Stimulerande sommartankar
av Lars-Erik Öller Forum 2013-07-08, sida 28, 29.08.2013
HI FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 7-8 2013
Stimulerande sommartankar
När jag skriver detta är det ännu full högsommar. Man skulle helst skriva om ”The FeelGood Factor”; det sommaren bjuder på helt gratis: sol-, vatten- och bastubad. Men då du läser detta så är sommaren slut.
När det var som varmast gick diskussionen om statsbudgeten som hetast: stimulera eller icke, Finland gjorde sig förr känt för att inte följa läromästaren Keynes, som förespråkade stimulans över statsbudgeten när konjunkturen sviktade. Snarare tvärt om: man överbalanserade i högkonjunkturen och stramade åt när det gick utför. Ett så kallat kameralt tänkesätt. Redan på 1980-talet tog många avstånd från stimulanstänkandet, av flera orsaker. För att ha en chans att påverka ekonomin borde åtgärder sättas in i ett tidigt skede av en nedgång, eftersom statsmaskineriet arbetar långsamt. Men vem har sett en konjunkturprognos som i tid varnat för en vändpunkt? Genomslaget (då ett sådant överhuvudtaget kunnat påvisas) kom kanske när ekonomin gasade på för fullt och bidrog då bara till inflationen och statsskulden.
Så visade det sig också att politiker gärna tolkade konjunkturbilden så att man oftare ville stimulera än strama åt, inte minst då val förestod. Resultatet blev förlust av konkurrenskraft - se på Sydeuropaidag. När forskare försökt att ekonometriskt skat taverkan av statlig stimulans på sysselsättningen har man haft svårt att alls hitta någon nettoeffekt. Keynes skrev om stimulans efter den stora depressionen på 1930-talet då utrikeshandeln var liten jämfört med idag. Dess andel av BNP är nu i många utvecklade länder 50 procent, så direkt stannar bara hälften av den eventuella stimulanseffekten hemmavid. Men detta är ju historia och yngre generationer tycker kanske att termen ”stimulans” klingar fint, och att det kan återbetala sig i valurnorna att tidigarelägga några hundralappar riktade till försummat underhåll av byggnader.
Det som oftast glöms i debatten är att det inte endast är fråga om att en budgetpost skall vikas för antingen spar eller stimulans. Det tredje alternativet måste
Lars-Erik Öller är professor emeritus vid Stockholms universitet.
vara att skattebetalarna återfår de pengar politikerna så gärna vill använda till något ändamål de utmålar som särskilt behjärtansvärt. Man borde också beräkna den sysselsättande effekt detta tredje alternativ, skattesänkning skulle få. Vem har sagt att den är mindre? Medborgare och företag kanske har bättre idéer om hur pengar används bäst.
Nog om de små problemen på hemmaplan, Internationellt ser konjunkturen ut att repa sig, medan läget är tveksamt i Europa. Nu verkar allt fler sälla sig till dem som tycker att kampen för bevarandet av EMU i sin nuvarande form är ett stort och dyrtmisstag och att denna politik börjar nå vägs ände. Hans-Werner Sinn!, en av Tysklands främsta ekonomer, gav nyligen ut en rapport som visar hur långivarländerna Tyskland, Nederländerna, Finland och Luxemburg kommer att få avstå från tillväxtstimulerande investeringar till förmån för att hålla strukturellt svaga sydeuropeiska ekonomier nödtorftigt flytande. Han sågar systematiskt alla de argument Europeiska centralbanken motiverat sin politik med. Att obegränsat inköpa statspapper till ECB har inte stöd i
Maastricht-fördraget och det leder till kraftiga snedvridningar då man försöker motverka marknadskrafterna. Man erinrar sig Aarre Simonen, den gamle socialisten, som då han blev chef för Finlands Bank yttrade orden: ”försöker man motverka marknadskrafterna så får man på käften”.
Varför skall en underfinansierad banksektor (även efter Basel III) hållas flytande? Blir bankunionen räddningen? Kalkyler publicerade i Financial Times visar att det är för lite och för sent. Dessutom kan en bankunion visa sig vara politiskt omöjlig att genomföra,
Får Merkel nytt förtroende i valen i september, och mycket tyder på det, så kanske hon blir modi gare och äntligen sätter punkt för denna sorgliga epok. ”Men vem har sett en konjunkturprognos som i tid varnat för en vändpunkt? 1. Hans-Werner Sinn: Verantwortung der Staaten und Notenbanken in der Eurokrise (Staters och centralbankers ansvar i eurokrisen), ifoInstitut, juni 2013.