Skidhopp och tvärkast i utförsbranter

av Kai Finell Forum 1982-02, sida 26-27, 03.02.1982

Taggar: Teman: skidhopp

Hur hålls storslaloms- och störtloppsskidor så stadigt fast vid foten? Varför slits de trots allt loss ibland? S där två ofta ventilerade spörsmål inspirerade av den hejdlösa alpina framfart TV-rutan så nervpirrande åskådligt ibland serverar oss sävligare skidsportare.

€ Strax efter andra världskriget drabbades en då välkänd fransk slalomåkare, Jean Beyl, av en försmädlig olycka. Han föll och bröt benet — två gånger med bara tre månaders mellanrum. Jean Beyl var ingen novis i sporten varför den upprepade overksamheten tvang honom alt begrunda och analysera orsakerna till missödena.

Som ingenjör fann han snart att dåtida skidbindningar var i grund felkonstruerade för fartfylld brantåkning. De löste nämligen inte automatiskt ut vid de överstora påfrestningar benen utsattes för i händelse av fall i hög fart och andra oavsiktliga felmövrer. Framför allt hade de inte den stötabsorbtionsförmåga åkare så väl behövde i de allt mer krävande tävlingssätten för brantåkning på skidor.

Beyl beslöt därför starta ett eget företag för både konstruktion och tillverkning av helt annorlunda skidbindslen — med tillhörande kängpar — avsedda för all slags avancerad utförsåkning. Specialkonstruerade med hänsyn till såväl större säkerhet för åkaren som effektivare och mer följsam överföring av kropps- och benrörelser till skidorna.

26

Skidhop och tvärkast i utförsbrante “”Integral by Look”bindningens funktionsprinciper. Större säkerhet, bättre prestationer och ökad trevnad i klumpiga kängor för utförsåkarna, säger upphovsmannen Jean Beyl.

FORUM 2/8 “EST Ve NTA O Fö! VB Ia

Hans bemödanden resulterade i flera patent och ett nytt företag — Look S.A. – som i dag behärskar mer än hälften av deta gebits franska marknad. Produktionen, med cirka 500 anställda, är nu uppe i 5 000 par Look-bindslen per dag, varav 70 procent går på export till 37 länder.

Skidvridande fall

I princip avvek omkonstruktionsidén radikalt från dåtida konventionella utförsåkarbindslen. Nya plastmaterial och mekanismkomponenterna sammanställda med tanke på acceptabel säkerhetsmarginal för längans greppning och slyrkraft — men varken för sen eller för tidig utlösning av låsmekanismen — var Beyls huvudriktlinjer.

Det rättesnöret visade sig vara glädjande effektivt vid så att säga skidvridande fall — som statistiskt är ansvariga för 70 procent av alla allvarliga skidolyckor. Den mest aktiva komponenten blev ett svänglappslagrat ”hälstycke” för reducering av det vridmoment skidan överför till åkarens skenben. De element som höll kängan fast vid skidan utvaldes med hänsyn tll påtaglig förmåga att absorbera laterala skjuvkrafter vid tvära svångar.

Nyheten väckte omedelbart berättigad uppmärksamhet i den alpina skidsportens internationella toppskikt. ”Look” blev snart också officiell leverantör av alla bindningar till Frankrikes utförsåkarlag. Intim kontakt med tävlingsdeltagarna själva åstadkom en kontinuerlig ström av uppslag till nya förbättningar. Sin första guldmedalj erövrade Look-bindningarna vid OS i Squaw Valley 1960. Och inte mindre än fem guldmedaljer 1968 — varav hela tre av då vittomtalade Jean-Claude Killy.

Trots att medaljer och andra utmärkelser alltjämt sekunderade företagets stigande omsättning beslöt Jean Beyl satsa ännu mer på detaljerat forskningsarbete. Det man nu sökte var främst

FORUM 2/82

Sista skriket bland brantåkningsbindsIen, INTEGRAL 5005, enkom gjort för avancerad storslalom och störtlopp.

nya syntetmaterial för alt kunna minska låsmekanismernas vikt och dimensioner. Utan att pruta på vare sig soliditet eller osviklig precisionsfunktion.

Bolageis forskarleam vände sig till världens dominerande plastspecialist Du Pont.

Här bör kanske framhållas att Du Pont inte själv tillverkar några som helst färdiga utensilier eller redskap, utan saluför endast råmaterial. Ofta dock med egenskaper enligt kundens egna drakoniska pretentioner.

Lång önskelista

Look’s stränga krav var bland annat följande: Hög slag- och stöthållfasthet även vid låga temperaturer. Tillräcklig formstyvhet också under hård belastning. Plus korrosionsfrihet och utpräglat låg vikt. Allt detta utan orimligt stegrade materialkostnader.

Efter jämförelse med en mängd olika material fann Looks ingenjörer att Du Ponts ”Delrin” acetaldehyd och ”Zytel” nylonhartser erbjöd betydande, noggrant uppmätta företräden framom alla andra tillbudsstående material.

Look-bindslenas huvudprincip — i ”Look 77” för avancerat tävlingsbruk

Look-bindningarna testas noggrant i fabriken. Varje komponent vägs med 1 grams noggrannhet. På bilden uppmäts skenbenspåfrestningar vid alla typer av fall simulerade i en specialmaskin.

och ”Look 37” för mer modest utförsåkning — baserar sig på dels ett separat ”tåstycke” och ett från detta fritt ”hälstycke” — eller plattor om man så vill kalla dem. Tåstycket är via en vertikal axel fixerat vid skidan. Inklusive en hålighet innehållande en kula som vilar mot en fjäderbelastad kolv. Som i sin tur tvingar kulan in i ett läge fixerande kängan i linje med skidan.

Laterala krafter, överförda via tåstyckets Mänskanter för fixering av kängan, strävar självfallet att stöta ut kulan ur sin kavitet — trots den fjäderspända kolvens hämmande inverkan. Ifall lateralkrafterna tar överhand vrider sig hela tåstycket så att kängans tå blir fri från skidan. Så länge kolvens fjäderkrafter dominerar hålls kulan i sin grop och tåstycket låst i linje med skidan.

Hälklamran fungerar på liknande sätt men med en cylindsrisk rullvals i stället för tåstyckets sfäriska kula. Så länge rullen hålls i sin urgröpning är hälgreppet låst med kängan fast mot skidan. Om däremot kängans häldel får kraft nog att vippa upp hälgreppets ”baksporre” — exempelvis om åkaren tumlar huvudstupa över ända — stöts valsen ur sin bädd så att skidans tag om bakkängan släpper.

Avkortad sula funktionellare

Nära 800000 par utförsåkarbindningar sålda under 1980—1981 hade nog frestat många företag att vila en smula på lagrarna. Men inte Jean Beyls ”Look”, som nyligen presenterat en ännu mer fullkomnad version med beteckningen ”Integral by Look-5005”. Väsentliga ändringar är här att den betydligt kortare kängplatåns reducerade hävstångsverkan mellan tå- och hälstyckena, minskar belastningen på skenbenet. Lateralstötarna absorberas likaså bättre än någonsin förr. Även vid känslig injustering av bindselmekanismerna är sannolikheten för alltför tidig utlösning nu mindre än i tidigare modeller.

Det endast 20 cm långa sulabindselkomplexet (se bilden) — mot i medeltal 30 cm för konkurrerande konstruktioner — har geU åkaren skarpare kontroll över snabbare åklinjer vid svängar och rappare reaktion för gupp. Med vikten koncentrerad en smula närmare åkarens tyngdpunkt blir kursändringarna både ledigare och exaktare.

Kort sula medger därtill bekvämare gångrörelser utan skidor. Foten har ju då möjlighet att mer obesvärat gunga sig fram med tå och häl som hävstångsstöd, påpekar den nöjda konstruktören Jean Beyl.

Kai Finel (Bearbetning av “There’s Many a Slip” ur Du Pont Magazine 27