Smygskatter
av HN Forum 1981-17, sida 07, 04.11.1981
Smygskatter
DET HAR PÅ MÅNGA håll, inklusive i denna spalt, konstaterats, att det råder en bred politisk enighet mot skattehöjningar. Denna politiska vilja har också, så långt som det fiskalt varit möjligt, kommit till synes i det praktiska budgetarbetet, vilket förtjänar ett erkännande.
Dess värre har andan inte smittat av sig på tjänstemannakåren som svarar för skatteuppbörden. Skattehöjarmentaliteten lever och frodas som förr. Skillnaden är endast att man i stället för öppna höjningar går in för mera dolda, vid första anblicken väl motiverade förhöjningar.
Metoden har varit att höja beskattningsvärdet på egendom och förmåner.
Fastigheterna har legat i främsta skottlinjen. Inspirerad av bla gatuavgifterna har skattestyrelsen gått in för att höja beskattningsvärdet för både tomter och byggnader så att de motsvarar ”gängse pris”. Höjningarna är i många fall betydande, ibland över 100 procent.
Liknande planer är på gång beträffande beskattningen av bilförmån. Den nuvarande grova indelningen i tre skatteklasser skall ersättas av en som bättre motsvarar förmånens verkliga art. Samtidigt höjs beskattningsvärdena kraftigt.
Bilden kompletteras av den önskan att göra räntorna från banksparande skattbara, som finansministeriets representant i den kommitté som utredde frågan visade. Ett annat exempel är det avoga, för att inte säga avundsjuka bemötande det smidiga lunchsedelsystemet fått från skattemyndigheternas sida.
En annan grupp skattehöjningar, som emellertid inte skattemyndigheterna skall lastas för, är de höjda, och i vissa fall nya avgifterna för olika slag av kommunal service. Mest uppmärksammad är den fa FORUM 17/8 mösa gatuavgitten, men höjningsivern har också kommit till synes i avgifterna för vatten, avfallsvatten och avfall, vilka alla börjar få prägeln av dolda skatter.
Gemensamt för alla de uppräknade exemplen är, att de vid första anblicken förefaller vara motiverade, och resonabla. Är det inte helt logiskt att förmögenhet och förmåner skall beskattas för vad dessa de facto är värda, dvs gängse pris? Och är det inte naturligt att kommunerna skall ta betalt för den service de erbjuder?
Ja och nej. Det är klart att beskattningen blir mer rättvis och klar om man använder de rätta värdena i stället för ett teoretiskt beskattningsvärde. Så långt stämmer argumenten.
Det som man måste protestera mot är att myndigheterna efter värdehöjningarna tillämpar samma skattesatser som tidigare vid de lägre värdena. Resultatet är att den beskattning, som vid de tidigare, lägre beskattningsvärdena ändå i stort ansågs rimlig, nu blir oskäligt hög. Det finns ingen grund att tro att de skattesatser som någon gång fastställts skulle vara de enda rättvisa och hållbara då själva grunderna för beskattningen justeras uppåt.
Beträffande bilförmånerna glömmer man igen att bilförmån vanligen är motiverad av praktiska skäl, d vs av att förmånstagaren är beroende av bilen som arbetsredskap. Då bilägandet genom tunga skatter gjorts dyrt har arbetsgivaren blivit tvungen att ställa arbetsredskapet till den anställdes förfogande. I de fall då bilförmånen mer har karaktären av en ren löneförmån är det också skäl för skattmasen att söka orsaken hos sig själv. Den kraftiga progressionen i beskattningen har gjort bilförmånen till et av de få sätten arbetsgivaren på ett kännbart sätt kan ge en anställd påökt.
De höjda avgifterna för otika slags kommunal service kan också förefalla oantastliga. Den som åtnjuter en viss service skalt betala för den.
Till en viss gräns kan resonemanget accepteras. Mar får emellertid inte glömma att vi redan erlägger betalning för de kommunala tjänsterna i form av den vanliga kommunalskaten. Handhavandet av den nödvändiga samhälleliga infrastrukturen, gator, renhållning etc är sedan gammalt en av kommunens huvuduppgifter och inte någon ny extraservice som kommunerna börjat med. Tillspetsat kan man säga att kommunerna tar dubbelt betalt för sin service.
Vissa avgifter motiveras av att de bidrar till att hålla konsumtionen av de avgiftsbelagda nyttigheterna inom rimliga gränser. Men inte heller här får avgifterna anta skattekaraktär. När det gäller gatuavgiften — som inte kommunerna ensamma skall lastas för — håller inte ens detta argument.
Vid sidan av de principiella synpunkterna finns det också vägande praktiska argument att anföra mot smygskatterna. De riktar sig mot områden där kostnadstrycket redan nu är starkt och priserna höga, nämligen boendet och bilismen. Kostnaderna för bägge är idag höga, och de stigande energipriserna ser till att kostnadstrycken inte minskar.
Kostnaderna borde därför inte ytterligare höjas genom åtgärder från myndigheternas sida utan tvärtom sänkas.
Total jämlikhet kan inte uppnås skattevägen, och det är därför fåfängt att försöka ge smygskattehöjningarna legitimitet genom att hänvisa till jämlikhet. Snarare luktar det avundsjuka. HN