Spirande optimism?

av Janne Salonen Forum 1992-01, sida 10-11, 30.01.1992

Taggar: Personer: Mikael Ingberg&Timo Relander&Björn Wahlroos Teman: ekonomi

eo d D D 0 ) Spirande optimism? En rundfråga hos tre ekonomiska experter med en stark förankring i verkligheten anger att höstens djupa pessimis håller på att brytas, och en spirande optimism kan skönjas hos de intervjuade.

Mikael Ingberg

Text: Janne Salonen

Timo Relander

Ingberg, optimist — och pessimist

Relander överraskar

Björn Wahlroos

Industrins Centralförbunds VD Timo Relander är känd som närapå en professionell pessimist; utfallet har emellertid givit honom rätt. Under de senaste åren har Relander systematiskt varit mera pessimistisk i sina konjunkturbedömningar är konjunkturinstituten. Nu överraskar han dock med att låta relativt optimistisk, dagen efter att han hade presenterat ICF:s senaste konjunkturbarometer, där industrin inte längre väntar sig en ytterligare försämring av läget.

— Man kan inte tala om en stor optimism, men man väntar sig inte längre en fortsatt försämring, även om det inte är fråga om att det finns förväntningar på någon konjunkturuppgång. Alla problemen finns kvar. Endast genom strukturella åtgärder av det slag som föreslagits av den arbetsgrupp bestående av industrimän som letts av Pertti Voutilainen kan förutsättningar skapas för e mera betydande tillväxt längre fram under 1990-talet. Uteblir förbättringarna, kan vi vänta oss en fortsatt svag tillväxt.

— För tillfället är det problematiskt att alla nyheter från utlandet har varit negativa: tillväxten i USA har inte kommit i gång, samtidigt som konjunkturerna viker i både Tyskland och Japan. Någon konkret ljusning är inte inom synhåll. Finlands export är dock så liten i världen att vi nog skall få våra produkter sålda även i detta konjunkturläge förutsatt att våra priser är konkurrenskraftiga.

— Det är vanskligt att uttala sig om världsekonomin på längre sikt, men personligen tror jag inte att världsekonomins = tillväxttrend har försvagats mera långvarigt, konstaterar Relander. — Utvecklingen i Östeuropa och den militära avspänningen bör kunna ha positiva effekter på något längre sikt. LJ

Ska han göra"”t?

Pellervos ekonomiska forskningsinstituts forskningsdirektör, dr Mikael Ingberg, är försiktigt optimistisk beträffande den inhemska konjunkturutvecklingen under den närmaste framtiden, men samtidigt rätt pessimistisk beträffande konjunkturutvecklingen på medellång sikt, under de närmaste fem åren.

— Man kan se någon form av tecken på att bottnen nu börjar bli nådd för Finlands del, och att nedgångsspiralen börjar brytas. Framförallt är det exportindustrin som det börjar ljusna för en aning, och för 1992 kan vi vänta oss en svag uppgång i exporten, medan den inhemska efterfrågan däremot fortsätter att vika. Så har också regeringens politik — i den mån den nu har haft en — gått ut på att förbättra exportindustrins förutsättningar och dra ner den inhemska efterfrågan.

— Devalveringen medförde att exportindustrins cash flow har förbättrats, vilket småningom kan börja leda till nya investeringar, även om industrin detta år till största dele kommer att använda sin förbättrade cash flow till att reparera soliditeten.

Ingbergs bedömning är att Finlands ekonomiska tillväxt under 1992 knappast ens kommer upp till noll, utan är fortfarande svagt negativ.

— På längre sikt kan vi vänta oss en svag ekonomisk utveckling i flera år framöver på grund av våra nuvarande balansproblem. Vi har speciellt tre uppgifter att lösa, för att skapa förutsättningar för en ekonomisk tillväxt senare under 1990-talet. Först och främst gäller det att få den offentliga sektorn i en bättre balans, en uppgift som verkar övermäktigt svår för politikerna att lösa. Två andra beslut som måste fattas gäller EG-medlemskapsfrågan och energiproduktionen. I allmänhet kan paralleller kanske dras mellan vår nuvarande situation och Sverige under 1980-talet. med en överdimensionerad offentlig sektor och låg tillväxttrend.

— Den dåliga nyheten för vår del, som betyder en utebliven draghjäl utifrån, är att världsekonomin inte visar några tecken på ljusning. Det finns osäkerhetsmoment och pessimism, men kanske man ändå kan tänka sig att en svag uppgång i världsekonomin börjar senare in på 1992. Risken finns att 1980-talets treprocentiga tillväxttrend i världsekonomin inte kan återuppnås, främst på grund av en fortsatt hög realräntenivå i flera år framåt. Denna höga realräntenivå beror bl a på att Tysklands roll som kapitalkälla i och med återföreningen håller på att försvinna. I denna situation uppkommer risker i det finansiella systemet, som redan har visat sig i Norge och även i Finland, och som för Finlands del ännu kan komma att förvärras: Finland har hittills — med två års eftersläpning — följt samma utvecklingskurva som Norge och dess finansväsen.

— Speciellt i den finansiella sektorn kan paralleller dras till 1930talet, men annars kanske inte den parallellen skall dras alltför långt, menar Ingberg. — På sätt och vis håller vi dock på att bygga upp ett monetärt system inom EMS som påminner om 1920-talets guldmyntfotsystem. Denna hade en deflationär effekt på ekonomin, med en spiral av prissänkningar, som till slut ledde till finansiell instabilitet. LJ

Wanhlroos rätt optimistis 1 1/1992 FRRUN,

Föreningsbankens vice VD, dr Björn Wahlroos är trots allt relativt optimistisk beträffande konjunkturutsikterna — Min uppfattning är att BNPutvecklingen kommer att ligga nära noll. En tillnyktring håller på att ske inom penningpolitiken med lägre räntor, vilket kan möjliggöra en svag ekonomisk tillväxt under senare delen av året. Men under början av året kan vi fortfarande räkna med en fortsatt nedgång i ekonomin.

— På något längre sikt tror jag personligen att vi måste börja ta oss upp ur den grop vi har grävt åt oss själva. Redan 1993 räknar jag med en tydligt tillväxt, och menar att något av en boom 1994—95 med 4—5 procent tillväxttakt kan inträffa, förutsatt att allt klaffar.

Internationellt verkar den amerikanska ekonomin komma igång trögare än beräknat, i kontrast till den euforiska stämning som rådde vid tiden för Gulfkriget. konstaterar Wahlroos. Å andra sidan har också USA:s försök att få budgeten i bättre balans genom att dra ner för svarsutgifterna på kort sikt haft en depressiv effekt. Tack vare de kraftiga räntesänkningarna kan man ändå räkna med att den amerikanska ekonomin nog under 1992 kommer igång igen.

— För Europas del styrs utvecklingen i stort av Bundesbank, vars strävan att dämpa den tyska ekonomin har haft en depressiv effekt i hela Europa. I något skede måste Bundesbank börja lätta på sin penningpolitik, och då börjar läget åter ljusna även i Europa.

— För världsekonomins del är det egentligen fråga om en ny världsekonomi, där även de forna socialistländerna småningom börjar ingå: åtminstone för deras del borde man kunna se lysande tillväxtsiffror efter ett tag. Allmänt kan de många osäkerhetsfaktorerna, beträffande tillväxten i USA, Japans finansiella åtstramning, och situationen i Östeuropa ha en hämmande verkan på världsekonomins tillväxttrend under de närmaste åren, sammanfattar Björn Wahlroos. LJ

FRUN, 1/199 > dd

Jorma Ollil ationalisering på toppnivå har Nokia vidtagit: en direktör ska klara det jobb två hittills har gjort. Nokias styrelse kungjorde 16 januari att den valt DI, pol mag Jorma Ollila M.Sc. (Econ.) till YD för Nokia, med omedelbar verkan. Ollila blir också Nokias koncernchef och direktionsordförande, då nuvarande KC/DOF. bergsrådet Simo Vuorilehto går i pension — med upptrissad tidtabell eller redan från 1 juni. Nokias VD sedan ett år, Kalle Isokallio, lämnar Nokia, likaså med omedelbar verkan. Jorma Ollila kom till Nokiakoncernen 1985, först som direktör vid huvudkontoret och sedan februari 1990 som VD för Nokias mobiltelefongrupp Nokia Mobile Phones. Nokia, landets näststörsta industriföretag, tillönskas av Forum Bättre Lycka! Det vore på tiden. RA 0

Simo Vuorilehto Kalle Isokalli 11