Skatteuppbördens teknik under medeltiden

av Axel Grandell Forum 1980-15, sida 36-37, 08.10.1980

Taggar: Teman: skatter

I Forum nr 13/80 gav professor Axel Grandell en kortfattad redogörelse för redovisningshistorikernas kongress i London, och beklagade då det påtagligt lama historiska intresset bland redovisningsfolk och forskare i Norden. Forum publicerar här den svenska versionen av det föredrag, som professor Grandell höll vid kongressen. För läsare, som har intresse för de historiska aspekterna på redovisningen, rekommenderas Grandells bok ”Redovisningens utvecklingshistoria. Från bildskrift till dator”, Lidköping 1972.

Dagsverksbräde från Vörå, Finland 1820. Foto Finlands Nationalmuseum.

36

Skatteuppbörden; teknik under medeltiden

Den gamla allmogeskatten i Frankrike kallades la taille. Ursprunget till den går långt tillbaka i tiden; den omnämns i en urkund redan år 1060. Ursprungligen hade den uttagits för speciella ändamål, t ex korståg eller andra härnadståg, men under Karl VII:s regeringstid (1429—1461) blev den en årlig pålaga. Sedan dess uppbars den under benämningen la taille änd till revolutionen 1789.

6 La taille är också den franska benämningen på hjälpmedel för minnesnoteringar, räkenskapsföring mm, som på engelska kallas tally, på italienska taglia, på spanska talja, på tyska Kerbstock eller Kerbholz och på svenska karvstock. Det var en trästav av olika form och storlek, i vilken man inskar skåror eller andra tecken för att ange händelser eller transaktioner av olika slag.

Det märkliga är att det italienska taglia också betydde såväl skatt som karvstock.

Att en skatt i Frankrike började benämnas taille och i Italien taglia tyder på, att man använde sig av detta hjälpmedel vid skatteuppbörd. För att förstå hur detta rent tekniskt tillgick är det nödvändigt att först granska de olika typer av sagda hjälpmedel som under tidernas lopp har varit i bruk.

Det har förekommit fyra grundtyper av karvstock: enkel. tudelad, tredelad och gaffelformig. Dels betecknade typerna olika utvecklingsstadier, dels användes olika typer för olika ändamål.

Den enkla karvstocken bestod av en trästav med inskurna tecken. Dess användning går tillbaka till förhistorisk tid. Man kan anta, att den ursprungligen användes i det dagliga livet för minnesnoteringar av olika slag. Med tiden blev den också ett redovisningstekniskt hjälpmedel. Då utvecklades många olika varianter av denna grundtyp.

Den tudelade karvstocken betecknade ett stort framsteg. Den kom till användning på många områden och speciellt i handel och köpenskap. Den pinne, som skulle användas som karvstock, spjälktes i två delar, en för vardera kontrahenten. Varje gång en skåra inskars i pinnen, måste de två delarna fogas ihop, varigenom den på tvären skurna skåran kom att få exakt samma läge på vardera delen av pinnen. Sedan kunde parterna behålla var sin del, varigenom de ömsesidigt kunde kontrollera noteringarnas riktighet.

Denna typ av karvstock användes också som skuldebrev. Det mest bekanta bruket av karvstock i denna funktion är den engelska kronans lånetransaktioner. Sedan tidig medeltid och ända till 1826 har den engelska riksskattkammaren (exchequer) upptagit lån mot karvstock, varvid den halva, som långivaren erhöll, kallades stock. Härigenom kom ordet stock i engelskan att betyda också värdepapper.

Då man talar om karvstock, tänker man i första hand på den tudelade stocken. Kanske beror detta på att denna typ mest har varit i bruk, inte bara i England utan även i andra länder — i Norden ända in på innevarande sekel. Det är därför naturligt att man har föreställt sig att den karvstock med vars tillhjälp man bar upp skatt i Italien och Frankrike redan på 1000-talet, också var av samma typ.

Ägnar man frågan en närmare eftertanke, måste man emellertid inse, att en sådan typ ej kunde komma i fråga. Uppbördsmannen måste nämligen kunna presentera fullt bevis i två riktningar: gentemot skattebetalaren och gentemot uppdragsgivaren. Med tudelad karvstock var detta ej möjligt. Också den tredelade och den gaffelformiga stocken måste uteslutas på samma grunder. Det återstår därför att välja mellan någon av den enkla karvstockens många varianter för att få svar på frågan, av vilken art den karvstock var, som användes vid skatteuppbörd.

700 karvstockar

Nordiska muséet i Stockholm äger en karvstockssamling som omfattar ca 700 exemplar. I den ingår en karvstock, från år 1627, som i katalogen benämnes skattestav. Benämningen är från år 1880 då staven införlivades med samlingen. Det är dock troligt, att benämningen bygger på tradition och att staven ifråga verkligen har använts vid skatteuppbörd.

Det intressanta är emellertid, att denna karvstock till typ och utformning är lik den s k dagsverkskäppen, som i Sve FORUM 15/8 rige och Finland var i bruk till senare hälften av 1800-talet. En närmare redogörelse för denna karvstockstyp och dess användning är därför på sin plats.

I ett bysamhälle fordomdags hade de enskilda gårdarna skyldighet att utföra s k dagsverken för byns allmänna behov som t ex underhåll av stängslen, vägar, broar od. För kontroll och bokföring av de fullgjorda dagsverkena använde man sig av dagsverkskäppen. Den bestod av en stav — måtten varierade enligt behov — i vilken gårdarnas bomärken skars in och de utförda dagsverkena markerades med inskurna streck eller punkter. Byns ålderman skötte noteringarna i samtliga bönders närvaro, varigenom käppen fick ett ömsesidigt bevisvärde.

Nordiska muséet har i sina samlingar 17 dagsverkskäppar, härstammande från olika delar av Sverige. Några av dem har inskuret årtal, av vilka det äldsta är 1751 och det yngsta 1867.

Tre dagsverkskäppar

I Finland finns i olika muséer tre dagsverkskäppar. Den bäst utarbetade är den, som bevaras i Finlands nationalmuseum. Den har måtten 83 x 14 cm. På grund av den ovanliga bredden kallas den i katalogen bräde och inte käpp. Den bär årtalet 1820 och är indelad i 40 rutor ordnade i fyra kolumner. Bomärkena är inskurna i den första och tredje kolumnen. De fullgjorda dagsverken är markerade med inskurna punkter i den andra och fjärde kolumnen. Genom att de inskurna punkterna ej kunde avlägsnas utan atl noteringarna blev förstörda, hade dagsverkskäppen — i detta fall brädet — fullt bevisvärde, då respektive dagsverksskyldiga bönder ej erhöll något bevis i sin hand. Dagsverksbrädet hade i själva verket karaktären av ett av alla deltagande parter undertecknat förrättningsprotokoll.

De övriga dagsverkskäpparna som finns bevarade i Sverige och Finland har endast två kolumner och är därför smalare. Längden varierar mellan I och 2 meter. Den tidigare nämnda skattestaven har likaså två kolumner och en längd av 96 cm.

Då man studerar de bevarade dagsverkskäpparna och vet hur de användes, är man berättigad att anta att den karvstock som användes vid skatteuppbörd i Italien och Frankrike redan på 1000-talet var av samma typ som dessa käppar. Den var med andra ord av typen enkel karvstock, försedd med bomärken, vilka markerade skattebetalarnas identitet. Det faktum, att de germanska lagarna omnämner bomärken redan på 500-talet, styrker även detta antagande. s

I de nordiska länderna skedde skatteuppbörd med här beskrivna karvstockstyp ännu på 1600-talet att döma av den i Sverige bevarade skattestaven från är 1627. Från år 1552 har vi et ännu säkrare bevis från Finland, som då var en del av det svenska riket. Beviset är ett rättegångsprotokoll av den 31 mars nämnda år. Av protokollet framgår det, att en viss Thomas Ylistaro dömdes till 3 marks böter, för att han slog sönder skatteuppbördsmannens skurukäpp, ”med vilken de pläga bära upp skatten”. Protokollet är mycket upplysande och för den historiska forskningen synnerligen värdefullt. Det visar att uppbördsmannen inom ett skattedistrikt hade som uppbördsinstrument en ”skurukäpp”, en benämning, som osökt leder tanken till dagsverkskäppen. Protokollet visar även, att det var brukligt att uppbära skatt med tillhjälp av en sådan käpp. Käppens stora betydelse framgår även av den stränga domen. Tre mark motsvarade nämligen priset för ca 10 tunnor tjära. Den nu beskrivna karvstocken, som vi kunde kalla skatteuppbördsstav, var ett — genialiskt redovisningstekniskt hjälpmedel. Då man betänker, att uppbördsmannen kunde prestera fullt bevis för sin uppbörd gentemot både skattebetalaren och uppdragsgivaren utan att vare sig han eller skattebetalaren behövde vara skrivkunnig, måste man erkänna karvstocksteknikens överlägsenhet också jämförd med nutidens hjälpmedel. Visa mig nu ett redovisningstekniskt hjälpmedel, som är lika avancerat som den för 1 000 år sedan använd skatteuppbördsstaven! Axel Grandell

I mitten en skatteuppbördsstav från Hälsingland, Sverige 1627. Den är veterligen den enda bevarade karvstocken i världen, som har använts vi skatteuppbörd. Foto Nordiska muséet.

FORUM 15/8 37