Statligt stöd och subventioner hotar frihandeln

av Håkan Nylund Forum 1982-05, sida 20-22, 17.03.1982

Taggar: Personer: B.O. Johansson Teman: frihandeln

Efter att frihandeln under flere decennier stadigt gått framåt har protektionismen igen börjat sticka upp huvudet på olika håll. De traditionella handelshindren som tullar och kvoter har mycket långt avskaffats genom globala handelsförhandlingar och regional integration, men i stället har nya och mer svårgripbara hinder vuxit upp. ”Nyprotektionismen” täcker hela skalan av handelshinder från statssubventioner till teknisk standarder.

Speciellt har statsstödet till krisbranscher, som blev vanligt under sjuttiotalsdepressionen, förvridit konkurrensförhållandena inom den internationell handeln.

Statligt stöd och subventioner

HOTAR FRIHANDEL ÖS Industrins Centralförbund anser att det är hög tid att slå alarm och har gått ut med en rapport kallad ”Protektionismens hot”. som är avsedd att väcka företagen och myndigheterna.

— Protektionismen är verkligen aktuell överallt idag, säger direktör B.O. Johansson på ICF:s internationella sektor. Dels är hotet nu så uppenbart, och dels har det faktiskt utvecklats nya ”trafikregler” för den internationella handeln, som är avsedda att rå på det. Det är viktigt att företagen är medvetna både om hotet och de sätt som det finns att skydda sig mot det. Små länder som Finland blir alltid lidande då protektionismen ökar, understryker Johansson.

Protektionismen är idag både mångskiftande och innovativ. Staternas naturlipa böjelse att skydda den egna produktionen har fått fart av den stigande arbetslösheten och långsam tillväxt. Den lovliga protektionismen, dvs de begränsningar i frihandeln som ingår i de internationella handelsavtalen har fått sällskap av otillåtna och vanligen osynliga åtgärder.

Från gränsstängning till exportsubventione — För fem år sedan gick protektionismen ännu främst ul på att stänga gränserna, medan det idag mer är fråga om att subventionera exporten, anser direktör B.O. Johansson. Det är alltså fråga om industripolitik som får handelspolitiska följder.

De traditionella handelshindren, tullar och kvoter, har mycket långt undanröjts genom internationella förhandlingsomgångar inom GATT och med hjälp av den regionala ekonomis 2 ka integrationen inom handelsblock som EG och Efta. Som resultat av den sk Tokyo-rundan inom GATT sänks tullarna på industriprodukter med i genomsnitt 30-40 procent så, att då minskningarna slutförts fram till år 1987 nivån på tullarna för industriländernas industriprodukter beräknas uppgå till 4—5 procent. För Finlands del har tullnivån sjunkit ännu kraftigare. Då tulluppbörden i procent beräknat på importvärdet år 1960 var 6,9 var den år 1977 endast 0,5 procent. Utvecklingen har varit liknande inom de övriga små västeuropeiska industriländerna, medan de större staterna varit något långsammare. Handeln med råvaror är också i det stora hela fri idag. Allt som

Små länder som Finland blir alltid lidande då protektionismen ökar, anser direktör B O Johansson vid Industrins Centralförhund.

allt räknar man med att tullreduktionerna som handelspolitisk väg skall ha nått sitt slut i slutet av 1980-talet.

Importkvoterna har också blivil mer ovanliga och används inom OECDländerna främst för att balansera upp de sk GSP-tullförmåner (General System of Preferences) som u-länderna beviljats. Importkvoter används också i Europa för att begränsa importen av produkter som textilier och skodon från vissa socialistiska länder. Finland har liksom de andra nordiska länderna inte minskat GSP-förmånerna och Kevsos-avtalet har avskaffat kvoterna i handeln med de små socialistiska staterna.

Nyprotektionismen ökar

Då de traditionella handelshindren brutits ned är det ”nyprotektionismen” eller NTM-hindren (Non Tariff Measures) som hotar frihandeln. Trots termen ”nyprotektionism” är det inte fråga om någon helt ny företeelse. Inom ramen för GATT har man redan från år 1967 samlat uppgifter och material om de nya barriärerna, som ofta till det yttre är helt korrekta bestämmelser som bygger på staternas interna lagstiftning om standarder, konsumentskydd eller hälsonormer. Den andra gruppen är det statliga stödet till näringslivet, som exploderat sedan sjuttiotalets ekonomiska kriser.

Beträffande NTM-hindren är det heller inte fråga om någon direkt Vilda Västern-situation, utan de länder som tillhör GATT uppställde under Tokyorundan koder rörande dessa. Koderna täcker statligt stöd, offentliga anskaffningar, antidumping, tekniska hinder för handeln och licensering. Koderna är dock ganska löst formulerade ramar

Forum 5/8 vilkas tillämpning ännu kräver förhandlingar. — Handeln med tjänster är dessutom en viktig sektor som står utanför koderna och en fråga som väntar på sin lösning, konstaterar direktör Johansson. I övrigt är det närmast fråga om att fintrimma reglerna.

Trots att det alltså finns en kod för det statliga stödet till näringslivet utpekar man dock på ICF just statsstödet och subventionerna som det största h otet mot frihandeln just nu. Också på detta område har Finland ganska klara papper, men kanske inte blott på grund av en hög frihandelsmoral. — Det är klart att det är lätt att vara frisinnad om man inte har råd till något annat, påpekar B.O. Johansson.

enligt försiktiga bedömningar under år 1978 ha pumpat in 5 mrd DEM i industrin, vilket motsvarar 0,5 procent av BNP. Andra uppskattningar gör gällande att stödet från förbundsregeringen och delstaterna skulle uppgå till 20 — 25 mrd DEM. Stödet har förutom krisbranscher såsom kolgruvorna och skeppsvarven också riktats till högteknologiska branscher som elektronik, kärnkraft och rymd- och flygindustrin. Stälindustrin inom EG har enligt vissa beräkningar sedan år 1975 fått 88 mrd mk i olika former av stöd och lika mycket anses vara att vänta fram till år 1985.

EG-kommissionen övervakar

Statligt industristöd största hotet

Stöd- och subventionspolitiken stöder sig på argument som är välbekanta också här hemma. Stödet skall trygga en balanserad regional utveckling, underlätta strukturomvandlingen, trygga sysselsättningen i utsatta branscher, upprätthålla tillräcklig självförsörjning av försvarspolitiska skäl, understöda exporten, hjälpa fram forskning inom nya branscher osv. Vanligen har stödet planerats vara temporärt och är i sig acceptabelt. Dessvärre har det sällan undanskaffat orsakerna till att stödet behövts eller om dessa har försvunnit har problemet överflyttats på andra branscher. Så har tex skyddet av stålindustrin i Europa direkt påverkat bilindustrins verksamhet då stålet står för omkring 18 procent av bilarnas pris. De prishöjningar som d’Avignonplanen förde med sig överflyttades sålunda direkt på bilindustrin, som redan tidigare kämpade med svårigheter.

Finlands stöd till industrin är i internationell jämförelse relativt blygsamt. T ex siffrorna för år 1979 visar att lånen uppgick till 3,6 mrd mk medan 960 Mmk utbetaldes i direkt stöd, av vilket investeringsstödet svalde den största biten, 347 Mmk. De ofta omtalade och av de nordiska länderna kritiserade k-garantierna svarade för endast 140 Mmk. Övriga exportgarantier är självbärande och kan närmast jämföras med försäkringar.

I Sverige exploderade statsstödet till industrin liksom i många andra länder under sjuttiotalets senare hälft. Då statsstödet i form av subventioner, lån och aktiekapital under åren 1971 — 76 uppgick till 8,8 mrd SEK var det under perioden 1976 — 81 hela 51,6 mrd SEK. För övriga länder varier upp: skattningarna starkt, men tex Förbundsrepubliken Tyskland beräknas

Forum 5/82

EG-kommissionen övervakar stödet som regeringarna ger sin industri och försöker få det att uppfylla tre kriterier. Det bör inte överflytta problemen och arbetslösheten till andra länder och bör få företagen på benen inom rimlig tid. Dessutom bör det vara transparent, dvs synligt. Trots det har kommissionen redan i år gett tillstånd till stöd för 5,7 mrd mk åt stålindustrin i Belgien, Frankrike och Italien.

Stödpolitiken blomstrar alltså ännu trots de försök som gjorts att med internationella avtal minska det. Stödet förefaller dock att ha nått sitt tak då statsfinansiella hänsyn börjar ställa hinder faör ökningen.

Regler för exportstöd och -finansiering finns utarbetade inom såväl GATT som OECD och de regionala handelsblocken, men under det kärva ekonomiska läget har många länder avvikit från dem. Enligt B.O. Johansson följer Finland spelreglerna rätt väl och den kritik som tex Sverige har riktat mot oss i samband med spårvagnsaffären i Göteborg är enligt honom obefogad då man ser på det svenska industristödet. Enlig honom är också vårt exportfrämjande på europeisk medelnivå och helt enligt de gentlemannaöverenskommelser som finns. ICF pekar också på att villkoren för det tillåtna exportstöd som kanaliseras via Utrikeshandelslörbundet väsentligt försämrades i statsbudgeten för år 1982 genom all tyngdpunkten överflyttades på lån.

Mindre uppenbara men i sig betydelsefulla områden där nyprotektionismen uppträder är de offentliga anskaffningarna, tekniska hinder för handeln och administrativa hinder. Också här har de internationella handelsorganisationerna uppställt spelregler, som följs med varierande framgång. GATT-avtalet förbjuder användandet av tekniska standarder och bestämmelser sam varugranskning som hinder för handeln, men trots detta anses exempelvis Japan inte ha helt rent mjöl i påsen i denna fråga. Vid offentliga anskaffningar bör utländska leverantörer i huvudsak ges samma möjligheter som inhemska då den offentliga sektorn gör inköp och offerterna bör offentliggöras internationellt. Trots detta drar de flesta länder i någon mån hemåt, och tex Italien offentliggjorde i fjol inte en enda offentlig offertförfrågan. Finland här följt reglerna och måste också som ett land beroende av export följa internationella standarder. Utländska leverentörer anser dock att normerna för Arava-byggandet är så anpassade att de klart gynnar inhemska leverantörer.

Obefogat dåligt rykte

Våra ”Köp inhemskt”-kampanjer brukar också dra på sig kritik från vår grannländer. — Liknande kampanjer förekommer också i många andra länder, exempelvis Storbritannien konstaterar direktör B.O. Johansson. Personligen tycker jag nog att de har en viss prägel av nyindustrialiserade länder på sig. Tilta vi kan också, anser Johansson.

En annan fråga där Finland oförtjänt har ett protektionistiskt rykte är importrestriktioner såsom importavgifter och -depositioner och importlövervakning. GATT-avtalet tillåter sådana för länder med betalningsbalanssvårigheter och sådana tillämpas för närvarande av Italien och Island. — Här har Finland ett gammalt och obefogat dåligt rykte från de tider vi hade balanssvårigheter, säger B.O. Johansson. Importutjämningsskatten, som är avsedd att kompensera för vårt föråldrade omsättningsskattesystem bidrar också till det. Idag övervakas visserligen importen av japanska bilar, men det är enbart ett politiskt vapen och inte någon importrestriktion.

Problemen med dumping och billigimport uppmärksammades redan på 1960-talet inom ramen för GATT under Kennedy-rundan. Då fastställdes ganska strama kriterier för åtgärder mot dumping och billigimport, vars tillämpande dock försvårades av att de socialistiska länderna och många u-länder inte tillhörde GATT. 1 Finland stiftades en anti-dumpinglag, som dock inte tillämpats en enda gång, och som nu sammanslagits med lagen om utjämningstullar.

Finland har som ett marginellt marknadsområde ibland fått fungera som provmarknadsområde eller avsält (forts på sid 22 2 språkspalten

Kolsyrabad och mode + En språkspaltsläsare, med endast skolkunskaper i kemi, säger sig förgäves ha grubblat över den i hans tycke inadekvata termen kolsyra. Hur har den uppkommit? Varför upptar dessutom alla uppslagsböcker vilseledande sammansatta former som kolsyrebad, -halt, -snö, och -tablett, för att nämna några exempel. Borde man inte säga kolsyrabad och kolsyrahalt? Det förefaller fel att i detta sammanhang leda lekmäns tankar in på grundämnet syre. I synnerhet som ifrågavarande kolsyras kemiska symbol råkar innehålla ett O, även om detta inte torde var orsaken till själva namnet kolsyra.

vanlig synonym benämning för koldioxid (CO;) — utan minsta skymt av väte (H) som ju undantagslöst ingår i definitionerna på begreppet syra. Dessvärre är nog namnet kolsyra tillräckligt inrotat i vardagsspråket — och också i fackspråket — för att sitta där för gott. Liksom även vokalbytet a — e i sammansatta ords förled slutande på a. Som i vätskelås, räntefot, fastedag och syrebad etc. Ifråga om just syra är det fatala att sammanblandningsfara = föreligger mellan syra och syre — två vitt skilda ämnesslag. Man bör därför ge vår sagesman rätt i hans förmodan att det här vore bättre att ändra terminologin till

Att utplåna kolsyre-samman sättningarna ur språket är dock knappast möjligt. Inte ens om många skribenter skulle enas om att föregå med gott exempel. Enda utvägen vore väl att få SAOLs hjälp att rätta till detta diskutabla skrivsätt. « Modemer är ett annat ord som förbryllat några läsare eftersom de inte överhuvudtaget kunnat finna termen ens i de modernaste uppslagsböcker. Ur det oftast databetonade sammanhanget i texten Iramgår dock att modemer är en pluralform. Men hur heter ordet i så fall i singularis — en eller ett modem — och vad slags don är detta egentligen, spörjer man.

termen modem införlivats me det — allmänna språkbruket främst genom = datateknikens snabba intrång i vardagsspråket. Modemer kallas nämligen i dag vissa transmissionselement för datatransport från en plats till en annan. Särskilt i det allt vanligare bruket av ordinära telefonförbindelser för ändamålet. Då måste nämligen datamaskinernas pulser omvandlas — dvs moduleras in på tonfrekvenser som kan ledas vidare längs normala talledningar. För at! sedan i förbindelsens andra ända återomvandlas — demoduleras — till datapulsspråk för mottagardatorn. Alternativt en teckenruta eller annat terminal Det stämmer att kolsyra är e kolsyrabad, -halt, -snö osv. Sant är att de svenska — don. Därav termen mo(dulering ningsplats för restpartier. Samtidigt har billigimporten från de små socialistiska länderna ökat kraftigt. Några motåtgärder enligt lagen har dock inte företagits.

forts. från sid 21

Anti-dumpinggrupp

I ett tiotal fall har också finländska företag utomlands anklagats för dumping, främst i Nord-Amerika. Inspirerade av anklagelserna mot Valmets pappersmaskiner i Kanada senaste höst har myndigheterna bildat en antidumping arbetsgrupp på tjänstemannanivå för att övervaka sådana fall. I gruppen är utrikes-, finans- och handels- och industriministeriet samt = tullstyrelsen representerade. — Avsikten med gruppen är att stöda de företag som blir utsatta för dumpinganklagelser utomlands, säger byråchef Risto Rännäli på UM. Vi kan förstås inte vara några dumpingjurister, men vi försöker koordinera åtgärderna och ge företagen råd och moraliskt stöd.

Gruppen arbetar ännu informellt och då behov finns, men avsikten är också att kartlägga de dumpingfall som förekommit och utarbeta råd och instruktioner för företagen hur de skall bete sig då de anklagas och vad de bör beakta då dumpingutredarna slår till.

2 — Avsikten är också att arbetsgruppen skall fungera vid fall av dumping i Finland och inte blott vid dumpingankilagelser mot finländska företag utomlands, förklarar Rännäli.

Som vapen mot billigimport och dumping finns förutom lagen om antidumping och utjämningstull också förordningen om marknadsstörningar och frihandelsavtalens artiklar om markandsstörningar att tillgå, vilka ICF:s rapport anser tillräckliga. I de fall då finländsk export utsatts för dumpinganklagelser har företagen vanligen blivit frikända. En dumpinganklagelse kan dock trots friande dom vålla ansenliga problem för exportören och dumpinganklagelser används ofta i detta taktiska syfte i USA.

Ett område som nära tangerar dumping-problematiken är är utveckingsländerna och bland dem speciellt de nyindustrialiserade staterna, NICänderna. Frihandelssystemet är uppbyggt mellan industriländerna, som I stort sett arbetar under liknande förutsättningar. De nyindustrialiserade änderna, som dels har kunnat dra nytta av de tullförmåner som beviljats u-länderna och som arbetar med billig arbetskraft, ny teknologi och ofta billiga råvaror har inom vissa branscher förosakat stora anpassningssvårigheter för de traditionella industriländerna.

Japanfenomenet

Då u-ländernas industrialiseringsstrategi ännu på 1960-talet närmast var inriktad på importersättande produktion kan man idag tala om ett Japan-fenomen bland NIC-länderna. Industrialiseringen hos dem har varit exportinriktad och de har slagit in på den väg som Japan har utstakat. Det är därför viktigt att integrera de nya industriländerna i frihandeln och undvika de problem som den övriga världen haft med Japan. Samtidigt borde de fördelar som industriländerna beviljar riktas mot de ”verkliga” u-länderna, vilket står i överensstämmelse med deklarationen för en ny ekonomisk världsordning.

Trots att ICF:s rapport vill vara en alarmsignal mot protektionismen är den bild den målar av protektionismens hot inte alltför mörk så när som på det massiva statliga industristödet. — Det som behövs beträffande reglerna är mest finjustering, anser direktör B.O. Johansson. Dessutom är det viktigt att samarbetet mellan myndigheterna och företagen intensifieras så att vi kan utnyttja de möjligheter som finns att kämpa mot protektionismen.

Håkan Nylund

Forum 5/82