Statligt bränsle i flerstegsraket
av I. J. Forum 1975-01, sida 07, 22.01.1975
FORUM 1 -« 7 ledaren
Statligt bränsle i flerstegsraket
Man har blivit van att av holländaren H Johannes Witteveen, verkställande direktör vid internationella valutafonden, få höra vettiga tankar om världsekonomin. När han nyligen tog till orda i Kalifornien var ämnet inte originellt: världsinflationen. Men Witteveens ställning ger honom en unik överblick och han kan framföra den oavhängiga och insiktsfulla ekonomens synpunkter.
Han konstaterade först, att det stigande välståndet i stora delar av världen gjorde att allt flera människor fick råd att köpa mat och råvaror i en snabbare takt än vad produktionen förmådde växa. Prisförhöjningar följde som amen i kyrkan och då lagren minskade vaknade också spekulanterna. Dagens inflation började alltså som en efterfrågeinflation.
De höjda oljepriserna hade en annan orsak, men spädde på de krafter som redan var i rörelse genom att direkt höja världsmarknadspriserna med 2—3 procent.
Vi kan också hos oss i likhet med Witteveen konstatera, att arbetskraften som så gärna vill ha sin andel av en fördelaktig ekonomisk utveckling, däremot är ovillig att under sämre tider acceptera ett avstannande, ännu mindre en nedgång, i reallöneutvecklingen.
För företagen är inflationen, som finnarna säger, en ”kaksipiippuinen juttu”. Den förefaller kanske att föra med sig vinster, eftersom företagen vanligen fortsätter att räkna sina kostnader enligt de historiska värdena, medan deras priser stiger i takt med inflationen. Att det här är luftvinster får de naturligtvis bittert känna av när det sedan gäller att på nytt fylla lagren eller anskaffa nya maskiner; med andra ord att fortsätta verksamheten under fortgående inflation.
Det finns ett gissel som alltid följer inflationen: ”förväntningarna”. I detta fall med negativt förtecken. Både pris- och löneförväntningarna skruvas upp av osäkerheten. Alla tenderar att ta till med säkerhetsmarginaler för att skydda sig. Inflationens flerstegsraket får sålunda nytt bränsle.
Företagen väntar att deras kostnader skall stiga (och vill kanske också hinna före befarade prisregleringar). De tar ut ”förväntningarna” i förskott.
Löntagarna väntar sig att inflationen skall fortsätta, och kräver högre lön än de kanske skulle kräva vid en stabilare utveckling. Dessutom räknar folk, visa av skadan, med nettoinkomst. Och därmed kommer förbannelsen hos ett starkt progressivt skattesystem i öppen dag. Om löntagarna vill att deras nettolön skall hålla jämn takt med prisstegringarna — alltså nöjer sig med status quo, utan någon real nettoförhöjning — så måste de ju be om en löneförhöjning som är större än prisstegringarna, just därför att skatten drabbar dem allt kraftigare ju mera lönen stiger.
Sålunda är statens skattepolitik en av de starkaste pådrivande krafterna bakom inflationsraketen.
Tillbaka till Witteveen. Han säger att han inte vill bidra till flödet av goda råd för att stoppa inflationen/ stagflationen. Men han kommer med en varning: Partiella åtgärder som syftar till att hålla vissa priser nere — antingen genom priskontroll eller subsidier — är nästan säkert dömda att misslyckas.
Också vi har tidigare efterlyst en statlig ekonomisk politik som skulle arbeta på tillräckligt lång sikt och inte med små hafsiga ingrepp här och där. Det gäller att göra trögheten till en dygd. Det offentliga maskineriets oförmåga att smidigt följa med i alla svängar är alltför väl dokumenterad.
Praktexemplet är de konjunkturreserveringar som skogsindustrin fick lov att gå med på i somras, när de första nedgångssignalerna redan kunde uppfattas. Nu skall en pålaga som egentligen är avsedd för en högkonjunkturperiod drivas in då lågkonjunkturen redan är ett faktum. Så triumferar byråkratin över realiteterna.
I. J.A