Skogsindustrin i blåsten

av Heikki Peutere Forum 1986-04, sida 16-18, 06.03.1986

Taggar: Teman: skogsindustrin

ustrin i blåsten

Den finländska skogsindustrin befinne sig I sin kanske hittills svåraste kris. Träförädlingen räcker nog till, me företagen är för små för den internationella konkurrensen. Och produktionsstrukturen är för ensidig. Skogsindustrin borde ha inlett en strukturförändring redan för tio år sedan. Ännu är det inte för sent, men problemen är mer komplicerade idag.

en finländska skogsindustrin ser inte D skogen för bara trän. Sin egen pi kanta bismak till soppan har skogsbolagen i norra Finland bidragit med genom käbblet och den nu nedtonade debatten kring statsägda f£nso-Gutzeits brain baby Metsä-Karelia.

Skogsindustrin barka åt skogen

Skogsindustrin har redan länge kört huvudet i väggen. Branschens egna experter har nödgats erkänna, att man borde ha kört igång en strukturändring redan i början av 80+alet. Denna fördröjning har naggat den internationella konkurrenskraften i kanterna och initierat en tillspetsad och emotionellt laddad debatt. Politikernas inblandning i affären Pohjolan Paperi visade med önskvärd tydlighet att deras engagemang i företagsaffärer inte är så lyckligt.

Av Finlands exportinkomster härrör sig nära 40 procent från skogsindustrin. Det är ett realistiskt antagande att branschen även framdeles kommer att vara en vital kota i den nationalekonomiska ryggraden. Skogsindustrin — liksom även metallen — är en del av landets basindustri och tilsammans formar de grunden för det nationella välmåendet — eller illamåendet.

Trä och metall nyckeln till välfärd

Skogsindustrins egna representanter har redan länge med djupt allvar och dämpade röster talat om att landet också behöver högteknologi, toppelektroniska tillämpningar. I samma andetag tillägger man dock, att Finland inte kan bygga sin framtid uteslutande på sk high tech. Vi har helt enkelt inte tillräckligt med pengar att investera i forskning och produktutveckling så att vi skulle klara den tuffa internationella konkurrensen.

Då det gäller elektronik är det därför nödvändigt att koncentrera resurserna på mycket smala marknadssegment, för att litet land som Finland skall ha möjligheter att nå framgångar. Även om det kan finnas talrika sådana nischer, förslår de inte ensamma. Däremot kan högteknologin indirekt fungera som en betydelsefull välfärdskatalysator. Under inga omständigheter får man därför undervärdera dess betydelse,

Skogsföretagen är för små Träden i de tinska skogarna växer allt snabbare med rätt skötsel, men den förädlande industrin befinner sig i en lönsamhetskris. Bankvärlden och åtminstone en del av skogsindustrins egna beslutsfattare är beredda att bra den slutsaten att de finländska företagen helt enkelt är för små till omsättningen. Mätt med svensk modell borde ett finländskt skogsindustriföretag ha en omsättning på minst 3 miljarder mark om året, för att klara sig i konkurrensen. Omsättningen är givetvis bara en dimen FÖRUN4/198 sion — och en del av sanningen. Den viktigaste faktorn i strukturförändringen torde vara att livscykeln för vissa av skogsindustrins produkter obönhörligt böriar nå sin slutpunkt. Man hör allt oftare sägas, att det inte längre lönar sig för Finland att exportera trä — åtminstone inte som ”stockar”. Cellulosaexporten lönar sig inte heller, genom att den är oerhört konjunkturkänslig. Då priserna låg lägst betingade cellulosan vid slutet av senaste år 1800—1 900 mark per ton, vilket inte ens täcker tillverkningskostnaderna.

Inte heller tidningspapper skulle egentligen löna sig att skeppa ut annat än under högkonjunktur — hävdar de mest radikala experterna. Det påståendet kan förefalla väl extremt: knappast lönar det sig att låta ”“kvarnarna” stå alltför länge ens under de svåraste tiderna.

Trenden mot högre förädlingsgrad kan noteras också i den statistik Skogsindustrins centralförbund publicerar. I Finland sågades 1980 cirka 10 miljoner kubikmeter sågvirke, då motsvarande siffra för år 1985 var 7,4 miljoner. Sågindustrin befinner sig i en svår kris. Sågverk efter sågverk har fått lov att lägga ned verksamheten såsom olönsam. Troligt är att man nu nått bottnen.

Mekaniska massor ökar

Senaste år kokades 4,7 miljoner ton cellulosa. Cellulosaproduktionen kommer knappast att öka; enligt den allmänna uppfattningen inom branschen kommer däremot användningen av mekaniska massor som TMP (termomekanisk massa) och CTMP (kemitermomekanisk massa) att öka.

Trots ökande användning av mekaniska massor råder det alltid efterfrågan på sulfatcellulosa. De sulfitfabriker som använder granstock håller på att försvinna. G A Serlachius fabrik i Mänttä är den sista bastionen inom sulfitindustrin som tillverkar pappersmassa.

Dagstidningspapper kan i princip tillverkas helt och hållet av mekanisk massa, som förbättrar papprets styrka. Samtidigt kan man rinska papprets kvadratmetervikt avsevärt. För SC-papper — dvs maskinglättat tidskriftpapper -— kan man med fördel använda TMP, PWG (tryckslipmassa) eller CTMP. För LWC-papper, d v s bestruket tidskriftbapper, har man framgångsrikt använt tryckslipmassa — Tampella har varit en föregångare vid utvecklandet av denna.

Bättre integration bättre lönsamhet

Som en strukturell metod att förbättra skogsindustrins konkurrenskraft kunde det vara motiverat att överväga integration av tillverkningen av cellutosa, mekanisk massa, papper och kartong. Då kunde små, tom sådana medelstora cellulosafabriker, vilka som separata enheter skulle vara olönsamma, visa sig vara affärsekonomiskt lönande enheter.

Ett ofta framfört argument är att de finländska skogsindustriföretagen har en alltför smal och konjunkturkänslig bas. En expert i branschen säger, att skogsindustrin kan liknas vid en stor tung karl med bara ett ben. Den finländska träförädlingsindustrins andra ben kunde mycket väl utgöras av metallindustrin.

Varför? Bär inte också metallindustrin prägel av fattiglapp”? Man bör emellertid komma ihåg att metall är en av Finlands basindustrier. Dessutom trampar konjunkturerna för metallen och skogsindustrin i olika takt, och jämnar därför ut varandra, påpekar vårt anonyma intervjuobjekt.

Bättre konkurrenskraf genom företagsköp

Under det senaste halvåret har trenden va rit att försöka få fason på skogsindustrin ge nom företagsköp. En och annan har ironisk påpekat att här knappast behövs mer än fy ra starka företag: Norra, Södra, Östra och

Västra Finlands Pappers Ab… Skämt åsi do, men det finns en del förnuft i förslaget. Kaukas och Kymmene-Strömberg fusio nerades. I själva verket köptes det större företaget av det mindre — vilket också klart kan skönjas i det nya organisationsschemat. Bergsrådet Casimir Ehrnrooth ansåg att bolagen hade tillräckligt synergi på egna villkor. Ingen bank i världen skulle ha kunnat tvinga honom till det — Kaukas skulle säkert ha klarat sig även utan KymmeneStrömberg-sammanslagningen.

Kaukas har haft rykte om sig att vara ett bolag som kör hårt: man har investerat tufft men framgångsrikt. Ehrnrooth har skapat en success story av den villmanstrandska ”trådrullefabriken”. Men Fredrik Castrén har inte heller skött sig så illa. Är det meningsfullt att i samma firma ha hela två bergsråd? Kunde inte Ehrnrooth flytta över till exempelvis Föreningsbanken som toppkonsult för skogsindustrin?

Tampella kan se tillbaka på en lång rad svaga år. Bolaget, som med rätta klassats som ”färdigt”, håller nu på att repa sig under Leo Vatanens ledning. Men hinner Tampella tillfriskna utan att man griper till operationskniven? Det är en fråga som rätt långt står och faller med finansiärens, således FBF:s, tålamod. Senaste års resultat var bättre än föregående års, men företage 1 är inte ännu ”sjödugligt”. Elaka röster gör gällande att det inte är så väldigt lång väg från Ingerois till Kymmene. . .

Yhtyneet Paperitehtaat, som ännu på 70talet, efter den sista papperspatronen Juuso Waliden, allmänt kallades Köyhtyneet Paperitehtaat (Utblottade Pappersfabrikerna) har nu blivit landets kanske mest lönsamma skogsbolag.

VD Niilo Hakkarainen är berömd för sin låga profil — men också för sin beslutsamhet. Han har investerat kontinuerligt och målmedvetet. Just nu förverkligas en investering på 1,5 miljarder mark i Kaipola, Jämsänniemi, där man moderniserar tidningspappersmaskiner byggda på S50-talet. Om Valmet hade köpt upp Beloit, skulle bolaget åtminstone ha principiell förtur till Kaipolafabriken; Juuso köpte i tiden maskinerna till Kaipola från Beloit i USA.

G A Serlachius färdigställde nyligen i Tammerfors en CTMP-enhet, Familjeföretaget har med sin nära 2 miljarders omsättning klarat sig relativt bra i konkurrensen. Men i fortsättningen kan man tänka sig att GAS kunde finna en samarbetspartner i väst — på Bottenvikens kust.

Metsä-Karelia på is

Metsä-Karelia har lagts på is och avancerar knappast förrän Pohjolan Paperi-projektet har slutbehandlats. Bergsrådet Pentti Salmi har avstått från sina ursprungliga planer. Moderniseringen av Uimaharju fabrik, uppförandet av ett kemiskt sliperi och installerandet av en ny pappersmaskin skall enligt planerna förverkligas I flera faser. Projektet kommer att kräva 400 miljoner mark. Det kan inte klaras av med budgetmedel. Minister Seppo Lindblom sade i tiden att den biten är för stor att svälja hel.

Pohjolan Paperi har ännu inte begravts, även om många hävdar att så är fallet. Den sorglustiga parti- och regionalpolitiska farsen fick dock sitt slut. Veitsiluoto fick Oulu Oy, komplett med skulder. Bolagens omsättning uppgick senaste år till 2,8 miljarder mark. Kajaani Oy, som har en omsättning på en dryg miljard, befriades därmed från bördan av Qulu Oy. Metsäliitto skall i sin tur köpa statens halva av Kemi Oy.

”Förhandlingarna fortsätter” Men förhandlingarna om nyarrangemangen inom skogsindustrin i norra Finland fortsätter. Parterna har betänketid fram till sommarn att överväga om Pohjolan Paperi skall förverkligas — ens i nedbantad modell. Tydligen blir den lösning man väljer inte den Jaakko Lassila ursprungligen utformade. Vad kan man lära av fallet Pohjolan Paperi? Många är beredda att hävda, att staten och det privata kapitalet inte har förmåga att samsas om beslutsfattandet. Detta är lätt att underskriva mot bakgrunden av hur kämpigt också samarbetet mellan de privata skogsbolagen ter sig. Heikki Peutere 18

AÅ Bergsrådet Casimir Ehrn rooth, Kaukas: ovedersägligt skicklig. Skapade en success story av den villmanstrandska trådrullefabriken. Idag chefdirektör för Kym Bergsrådet Fredrik Castrén har gjort väl ifrån sig p , Kymmene-Strömberg. Ida mene-Strömberg. Behöver t är han VD. bolaget två bergsråd i å a a i hå |

VD Leo Vatanen har vänt | Tampellas katastrofkurs — t Le men har han hunnit 4 å det i tid? Finansiärens, Föreningsbankens tålamo kan visa sig vara den avgö- .

rande faktorn för Tampella öde.

VD Niilo Hakkarainen, Yhtyneet Paperitehtaat, har investerat träget och målmedvetet och fått Utblottade Pappersfabrikerna på fötter. Kaipola-fabriken är obiekt för en aktuell investering på 1,5 miljarder — modernisering av 50-talspappersmaskiner.

Bergsrådet Pentti Salmi, Enso-Gutzeit, har preferensoch penningproblem: Uimaharju måste moderniseras av regionalpolitiska skäl, men Kaukopääå skulle också behöva en penninginjektion och är definitivt intressantare för Enso…

: