Stålindustrin och Sydafrika

av Fredrik Lundberg Forum 1986-17, sida 13, 06.11.1986

Taggar: Teman: stålindustrin

afrikansk export av legeringsmetalle ett halvår. Därefter uppstår, vid ett totalt stopp, en viss brist på manganmalm och krom.

Efter 1—2 år kan balansen återställas med andra leverantörer och alternativa material.

Bedömningen görs av Lars Berglund på den svenska överstyrelsen för civil beredskap.

De tre legeringsmetaller som världens stålindustri mest importerar från Sydafrika är krom, mangan och vanadin. De exporteras från Sydafrika dels som malmer, dels i form av halvfabrikaten ferrokrom och ferromangan.

S tålverken i världen klarar sig utan syd Alternativ finns

För Norden finns det för närvarande goda möjligheter att finna alternativa leverantörer om man är beredd att ta något annorlund kvaliteter eller något högre pris. Flera har redan gjort det.

Exempelvis SSAB i Luleå, den enda svenska importören av mangan i form av malm, har inte köpt från Sydafrika på två år, och ska heller inte göra det i framtiden.

Vargön Alloys, som är den stora krommalmsimportören, har också avbrutit sin import från Sydafrika. Det andra Malmöföretaget Swedechrome (som ännu är i ett uppbyggnadsskede) avser att importera från Sydafrika, men endast en mindre del. Båda företagen tillverkar ferrokrom från krommalm.

Övrig svensk import är indirekt och ofta svår att härleda.

Det är trivialt att konstatera att Sveriges — och Nordens — behov går att täcka med produktion från andra länder än Sydafrika. Men eftersom syftet med en eventuell bojkott skulle vara att tvinga regimen att avgå eller avveckla apartheid, är det intressanta fallet en allomfattande internationell bojkott.

Total, global bojkott

Hur klarar sig då världens samlade stålindustri?

Eller omvänt: om situationen i Sydafrika förvärras till ett inbördeskrig, hur går det då?

En tredje hotbild, att Sydafrika skulle straffa omvärlden genom att sluta exportera, är inte trovärdig: regimen är extremt beroende av export och import, för att dels vidmakthålla den enorma militära och polisiära apparaten, dels hålla uppe de vitas levnadsstandard.

En siffra som ofta nämns i debatten är de stora brytbara tillgångarna av legeringsmetallerna i Sydafrika. De är onekligen imponerande. 70 procent av världens kända krommalmstillgångar finns där, och ytterligare 25 procent i det av Sydafrika beroende Zimbabwe. 45 procent av manganmalmen och 19 procent av vanadinmalmen finns också i Sydafrika.

FÖRUN 17/1986

En bojkott av Sydafrika skulle inte medföra någon allvarlig kris för stålverken i världen. För Finlands, Norges och Sveriges del skulle den troligen medför ökade exportintäkter.

Detta visar en sammanställning av färsk statistik för handel och produktion med legeringsmetaller.

Nordisk stålindustri klarar sig utan

Sydafrika legeringsmetaller

Men innan övriga reserver är uttömda, vilket kan röra sig om hundratals år, måste situationen rimligen ha stabiliserats. Även en ANC-ledd regering har intresse av ex port.

Produktionskapacitet

Den relevanta statistiken gäller alltså produktion och produktionskapacitet. Tyvärr är statistiken inkonsekvent och svårtillgänglig, men de kvalitativa storleksförhållandena kan entydigt slås fast, enligt Lars Berglund på den svenska överstyrelsen för civil beredskap.

Krom: Krom används främst i rostfritt stål. Sydafrika är jämte Sovjet världens största kkommalmsproducent med ca 3 miljoner ton per år.

Exporten av krommalm är dock bara 1,1 miljoner ton, beroende på att Sydafrika använder mer än 60 procent av sin malm till ferrokromtillverkning.

Den outnyttjade gruvkapaciteten i väst täcker även ett totalt bortfall av malmexport från Sydafrika.

I västs produktionskapacitet är dock inräknat Zimbabwe, som nu transporterar större delen av sin malm via Sydafrika. Men en del av malmen fraktas via järnvägen till Beira i Macambique, som övervakas av zimbabwisk militär. Kapaciteten den vägen kan ökas.

Ökad produktion utöver befintlig kapacitet är möjlig på ganska kort sikt, t ex Outokumpu dagbrott i Kemi, om man bygger ut anrikningskapaciteten, vilket kan ske på ett år.

Östblocket (och Kina) kan betraktas som en helt separat marknad, men Sovjet har tidigare exporterat krom till väst, och kan komma att göra det igen.

Om Albanien, som är en stor exportör, har outnyttjad kapacitet är inte känt.

Övriga större producenter är Turkiet, Indien och Filippinerna.

Slutsats: Världen är inte beroende av sydafrikansk krommalm, men priserna kan stiga något, vilket skulle gynna Fintand.

För ferrokrom är situationen en annan. Sydafrika har snabbt byggt ut sin produktionskapacitet och utnyttjar den fullt ut. Ferrokrom är Sydafrikas fjärde exportprodukt efter guld, platina och kol. Landet svarar nu för nästan 30 procent av världens produktionskapacitet.

Outnyttjad kapacitet i väst finns, men täcker bara ca hälften av ett totalt bortfall.

Turkiet, Albanien, Grekland, Brasilien och Finland håller alla på att bygga ut sin produktionskapacitet, men hur lång tid det tar innan denna kan ersätta Sydafrikas export är osäkert.

En stor del — 27 procent — av behovet av krom tillgodoses av rostfritt köpskrot. Denna del berörs inte av vad som händer i Sydafrika.

Ca 15 procent av kromanvändningen går till kromittegel, kemisk industri mm. Men den baseras inte på skrot eller ferrokrom.

Vid stigande priser på ferrokrom kommer naturligtvis marknaden att reagera.

Möjligheterna sträcker sig från ersättning med andra, mindre kromhaltiga stål och materialsnålare konstruktion, till radikalt andra material — som plaster.

Slutsats: Vi ett totalt och omedelbart bortfall av sydafrikansk ferrokromexport kommer priserna att stiga avsevärt, vilket på kort sikt är förmånligt för svensk och finländsk industri. Efter något år stabiliseras de på en fortfarande högre nivå. Enstaka stålverk kan i värsta fall drabbas av driftinskränkningar efter ett år.

Mangan används i allt stål. Sydafrika svarade 1984 för 18 procent av världsproduktionen, vilket är ungefär en tredjedel av hela västs produktion.

Övriga större producenter är Gabon, Brasilien, Indien och Australien.

fortsättning på s 2 13