Sovjet: Försörjningskris, valutabrist största hotet mot perestrojkan
av P-E Paul Forum 1989-14, sida 21, 28.09.1989
Sovjetunionen:
Text: P-E Paul
Försörjningskris, valutabrist största hot mot perestrojka sörjningskris. Ransonering har tillgri pits inom flera områden och ifråga om ett ökande antal konsumtionsvaror. Ransönerna är små — och inte ens dem kan man alltid köpa. Det gäller t ex socker, kaffe, salt. jäst, kött, oljor och fetter. tvål och tvättmedel. Brist är det vidare på glödlampor, tandborstar. toalettpapper och hushållspapper. Illa står det också till ifråga om textiler, skor och handskar — för att inte tala om t ex symaskiner. personbilar och andra konsumentkapitalvaror.
Hur har det blivit så här? Perestrojkan går nu på sitt fjärde år. Den skulle bryta den tidigare ”stagnationsperioden” och medföra ett nytt ekonomiskt uppsving. Under Bresjnevs tid ökade nationalinkomsten officiellt med 2,5—3.0 procent per År. Tar man bort ”friseringen” av siffrorna. var den verkliga ökningen gissningsvis 1—1,5 procent.
Det är inte bättre nu, snarare tvärtom. Under åren 1986-1988 växte nationalinkomsten i genomsnitt med 3,6 procent. Siffran är säkert riktig, eller åtminstone riktigare än under Bresjnevs tid. Emellertid har prisstegringarna samtidigt varit större än någonsin tidigare. De kända sovjetiska ekonomisterna Aganbegjan och Abalkin uppskattar prisstegringarna som ingår i tillväxtprocenterna till 60—70 procent. Den volymmässiga ökningen blir då endast 1.4 procent. Samtidigt har befolkningen sedan 1985 ökat med flera miljoner.
Under första halvåret i år växte nationalinkomsten jämfört med första halvåret 1988 med endast 2,5 procent. Tar vi bort inflationseffekten kvarstår ca 1 procents volymökning. För hela femårsperioden 1986-1990 förutsätts nationalinkomsten öka med 4,0 procent. Detta är inte längre möjligt ens med den nuvarande inflationstakten.
Särskilt dyster är situationen inom lantbruket. År 1987 sjönk lantbruksproduktionen med 0,6 procent jämfört med 1986, år 1988 ökade den med 0.7 procent jämfört med 1987 eller nådde ungefär 1986 års nivå. I år blir enligt amerikanska uppskattningar spannmålsskörden 10 miljoner ton mindre än 1988 eller ca 200 miljoner ton. Planen förutsatte 240 miljoner ton.
I Sovjetunionen råder en uppenbar för Omställningskris
Hela det sovjetiska näringslivet befinner sig i en svår omställningskris, som drar längre ut på tiden än någon kunnat ana när perestrojkan satte i gång. Flera element i den gamla kommandoekonomin har avskaffats, men det nya resultatinrik FÖRUN 14/198 tade decentraliserade systemet har långt ifrån ännu slagit igenom. Osäkerhet och sjunkande arbetsmotivation råder därför på många håll.
Det kompakta byråkratiska motståndet tycks också vara mycket svårt att övervinna. Vid ett ministerrådsmöte i början av oktober klagade Vladimir Kamenzev: ”Trots ett stort antal reformdirektiv och lagar alltsedan 1986 finns det ingenting som tyder på att någon strukturförbättring skulle ha skett i varuutbytet mellan Sovjetunionen och utlandet”. Och i en APNbulletin ger Alexandr Voznesenskij en näta nog grotesk bild av den ekonomiska lagstiftningen. Lagen om kooperation, d vs privata kooperativ. antogs 1988 och gäller alla branscher. I praktiken lämnas dock jordbruket utanför. I år har man äntligen fått en förordning om privata jordbruksarrenden på upp till 50 år, men motsvarande Jag väntas bli antagen först 1991. ”Vad skall man göra innan dess?” frågar Vozenskij med allt skäl. Och han svarar: ”Ja, bonden får arbeta vidare på jord som ingen vet vem som slutligen kommer att äga och med produktionsmedel, som ingen vet vem som slutligen blir ägare till”. Det betyder att såväl investeringarna som krediterna till jordbruket stoppas upp, produktionen likaså.
Olja — och guld
Inte heller de exterha faktorerna har varit gynnsamma för Sovjetunionens ekonomiska utveckling. Energibärare och råvaror dominerar alltjämt exporten med drygt 60 procent. Oljeprisets fall har drabbat Sovjetunionen mycket svårt. I slutet av augusti meddelade ministerpresident Nikolaj Rysjkov att oljepriset har sjunkit från 160 ”valutarubel” per ton 1985 till 60 ”valutarubel” 1988. Enligt den officiella omräkningskursen 1,65 USD per 1 valutarubel, betyder prisfallet ett valutabortfall för Sovjetunionen om 41 miljarder USD. Samtidigt har spannmålspriset stigit med en tredjedel. Enbart 1988 ökade Sovjetunionens valutautgifter för spannmålsimporten med 50 procent till 3,9 miljarder USD. Därför sålde också Sovjetunionen 1988 258 ton guld, och erhöll härför uppskattningsvis 3,6 miljarder USD. Hela utrikeshandelns andel i Sovjetunionens nationalinkomst har i år sjunkit från 11 till 8 procent.
Den svåra bristen på valutor har medfört att företagens rätt att självständigt göra affärer med väst i det stora hela har stannat på pappret. Den intjänta valutan måste användas i första hand för centrala ändamål. Sålunda gottskrev utrikesban ken, Vnjeshekonombank, företagens konton 1987 och 1988 med endast 1,6 miljarder ”valutarubel” i konvertibla valutor.
Efterfrågeöverskott
Bristen på konsumtionsvaror har medfört att efterfrågeöverskottet ökar alltmera. Officiellt talar man om ett överskott om 70-80 miljarder rubel. men inofficiellt enligt Deutsche Institut ftir Wirtschaftsforschung om 150 miljarder rubel. Enligt finansminister Falin funderar man på att få ner underskottet genom att utge obligationer med 4—35 procents ränta och/eller kuponger för inköp av bristvaror fr om 1993. Man räknar alltså med fortsatt varubrist ännu under drygt tre år.
Årets statsbudget visar ett underskott om 120 miljarder rubel eller ca 11 procent av BNP. Hela statsskulden uppgick till 312 miljarder rubel den 1 januari 1989.
Försörjningskrisen och valutabristen förvärras ytterligare av det otroligt långsamma anläggningsbyggandet. För att uppföra en industrianläggning krävs nu i genomsnitt 8 år, inom maskinbyggnadsbranschen 10 år och inom metallurgin 15 år. Det betyder att mycket är föråldrat redan när det körs igång. Detta innebär också långsammare exportökning och långsammare leveranser till hemmarnarknaden.
Försörjning i fokus
Försörjningskrisen och valutabristen sammanhänger direkt med varandra och utgör ett klart hot mot perestrojkans fortsatta utveckling. Ministerrådet har därför också skridit till olika extra åtgärder för att snabbt förbättra läget. I år importerar Sovjetunionen 44 miljarder ton spannmål. Den 11 augusti beslöt Ministerrådet att den del av veteskörden som överstiger medelskörden 1981—1985 skall staten erlägga i valutor som leverantörerna fritt får förfoga över för konsumtionsinköp i väst. Detsamma gäller för ärter och oljeväxter där — jämförelseperioden är åren 1986-1988.
Den 30 augusti beslöt man höja konsumtionsvaruimporten från planerat 21,7 miljarder rubel till 32.0 miljarder rubel ännu i år. Importen från väst mer än fördubblas från 4.9 miljarder rubel till 10,0 miljarder rubel. Samtidigt skärs importen av maskiner och anläggningar drastiskt ner, särskilt för den tunga industrin. med alla de konsekvenser detta igen för med sig.
För investeringar i livsmedelsindustrin och den lätta industrin investeras nu 2 miljarder rubel i valutor extra, som har ställts till förfogande av västliga banker och konsortier. Mera skulle säkert behövas. Krisen i Sovjetunionen är en angelägenhet för hela Europa, ja, för hela världen. Det ligger i allas vårt intresse att vi med gemensamma krafter bygger upp ”vårt gemensamma hus”, ett gemensamt Europa rån Atlanten till Ural. Detta hus bör bli ett gott hem för oss alla. Det bygget får inte misslyckas. I detta bygge har också Finland en viktig roll. Hur denna roll skall utövas ankommer på våra politiska beslutsfattare att avgöra, men att krediter och experthjälp är av största betydelse är lart. L 21