Sovjetekonomi i stenknut

av Tauno Tiusanen Forum 1990-19-20, sida 30-31, 13.12.1990

Taggar: Orter: Sovjetunionen Teman: ekonomi

Rover…

fortsättning från sid 2 plus i Norden. Effekten är på 5.5 kW. vilket betyder att luften i kupén kan bytas tre ggr per minut med full fläkteffekt. Varmluften kan koncentreras till defroster munstyckena vid vindrutan och sidorutorna ifall man vill undgå direkt ansiktsbehandling. Till baksätet leds luften via separata kanaler. Vid minus 20 grader tar det 20 minuter efter start att nå en innetemperatur i bilen på plus 20 grader. Alla säten har uppvärmning.

Seg motor

Rover-motorn är ovanligt seg i alla varvslägen. Ett av skälen är det programmerade = insprutningssystemet, som ursprungligen varit avsett för Formel I tacerbilar.

Både Sterling- och Vitesse-modellen är utrustad med V&-motor på 2,7 liter och 24 ventiler som ger 177 hk vid 6 000 varv/min. Redan vid 1 900 varv/min når motorn 85 procent (194 Nm) av maximala vridmomentet, som är på 228 Nm vid varvantalet 4 500 per minut. Det blir inga egentliga orkeslösa varvslägen.

Den sportige kan köra på högre varv

En hel del inbegrips i ordet effortless — utan ansträngning — som för engelsmän ungefär betyder att standarden fyller tillräckligt höga krav. Den elektroniskt styrda fyrstegs automatlådan i Sterling och Vitesse har en ”lockup” för normalkörning, men dessutom ett sportläge för snabbare acceleration om så Önskas.

Utan att gå in på detaljer gäller också effortless-standarden för bilens fjädring. kontroll i alla väglag. samt goda köregenskaper och god komfort. Låsningsfria skivbromsar finns på alla hjul inom hela 800-serien.

Så har naturligtvis bilen centrallås med infraröd fjärrkontroll. elektriska fönsterhissar. eluppvärmda och elreglerade ytterspeglar, eldriven dubbel taklucka och självfallet stöldalarm. Lättmetallfälgar på hjulen ger den sista touchen åt Rover, som kommer av ordet rove — vandra omkring.

Helkama-Auto Oy, som är generalagent i Finland, säljer omkring 100 Rover-bilar i 800-serieklassen per år. Volvo 200 och Alfa Romeo 164 hör till de märken som tampas med Rover inom samma marknadssegment. Det gäller personbilar i prisläget över 200 000 mark för skatteklass 3 med en total årlig marknad i Finland på omkring 6 000 bilar.

30

Denna vinter kan te sig klart viktigare än nästa femårsplan i den praktiska sov Jjetekonomin.

SOVJETEKONOMI I STENKNUT

Text: Tauno Tiusanen

Om någon expert säger sig förstå den sovjetiska ekonomins utveckling under detta år, är det troligt att han far fram med osanning. Program har följt på program. Övergång till marknadsekonomi är dagens slagord. Om programmet för denna övergång har man emellertid inte uppnått enighet. Förverkligandet av olika teoretiska modeller är totalt höljt i dunkel. Samtidigt försämras landets försörjningssituation hela tiden.

vart femte år höll det allsmäktiga kommunistpartiets — partidagar, under vilka landets regeringschef koncentrerade sig på att klarlägga den ekonomiska 5-årsplanen. Utvecklingens huvudinriktning står att läsa i den rikhaltiga dokumenteringen från mötena — och mellan raderna i dessa texter. Givetvis hade 5-årsplanerna en viktig psykologisk funktion: de skapade tro på framtiden. Nästa vinter borde följande S-års F- är de tider då man en gån plan köra igång för åren 1991—95.

SKP:s partikongress borde ha välsig nat Gosplans, statens mäktiga planeringskommittés. storverk. Partidagen hölls emellertid redan i somras, före tidtabellen. Då tog de som understödde en radikal ekonomisk reform avstånd från partiet. Gosplan kan inte längre anses vara de ekonomiska tek nokraternas nervcentrum, med svaret på alla frågor.

Den traditionella planeringsrytmen har råkat i otakt. Nu diskuterar man inte hur sovjetekonomin kommer att te sig i mitten av detta årtionde. då 5-årsplanen eller pjatiletka slutar — utan vad som kommer att ske i vinter. Diskussionen fokuseras på frågan om landet drabbas av hungersnöd eller inte. Till detta spörsmål kopplas också spekulationerna om en eventuell massutvandring till väst.

Reformer rinner ut i sanden

Medan spekulationerna böljar fram och tillbaka är det motiverat att fråga vad man egentligen fått till stånd under de fem perestrojkaåren. Varför har den ena ekonomiska reformen efter den andra runnit ut i sanden? Var 19-20/1990 FOÖRU för befinner man sig egentligen i den situationen att regleringar och ransoneringar bara ökar och byteshandeln börjar vinna terräng? Varför har det väldiga rikets kreditvärdighet, som ännu senaste år föreföll skälig, nästan helt raserats?

På unionell nivå har president Gorbatjov redan länge haft ett färdigt svar på dessa frågor: den långa stagnationsperioden har alienerat ledarna från ekonomiskt tänkande. och folket från arbete. Han har ofta upprepat att han underskattat de svårigheter förändringarna innebär. Gorbatjov har emellertid gång på gång låtit sig skrämmas av alltför radikala reformförslag.

Samtidigt har Gorbatjovs popularitet i Sovjetunionen kontinuerligt dalat. Tvister mellan centralledningen och lokala ledare är dagligt nyhetsmaterial. Sålunda är det förståeligt att centralledningens viktigaste uppgift blivit att hålla samman den i fogarna farligt knakande unionen.

Mean har hunnit diskutera en hel del om det nya unionfördraget, men slutliga resultat har inte fåtts till stånd. Däremot har allt flera befogenheter och fullmakter centraliserats till presidenten. Presidentrådet, som i våras sattes ihop av olika experter, håller nu på att göra sorti från scenen. Detta organs egentliga stjärna blev ekonomisten Stanislav Sjaralin, vars radikala ekonomiska program fick Ryska rådsrepublikens, men inte unionens välsignelse. Nu är ett republikråd aktuellt som verkställande makt — ett organ där delstaternas representanter skulle kunna göra sin stämma hörd.

Adjö till 5-årsplaner?

I nuvarande förhållanden skulle unionell ekonomisk planering knappast längre vara möjlig. Varje plan — såväl ettårsplaner som 5-årsplaner — har fått laga kraft i hela unionen. Under varje planperiod har alltså samtliga ekonomiska enheter förbundits att iaktta det ekonomiska programmet, som getts laga kraft.

Ryska rådsrepbulikens statsminister Ivan Silajev konstaterar (i Moscow News nr 45/90) att 90—95 procent av republikens totala kapacitet är i unionell användning. Ryssland, som förfogar Över ca 80 procent av Sovjetunionens resurser, har godkänt Sjatalins sk 500-dagars radikalprogram för övergång till marknadsekonomi. Enligt Silajev innebär detta att företagen inom Ryska rådsrepubliken ges ekonomisk frihet. För att detta program skall kunna förverkligas, har man varit tvungen att i det ryska högsta sovjet (parlamentet) godkänna en lag om re publikens — ekonomiska = självständighet. FÖRUN, 19-20/1990

Silajev ser här en klar konflikt. Om unionen strävar till att centralstyrt bestämma över nästan alla resurser inom Ryssland, blir det regionala reformprogrammet en tom klausul. Det är nödvändigt att nå fram till en kompromiss mellan de olika förvaltningsnivåerna.

Då beslutsfattarna i de olika delrepublikerna den senaste tiden har betonat sina egna befogenheter gällande användningen av de ”egna” resurserna, har unionen understrukit de gemensamma förpliktelserna, och exempelvis framhållit att Sovjetunionen har en betydande utlandsskuld att sköta. Om dessa förpliktelser inte uppfylls, deklinerar landets kreditvärdighet. som i år redan fått försvarliga törnar.

Valutamatematik

Som stöd för detta argument utlystes i början av november en ukas (förordning) från Sovjetunionens president: enligt den regleras valutaanvändningen gällande nästa års exportinkomster. I samma dokument finns bestämmelser om administrativ reglering av de viktigaste exportprodukterna, som olja och gas, i utrikeshandeln.

Under perestrojkan har strävan varit att befria utrikeshandelsfunktionerna från det statliga utrikeshandelsmonopolets järnhårda övervakning. Man har strävat till att höja företagens exportbonus, alltså den del av valutainkomsterna som stannar inom företagen, för att ge fart åt exporten. Nämnda ukas, som är kopplad till Gorbatjovs specialbefogenheter, är klart ett steg i riktning mot recentralisering av utrikeshandeln.

Enligt den nya förordningen tvingas företagen att sälja en del av sina valutainkomster åt Vnesjekonombank, den sovjetiska utrikeshandelsbanken, till ett pris som dikteras av rubelns ”kommersiella kurs”. Den vägen försöker man nu säkra Sovjetunionens externa likviditet och förhindra kreditvärdighetens totala sammanbrott.

Med rubelns ”kommersiella kurs” avses det nya värde rubeln gavs denna höst. Den kursen är bara en tredjedel av rubelns officiella kurs. Den officiella rubelkursen, som bestäms på basen av en given valutakorg, existerar fortfarande.

Lanserandet av en “kommersiell rubelkurs” skall tolkas som nya signaler till de sovjetiska företagen. Ett exportföretag, som på basen av presidentens ukas nödgas växla sina valutainkomster till rubel, får som tröst mera rubel. dvs en trefaldig summa jämfört med den officiella kursen. Företag som köper från utlandet tvingas för ett valutabaserat köp använda tre gånger så mycket rubel. då det inkö per erforderlig valuta för rubel till “kommersiell växelkurs”.

Det är alltså fråga om ett slags kvasidevalvering som skall befrämja export och hämma import. Vid tillämpandet av den nya kommersiella rubelkursen strävar man också till att komma ifrån den komplicerade valutamatematik man använt för att manipulera valutakurserna.

Dessa åtgärder har varit förståeliga, då man beaktar Sovjetunionens betalningssvårigheter i utrikeshandeln. Det har varit nödvändigt att koncentrera all valuta till en gemensam kassa, så att betalningar och lån kan skötas.

EH steg framåt, två steg tillbaka?

Det är emellertid fråga om ett steg tillbaka. om man tänker på de ekonomiska reformerna. Risken finns att företagens exportintresse minskar, då de valutainkomster exporten kan ge blir mindre. Företagen finner knappast tröst i att den rubelmängd tvångsinväxlingen av valuta ger i takt med den nya ”kommersiella kursen” blir trefaldig. Utbudet varor som kan köpas för rubel är erkänt svagt. och situationen har visat sig försämras hela tiden.

Kan man anta att de sovjetiska företagen i detta nya läge strävar till ökade motköp? Att de var gång de säljer något till utlandet omedelbart kräver en motleverans på sådana varor företaget självt behöver? På detta sätt kunde man eventuellt undvika att tvångsväxla valutaköpkraften till rubel — vilkas användningsmöjligheter är starkt ifrågasatta.

För Finland är Gorbatjovs ukas från november såtillvida viktig, att den avser att säkra unionens kontroll över alla viktiga exportartiklar — som också vår egen import från Sovjetunionen huvudsakligen består av. Detta betyder emellertid inte att Sovjetunionens centralledning automatiskt skulle ha en önskan och ett behov av att fortsätta clearing-systemet i handeln med Finland. Unionen är intresserad av att förtjäna valuta. Det är kärnan i den ukas som stadgats på basen av Gorbatjovs specialbefogenheter.

Överallt — såväl inom Sovjetunionen som utomlands — hoppas man på en mild vinter för Sovjetunionen. Om denna önskan uppfylls, kan Sovjetunionen spara energi för export i ett läge då energipriserna höjts från nivån i slutet av 80-talet. Om det blir en hård vinter, kan den energi som skulle gå på export avsevärt reduceras. I detta fall skärps eventuellt också konflikterna om rätten till resurserna mellan de olika beslutsfattarlägren. e 31