Sparandet väntas i år öka bara 10 procent

Taggar: Teman: ekonomi

Forum 7/71

Sparandet väntas i år öka bar 10 procen + Sparandet i landet, bruttokapitalbildningen, ökade senaste år ungefär lika mycket som under 1968 och 1969. Och det var en stark ökning: över 20 procent. Men i år väntas ökningen bli bara omkring 10 procent.

• Internationellt sett är vår sparkvot hög, med ca 22 procent av nationalinkomsten.

• Senaste år ökade företagen och samfunden sin andel av sparandet med hela 25 procent till 11,5 procent av det totala sparandet, medan hushållens sparande ökade med 13 procent till 27 procent och det offentliga sparandet — såsom riktigt är under en högkonjunktur — minskade något och stod för ca 22 procent av totala sparandet.

+« Av den för i år beräknade ökningen antas största delen komma att användas för maskiner och inventarier samt för bostäder, medan offentliga samfund och industriellt byggande tar bara en liten del.

• Vad menar man inom penning- och kreditsektorn om situationen idag och utvecklingen i morgon + Forum ställde i en paneldiskussion frågor till:

Direktör Bengt-Erik Stenberg vid Sparbanks förbundet i Finland,

Bankdirektör Ralf Erik Törngren vid Helsing fors Aktiebank,

Kreditchef S. A. Perret vid Oy Stockmann Ab,

Vicehäradshövding Kurt Westermarck vid Bo stadsstyrelsen.

Protokollet fördes av redaktör Inger Ehrström. Vänd!

Direktör Bengt-Erik Stenberg (överst) och bankdirektör Ralf-Erik Törngren.

FORUM: — Är den sparkvot vi nu har tillräckligt stor?

STENBERG: — Sparkvoten är väl aldrig tillräckligt stor, isynnerhet i ett fattigt land som vårt där kreditbehovet är så oerhört stort. Det är därför viktigt, både ekonomiskt, socialt och ulturellt, att få upp sparandet. Och någonting har ju i alla fall gjorts. Vi hade ju under tolv år ett indexkonto — det var väl bra då, men nu har det avvecklats. Sen har vi skatteättnaderna, vilka hjälper i någon mån. Ytterligare har ju Ögre räntesatser på inlåningen diskuterats, men då måste också utlåningsräntorna höjas och det skulle bli dyrt för dem som har krediter. Vi befinner oss alltså i en trollcirkel. Men alla banker försöker stimulera sparandet och göra det mera ustbetonat — och har också i viss mån lyckats. TÖRNGREN: — Vårt sparande står på en internationellt sett ög nivå och det kan vara överoptimistiskt att tro att det unde höjas. De ekonomiska problem vi nu brottas med beror emellertid av inkomstbildningens och därmed konsumtionsefterfrågans accelerering. Penningpolitiskt har dessutom på grund av överhettningen i konjunkturen en åtstramning skett med centralbankens stöd och goda minne. Men kanske inte tillräckligt. Det är klart att sparandet borde fås att stiga för att öka produktionskapaciteten och därmed möjliggöra också ökad export.

PERRET: — Sparandets höga nivå är egentligen ett märkligt faktum när beskattningen är så hård. Likaså är det egendomligt att den relationen inte alls debatteras. Tillspetsat kan man ju säga att den bästa löneförhöjningen skulle vara en skattesänkning, säg om 5 procent. Sådana åtgärder finns det framgångsrika exempel på i utlandet. På företagssidan är den höga bolagsskatten ett väldigt hinder för sparandet och när det gäller företagandets klimat.

WESTERMARCK: — Sparandet för bostäder anges statistiskt, men ett bostadssparande är det ju också om man köper kontant — också de pengarna har ju sparats ihop. De kommer bostadssektorn till godo. Sparande för en bostad är som sådant ingenting nytt, men det nuvarande systemet uppstod i slutet av S50-talet i formen av preciserat bostadssparande på särskilda konton i bankerna, Grunden till det var närmast att byggherrarna behövde pengar och det ordnades genom att de som sedan blev ägare till bostäderna sparade för dem. Sedan kom ju bankerna med genom att från sin sida bevilja ett sk reciprocitetslån. Från bostadsstyrelsens synpunkt är detta bostadssparande av synnerligen stor betydelse. Men det finns ju också nackdelar: framförallt att det är de som står i tur, och inte alltid de verkliga mestbehövande som på detta sätt får bostäderna. Likaså kan stigande byggnadskostnader leda till att bostadsspararna får »springa efter» och spara en längre tid än de ursprungliga planerna hade förutsatt.

FORUM: — Är de olika sparsektorernas andel i sparandet den riktigaste och används de sparade medlen på det bästa och effektivaste sättet?

STENBERG: — Vi får ju räkna med den starka omstruktureringen i samhället, som gör det ganska vanskligt att fördela krediterna på ett absolut rättvist sätt. En viss styrning har väl dock skett i alla banker genom att man ägnar speciell uppmärksamhet åt de näringsgrenar som är i tillväxt. Hittills har ju sparbankerna på landsbygden stött lantbruket och i städerna främst bostadsbyggandet, men numera försöker man också mera inrikta sig på de expanderande näringsgrenarna, handel och industri, vilka ju affärsbankerna tidigare har koncentrerat sig på. Enligt de nya banklagarna blir de olika slagen av penninginrättningar mera ensartade till formen. TÖRNGREN: — Med den inkomstfördelningspolitik som vi är inne i är det väl klart att hushållens andel fortsätter att växa. Det har skett under de senaste åren — visserligen med en liten parentes under senaste år då samfundssidan hade en större procentuell ökning — och den trenden kommer väl att fortsätta.

8

STENBERG: — Alla blir ju småningom löntagare… Det måste dock påverka sparandet.

PERRET: — Samarbetet inom bankväsendet kommer sannolikt att kunna ske under mera jämspelta former genom den integrering som skett även lagstiftningsvägen och som låter sparbanker och andelsbanker gå över till gebit som de tidigare inte har sysslat med.

— Påpekandet att alla blir löntagare i någon form vill jag också förena mig om: småföretagarna, t ex många handelsmän försvinner som självständiga näringsidkare och de måste i stor utsträckning söka sig avlönat arbete.

FORUM: — Hur har det tidigare dominerande målsparandet påverkats av den växande. avbetalningshandeln och den nyaste företeelsen, kreditkorten?

STENBERG: — Det är riktigt att målsparandet har ökat i betydelse medan det traditionella långtidssparandet har minskat. Men så har vi ju denna fråga om kredithandeln, och där kan man anlägga olika synpunkter. Inom sparbankerna har vi varit av den åsikten att det riktigaste är att först spara och sedan köpa. Å andra sidan går utvecklingen mer och mer mot kredithandel. Huruvida det är riktigt, är det svårt att idag avgöra, men vi kommer väl också småningom till det kontantlösa samhället och där har man sedan bara kreditkort, som stoppas in i maskiner och så rullar pengarna i clearingrörelse osv. WESTERMARCK: — Det blir ekorrskinnen sedan… PERRET: — Konsumtionskrediterna består av dels den äldre brodern, den varustyrda lagenliga avbetalningshandeln och dels den yngre, den personstyrda kontokrediten med kreditkortet som främsta kännetecken. Kortet är ju inget konto i och för sig, men ett identifikations- och tekniskt hjälpmedel som har vunnit burskap överallt. I debatten i Sverige för femton och hos oss för tio år sedan betonades uttryckligen att även avbetalningshandeln är en form av sparande. Jag har tidigare sagt och upprepar att vi genom avbetalningssystem erbjuder köpmöjligheter åt mänskor som aldrig annars skulle kunna skaffa sig dyrbarare varor såsom tv, tvättmaskin, kylskåp mm. Det är meningen att avbetalningshandeln skall hjälpa folk att spara, inte att förköpa sig. Och, som en svensk debattör sagt: »det är orimligt att begära att folk skall ha en sparförmåga som endast är få spargiganter beskärd».

— En annan sak är inflationen, som gör att sparandet isynnerhet på längre sikt inte känns lockande. Och integreringen inom bankverksamheten har bidragit till att stimulera kredithandeln. I dess sunda form, under ansvar, är den nog en form av sparande med stor betydelse. Konsumtionskrediterna av dessa bägge slag — den oordnade gäldhandeln skall vi inte tala om — är dock fortfarande av liten betydelse procentuellt sett i Finland. Och strängeringen till i genomsnitt 40 procents kontantrat och kort betalningstid har nog varit ett missgrepp — det kunde ha skett moderatare.

FORUM: — Hur ser man inom bostadssektorn på tillflödet av sparandet? Får den tillräckligt pengar? WESTERMARCK: — Det kommer aldrig tillräckligt pengar. Så länge folk helt enkelt inte har bostäder tillräckligt — man kan undvara kylskåp och diskmaskiner, men man kan inte undvara en plats där man skall bo, åtminstone inte i Finland. Därför är denna sektor absolut nummer ett i samband med sparandet.

TÖRNGREN: — Ännu på tal om sparbenägenheten: en viktig förutsättning för att den skall finnas till är väl ett stabilt penningvärde. Och då står vi ju nu inför den frågan att inflationen sticker upp sin näsa. Tidigare försökte man överbygga de svårigheterna med hjälp av indexdjungeln och det var kanske då någonting som man var nödd och tvungen till. Å andra sidan var det väl med glädje man gjorde sig av med den och idag finns inte ens de formella förutsättningarna för det systemet på nytt. Men om inflationen tar fart kommer det naturligtvis att bli svårt för sparare att veta hur de skall göra.

Forum 7/7 — Förutom det s a s institutionella sparandet i bankerna, som vi mest har berört, kommer vi då också in på aktiesparandet, som ju är rätt outvecklat på bredare bas. Och tyvärr kommer det, med avskaffandet av 15 procents avdraget vid dividendbeskattningen, att bli ytterligare försvårat om inte kompenserande åtgärder av något slag vidtas.

FORUM: — Vad borde göras för att öka sparandet? WESTERMARCK: — Bostadssparandet måste åtminstone fortgå så länge vi lider brist på bostäder. Jag betvivlar att det kommer att minska mycket och den prioritering vi sent omsider har kommit fram till måste fortgående vara en mycket viktig del av sparandet. Kanske det blir annorlunda någon gång i framtiden.

STENBERG: — Staten borde väl också för sin del på något sätt försöka göra sparandet mera lustbetonat. För några år sedan infördes ju det sk ungdomssparandet, vilket gav mycket goda resultat de första åren, men nu har intresset i någon mån svalnat. Någonting annat i den arten kunde kanske vara till nytta. Sedan är det ju riktigt med denna skattefrihet — om man tar bort den skulle det säkert inverka olyckligt på sparandet. Kanske kunde man också tänka sig någon form av premiesparande, sådant som det fanns förr: premiering när man kommer upp till en viss kvot. Alltså på olika sätt underlätta sparandet och göra det mera lustbetonat. Men grundvillkoret är naturligtvis, som här redan sades, ett stabilt penningvärde. Och det är statens sak: enligt första paragrafen i Finlands Banks reglemente skall banken se till att penningomsättningen i landet är den riktiga och att det finns stadga och säkerhet i Finlands penningväsende.

TÖRNGREN: — Räntan är också i och för sig ett tveeggat svärd. Man kan kanske tänka sig att en förhöjning av räntenivån skulle locka en del sparare — åtminstone om inflationen rullar vidare skulle det ge en viss kompensation. Men om inlåningsräntan stiger måste också utlåningsräntan stiga, eftersom marginalen väl måste bibehållas. Det betyder dyrare pengar för investerare. Men för företag som är expansiva och effektiva skulle kanske en räntehöjning inte vara direkt illa. Snarare skulle då våra små resurser allokeras till dessa företag och bort från dem som inte orkar bära stegringen. FORUM: — Alltså ett slags strukturrationalisering via räntepolitiken? Kanske också med hjälp av selektiv räntepolltik — och rent av tvångssparande?

PERRET: — Jag ansluter mig i allt till de övriga herrarnas åsikter om sparandets utvecklande, och i fråga om räntepolitiken anser jag att en friare ränta inte skulle vara så farlig — alltså en större frihet för Finlands Bank att i samråd med bankerna föra en rörligare räntepolitik. Den skulle göra kreditmarknaden smidigare och mera dynamisk.

STENBERG: — Om vi först tänker på inlåningsrörelsen har vi faktiskt i viss mån en selektiv ränta — alltså för de tidsbundna depositionerna. Men när det gäller kreditgivningen blir saken säkert svårare att genomföra. Studielånen är ju ett slags specialkredit med låg ränta och i någon mån kan den väl variera. Men konkurrensen bankerna emellan tvingar fram samma räntenivå hos alla, trots att utlåningsräntan inte på samma sätt som inlåningsräntan är bunden uppifrån. TÖRNGREN: — En viss differentiering sker faktiskt. Man har försökt behandla exportinriktade företag mildare än direkt importbetonade.

— ”Tvångssparande åter är en sak som man helst inte vill gå in på…

STENBERG: — Vi har ju ett tvångssparande i vår skattepolitik — det räcker väl.

TÖRNGREN: — Det har talats om den saken på olika håll, varvid man kombinerar sparandetanken med konsumtionsefterfrågans begränsande och de tankar som har framförts på olika håll i fråga om mervärdeskatt osv. Men den frågan är väl närmast politisk. OO

Viceh. Kurt Westermarck (överst) och kreditchef S. A. Perret.

Forum 7/71