Stadsplaneringen dräper butiker
av Nicholas Anderson Forum 2015-01, sida 14, 29.01.2015
Taggar: Teman: stadsplanering
Nicholas Anderson är oberoende rådgivare och konsult inom finans, infrastruktur och klimatförändring.
Stadsplaneringen dräper butiker
NICHOLAS ANDERSON: Nyligen har jag EKONOMI shoppat på samma sätt som normalt; köper så lite som möjligt, och använder så mycket tid som möjligt på att se mig omkring, Jag frågar också familjemedlemmar, vänner och kollegor om deras färskaste shoppingerfarenheter och synpunkter. Här följer ett färskt urval. Den mest upprörande grejen är priset på mjölk, en av de basalaste varor vi köper varje dag.
Jag hade trott att mjölk skulle vara billigare nu då Valio, Arla och andra finska mejerier inte kan sälja lika mycket till ryssarna. Korna har inte slutat producera mjölk, och man kan inte lagra mycket i form av ost och smör under längre tider, förrän lagerutrymmena blir överfulla.
Min fru och jag köper mjölk med lång hållbarhet, för att den smakar bättre i vårt morgonkaffe och håller i veckotal då vi reser. För sex månader sedan var priset på denna produkt 1,20 euro i Alepa, S-market och K-butikerna, Idag ligger priset mellan 1,65 och 2,15 euro, de gånger produkten finns i affären…
Ingen har berättat för oss att kor skulle ha blivit förfärligt dyra, eller att kostnaderna för transport av deras kroppsvätskor plötsligt gått upp. Men så har heller inte skett. Gamla goda Lidl säljer sin egen mjölk med lång hållbarhet för samma 0,89 euro som före den ryska krisen.
Lokalpatriotism. ”Men”, säger mina vänner, ”den mjölken kommer från mörka, äckliga mejerier i Tyskland, där dom blandar i kalk och vatten! ”Icke”, svarar jag, ”om du läser på förpackningen, ser du att åtminstone två mejerier i Tyskland är Arla-ägda!”
Så det stryper den diskussionen, för Arla säljer inte tvivelaktiga varor. Det verkar alltså som att våra matbutikskedjor mjölkar sina kunder i kraft av sin sammanlagda marknadsandel på 80 procent. Snittkonsumtionen mjölk per hushåll (2,1 personer) är 130 liter i året, så antingen betalar du 243 euro, 450 euro eller 587 euro, beroende på var du handlar. Jag behåller gärna de extra 284 eurona i fickan.
Outsourcad logistik. Min fru och jag besökte Keskos sköna nya köpcenter ”Veturi” i Kouvola för att få en telefon fixad där,
Upplevelsen var överväldigande. Denna konsumentinnovation öppnade för ett år sedan, och har fullständigt tagit död på shoppingcentret i staden — där folk bor.
Enda sättet att komma till ”Veturi” är med bil. Det lig FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR1201 ger för perifert för att gå till fots, och gratis bussar har ännu inte införts för att transportera pensionärer och andra billösa, Stället är ett tempel för produkter tillverkade i Kina och Bangladesh, med alla stora butikskedjor som erbjuder billiga textiler, fett- och sockerintensiv snabbmat, och dyra4G-mobilanslutningar.
Allade sedvanliga finska storföretagen och bankerna med sina 30-procentiga marknadsandelar är väl representerade, med undantag av — självfallet — S-gruppen, som nu har blivit övergiven på andra sidan vägen med en nästan öde parkering. ”Veturis” parkering var precis efter julen så fullbelagd att vi fick gå 400 meter från och till bilen!
Mottrend., I Storbritannien lider alla stora detaljhandlare (Tesco, ASDA, Waitrose och Sainsbury’s) avsevärda förluster då allt färre kunder shoppar i dessa perifert belägna outlets.
Smarta butiker har insett att specialaffärer istadskärnan är de stora vinnarna, Det är inte tanklösa infall, utan helt logiskt om man tar i betraktande den åldrande befolkningen.
Med bortfallet av de ryska köparna verkar det som att ”Veturi” inte bara är ansvarigt för att ta död på Kouvolas en gång livskraftiga centrum utan kanske också har gjort en monumental självmordsinvestering.
Som du kan gissa medger jag öppet att jag avskyr dessa anskrämliga, huvudlösa shoppingparadis som uppmuntrar till överkonsumtion och gör gällande att shoppande är ett värdefullt tidsfördriv för hela folket.
Konkurrens, nej då. En annan sak med Kouvola är att de gamla trähusen inne i staden rivs för att ge plats för nya höghus.
Dessa uppförs av ett antal stora byggfirmor som har köpt upp tomterna, en efter en, av husägarna. Det lustiga är att kvadratmeterpriset i nya lägenheter är runt 3 000 euro, medan äldre lägenheter i staden säljs för 1 000 och 1500 euro perkvadratmeter.
Det betyder att det vore idiotiskt att köpa en ny lägenhet, för också med fullskalig renovering till en kostnad av upp till 500 euro per kvadratmeter är en gammal lägenhet ändå hälften billigare. Har detta också en koppling till den icke-existerande konkurrensen inom byggbranschen?
Bägge ovanbeskrivna exemplen illustrerar vad som är åt skogen med det kommunala systemet där planeringen drivs av storföretagen och inte av invånarna. Vem betalar kommunpamparnas löner och vem lider då stadskärnorna skändas? a