Socialskyddet gäller nu envar

av Alli Lahtinen Forum 1970-06, sida 18-20, 01.04.1970

Taggar: Personer: Alli Lahtinen Teman: socialtjänst

Generaldirektör Alli Lahtinen:

Socialskyddet gäller nu envar av Os 05 Ti

PORTRATTET

Alli Lahtinen är på sätt och vis en smått historisk person. Hon är Finlands första och hittills enda kvinnliga verkchef, gen.dir, för socialstyrelsen. Hennes stab består av ca 120 tjänstemän, spridda på fyra avdelningar, en administrativ, en vårdavdelning, en avdelning för barnfrågor, en för invalider. Generaldirektören håller i många trådar där hon sitter i sitt rum i cirkelhuset vid Hagnäs torg. Det går livligt till omkring henne, deputationer droppar in, telefonen ringer, en stressad sekreterare sticker in sin näsa var femte minut.

Men Alli Lahtinen själv verkar att ha stora reserver av orubbligt lugn i sig, vänligt och målmedvetet går hon till grunden med frågorna. Och nog finns det frågor för henne att reda ut, främst sådant som rör socialväsendets praktiska maskineri. Socialstyrelsen är ju lika ny som generaldirektören. Styrelsen inledde sin verksamhet i juli 1968 och fick i uppgift att överta socialministeriets praktiska arbete, komma med förslag och rekommendationer till ministeriet. Då styrelsen inledde sin verksamhet uttryckte fru Lahtinen en önskan att den skulle vara med om att reformera, att den skulle göra sitt bästa trots att det i sista hand är socialministeriet, riksdagen och regeringen som besluter.

Reformivrig är hon fortfarande i dag. 70-talet måste helt enkelt bli ett reformernas årtionde på många områden, inte minst socialpolitiken behöver förnyas och effektiveras.

— 60-talet behöver ingalunda skämmas för sig då det gäller socialpolitikens resultat, säger Alli Lahtinen. Sjukförsäkringen, folkpensionssystemets komplettering med stödtillägg, bostadstillägget, familje- och arbetspensionerna, arbetslöshetsersättningarna, specialbarnbidraget och vårdtillägget för hjälplösa barn, allt detta överflyttar ca två miljarder mark av nationalinkomsten till den skyddslösa befolkningen.

Solidaritet mot låglöntagarna

Men enbart en inkomstfördelning av detta slag är inte nog. Ått trygga låglöntagarnas levnadsvillkor kommer att bli huvuduppgiften för 70-talets socialpolitik, menar hon.

— Vi borde äntligen gå in för en lönepolitik, som skulle avlägsna de i många fall omåttliga löneskillnaderna hos oss, de låglönades andel av hela befolkningen är hos oss större än t.ex. i Sverige, England och USA. Löneharmonikan kan hös oss omspänna löner från 100 mk (t.ex. frisörelever) till 10 000 mk i månaden. En sorgligt underbetald grupp är butiksbiträdena, med sina 300—500 mk i månaden. Här behövs det större solidaritet. Och hos de lågavlönade själva en större målmedvetenhet då det gäller att organisera sig fackligt.

En grupp som också borde få mera av kakan är sådana arbetsoförmögna som har familj att försörja. Och de är inte få, tvärtom visar undersökningar att just dessa människor har 2,3 barn per person medan friska människor i medeltal har två barn. Arbetsoförmögenhetspensionen pendlar mellan 200—300 mk, en summa som inte hjälper en familj särskilt långt, framhåller Alli Lahtinen.

Innan ANi Lahtinen utnämndes till generaldirektör jobbade hon i Kotka. Här var hon i elden på många områden, en tid förestod hon arbetsplaceringsbyrån för invalider, i nio år var hon chef för barnskyddsbyrån. 2 Efter studentexamen jobbade hon tre år som journalist vid den socialdemokratiska tidningen Eteenpäin, därefter studerade hon sig till polkand. i ämnena socialpolitik, ekonomi och nationalekonomi. Senare kompletterade hon ännu med studier i pedagogik och administration. Politiskt intresserad har hon alltid varit, i Kotka var hon i sex år ordf. för den socialdemokratiska stadsfullmäktigegruppen.

Få stadsbor tar fosterbarn

Nu då hon har en chans att rikta sig direkt till folk inom affärsvärlden, alltså främst stadsbor, passar hon på och drar en Jans för en stor, alltför stor grupp av sina skyddslingar, nämligen barn som av sociala, ekonomiska o.a. orsaker inte kan uppfostras i sina hem eller som inga hem har.

— Det är mycket svårt att få privathem för de här barnen, säger fru Lahtinen, Det händer att stadsbor med någorlunda goda inkomster adopterar barn under ett år, men mycket sällan händer det att äldre barn tas som fosterbarn, än mindre adopteras. Ändå skulle det vara så oerhört viktigt att få familjevård för dessa barn innan de kommit upp över femårsåldern. Redan barn i åldern 5—7 år och barn som vistats en längre tid på anstalt kan nämligen få svårt att anpassa sig i ett nytt hem.

Vi är för rädda om vår är — Skillnaden mellan Finland och Sverige är ganska stor i det här avseendet, påpekar fru Lahtinen. I Finland är 49 proc. av de omhändertagna barnen placerade i familj, främst i landskommunerna. I Sverige däremot avspeglas prioriteten för familjevård i att 69 proc. av barnen blir mottagna i privata hem.

Detta kan bero på att vi finländare är mera hämmade, mera oföretagsamma av oss än svenskarna. Och vi är kanske rädda för vad folk skall tycka, om vi inte lyckas till hundra procent, menar fru Lahtinen.

Vi är för måna om vår egen ära. Men det kan också bero på bristande information. Folk kommer inte ens att tänka på att en sådan möjlighet finns.

FORU — Dessutom är de vårdavgifter som nu betalas fosterföräldrarna på tok för låga. Med 50—100 mk i månaden täcker man ju inte de nödvändigaste utgifterna för barnet. Hittills har det också varit kutym att kräva att fostermamman måste vara hemma, trots att hälften av alla mödrar till barn under 16 år är yrkesarbetande. Man förutsätter alltså att fostermamman skall anse hemarbetet och- vården av fosterbarnet som ett yrke — utan att man anser sig behöva betala skälig lön för arbetet. Bestämmelserna börjar nu i sakta mak luckras upp, kan man visa att viljan faktiskt är god och att man kan ordna med en bra dagvård kan man nog ha en chans, även om man jobbar, menar gen.dir. Lahtinen.

Erfarenheterna tyder på att de bästa fosterföräldrarna är människor som uppnått mogen ålder, barnlösa eller sådana som har vuxna barn.

Men skall man ta ett fosterbarn, eller eventuellt adoptera ett, är det nog bäst att ta allvarligt på saken, inte lättvindigt tänka att man kan ju göra det »på prov». Av de barn som Rädda Barnen har kunnat placera har man behövt omplacera endast 0,5—1,7 proc. — Det är mycket viktigt att barnet inte utsätts för den påfrestning som en omplacering innebär. Om barnet ständigt måste hoppas på nya modersgestalter och igen förlorar dem, kan det åstadkomma större störningar och besvikelser hos barnet än brist på känslokontakt t.ex. på en anstalt.

Socialhjälpen allas rättighet

Inställningen till socialvården har förändrats i hög grad, anser fru Lahtinen. Socialskyddet tillhör nu alla på ett annat sätt än förr. Det är inte längre frågan om någon förnedrande allmosa, som samhället i nåder beviljade sina olycksbarn. Socialvården omfattar nu serviceformer avsedda för alla medborgare, allt från barnens dagvård till hemhjälp, från rådgivningsverksamhet till service för åldringar. Hur denna service skall planeras och fördelas så rättvist som möjligt kommer att bli en av de sociala myndigheternas främsta arbetsuppgift fr.o.m. 70-talet.

Det ökade antal barnträdgårdar och krubbor man drömt om och orerat om under hela 60-talet borde nu äntligen realiseras också i praktiken, säger generaldirektören.

Likaså borde vi med det snaraste få lag på den kontrollerade barndagvården i familj. Alli Lahtinen tycker att man skall stöda kvinnans valmöjlighet genom att kännbart höja barnbidraget för barn under skolåldern. För dem som själva vill sköta sina barn hemma skulle summan då fungera som ett slags mödralön, för dem som trivs bättre med att ha jobb utanför hemmet borde summan täcka kostnaderna för dagvården. Kommunerna skall inte behöva betala mödralön, d har fullt upp ändå. Vänd]

Forum 6/70 19

Då det är fråga om ren luft

ÅR

Oy Mercantile Ab Fläktfabriken Borgbyggarvägen 4 Helsingfors 81 Telefon 78 03 2 20 Forum 6/70

Sociala servicen nu ojämnt fördelad

Ett stort praktiskt organisationsproblem som borde lösas är den ojämna fördelningen av sociala tjänster i landet, framhåller gen.dir. Lahtinen. Så mycket som 119 kommuner i vårt land är helt och hållet utan utbildade socialvårdsarbetare, socialinspektörer finns det endast i 199 kommuner, över 300 är utan, Det här är mer än beklagligt, det hör ju till de medborgerliga rättigheterna att få upplysning om de tiotals socialskyddslagar som kunde förbättra människornas ställning. Också i kommuner som har det så välordnat att de har både socialsekreterare och -inspektör har det visat sig att dessa har övernog med arbete.

— Minimum för kommunerna skulle vara två socialarbetartjänster. Utan folk ute på fältet blir ju alla fina principer och alla lagreformer bara tomt prat. Små kommuner kommer i alla fall att få svårigheter — även om staten skulle öka sin insats — de kommer ändå inte att kunna ordna sin socialvård effektivt — och därför är det bra om kommunreformen blir verklighet, eller om åtminstone samarbetet kommunerna emellan ökas.

Nu råder det paradoxala förhållandet, att socialvården är effektivast bland den mera välbärgade befolkningen, och sämst ordnad i trakter med mindrebemedlad befolkning, samtidigt som de senare för sin socialvård kommer att betala proportionellt sett mera än de rikare kommunerna. Små kommuner har också stora svårigheter att få sin socialvård tillfredsställande ordnad. — Helsingfors t.ex. använder tre gånger mera för sin socialvård per invånare än t.ex. Ranua kommun, trots att 17 proc. av invånarna i Ranua behöver någon form av socialvård, motsvarande procent i Helsingfors är 7 proc. I Helsingfors verkar vidare 171 socialinspektörer, i Ranua inte. en enda, Skattebetalaren i Helsingfors bidrar till socialskyddet med 2,3 p per skattöre, Ranuabon med 4,5 p. Detta orättvisa förhållande råder i stora delar av landet.

Bristen på arbetskraft beror främst på att de fattigare kommunerna inte anser sig ha råd att grunda nya tjänster. Men också utbildningen av socialarbetare borde omprövas, anser fru Lahtinen. En koordinerad enhetlig utbildning på olika nivåer vore bättre än den splittrade utbildning som råder nu.

Triumvirat i spetsen för länets organisation

För att organisera socialvården effektivt i länet behövs nu en kretsinspektör, rådgivare för de olika kommunerna, särskilt då det gäller hur dessa skall planera socialvården som en del av hela samhällsplaneringen. Dessutom behövs en socialledare med uppgift att verka som praktisk ledare för socialnämnderna och en länssocialsekreterare för kartläggning av administrativa problem.

70-talet måste ge svar på frågan om staten måste delta i kostnaderna för socialvården i högre grad än hittills, statsbidragen för kommunernas socialvård har varit obetydliga, men ändå viktiga. Diskrimineringen av zigenarbefolkningen försöker man ju nu minska genom den nya bestämmelse som intagits i lagen om vårdbidrag. Enligt bestämmelsen deltar staten i de vårdkostnader som denna folkgrupp orsakar kommunerna med 50 procent. Reglerna om statsbidrag för barndagvård och rådgivningsbyråer i uppfostringsfrågor utvecklas som bäst.

— Det är också nödvändigt att utveckla statsbjälpen då det gäller barnhem, skyddsantalter och öppen vård, tror Alli Lahtinen. Som slutligen anser att inte heller försäkrings- och pensionsverksamheten i längden kommer att kunna verka skilt från den övriga socialvården. Då det gäller vård och rehabilitering närmar sig igen hälsovårdens och socialvårdens uppgifter varandra till den grad, att man på 70-talet måste gripa sig an med frågan om inte socialstyrelsen och medicinalstyrelsen borde slås ihop.