Systemkrisen i Jugoslavien

av Tauno Tiusanen Forum 1983-19, sida 20-21, 30.11.1983

Taggar: Teman: ekonomisk kris

FRUN om 1809 — OF RUN JUGOSLAVIEN I SYSTEMKRISEN av Tauno Tiusanen

HM En livlig diskussion om dagens situation har uppstått, en diskussion, som i sin öppenhet saknar motsvarighet i det socialistiska lägret. Några patentlösningar har man ännu inte lyckats presentera också om det till och med har talats om kirurgiska ingrepp utan bedövning.

Jugoslaviens valutaskuld har nu vuxit till ca 20 miljarder dollar, vilket omräknat per person är betydligt mer än den mångomtalade polska skuldbördan, som lett till radikala omställningar. I västhandeln kan bara hälften av importen täckas med exportintäkter. Även om handelsbalansen innehåller en del ytterst viktiga, positiva moment, som betydande inkomster från turismen och inkomstöverföringen till hemlandet från gästarbetarna utomlands, står betalningsbalansen i dag på en mycket vacklande grund. Enligt tidningsuppgifter har landet beviljats nya lån på över 4 miljarder dollar, men skötseln av skulderna kräver i år drygt 5 miljarder dollar.

Förra året presenterades ett hårt sparprogram, som omfattade energisparåtgärder, nedskärning av valutarättigheter och prisnedfrysning. Emellertid har ekonomin inte blivit bra med den här medicineringen. Prisnivån var i mitten av året nästan 35 4 högre än i fjol, betalningsbalansen fortfarande i obalans och arbetslöshetsgraden hög.

I år har allt fler röster höjts om landets nödsituation. Statsministern Milka Planinc, som kallas “”Järnjungfrun”, har av alla samhällsgrupper krävt uppoffringar för att återställa den ekonomiska balansen. Hon anser att landet har haft två möjligheter när det gäller skötseln av de utländska lånen: antingen en överenskommelse med fordringsägarna om ett moratorium å la Polen för en omorganisering av lånen eller upplåning av mer 20

JÄRNGREPP

Det jugoslaviska ekonomiska systemet, där de centrala elementen är arbetarråden i produktionsanläggningarna och decentraliserat beslutsfattande, skiljer sig som bekant från de modeller, som tillämpas i de övriga socialistiska länderna. Jugoslavien har under årens lopp lyckats väcka både intresse och sympati på olika nivåer i väst. Det socialistiska Jugoslavien, marskalk

Titos skapelse som förbereder sig att fira si 40-årsdag, har sedan schismen mellan Tito och Stalin år 1948 genomgått ett antal unika samhällsexperiment. Just nu ser det ut som om landet skulle ha råkat i en ekonomisk kris, som inte är tillfällig utan strukturell.

pengar bakom kulisserna med stöd av långivarnas ekonomipolitiska råd. Av två onda ting valde man det senare. Den medicin västländernas penninginrättningar följaktligen rekommenderat har på officiellt håll kommenterats mycket kortfattat med ordet ”besk”.

Självklart har man i dagens situation också velat hitta en syndabock. Partitidningen Borba (5.8.83) anser, att ingen person i ansvarig ställning kan två sina händer när det gäller den ekonomiska krisens orsaker.

Om då alla är ansvariga för det skedda, blir det inte lätt att hitta de skyldiga. Ett faktum är, att man gjor avsevärda felinvesteringar och skapat snedvridningar med den påföljden, att man inte uppnått tillräckligt stor konkurrenskraft. Ändå har just detta varit det primära målet för nyupplåningen. Ett nummer (5.7.1983) av tidningen Vjesnik, som utkommer i Zagreb, konstaterar, att man vid låneupptagningen ofta helt glömt att göra upp planer för lånets återbetalning.

Sociologen Josip Zupanov har på ett intressant sätt öppet belyst krisens orsaker i tidningen Danas (2.8.1983). Enligt honom borde en moralisk väckelse fås till stånd i stället för bara administrativa begränsande åtgärder.

I dag tror ingen längre på någon, anser Zupanov. Den jugoslaviska blandekonomin, där avtalen mellan de ekonomiska enheterna styr de ekonomiska skeedena, har förvandlats till ett Vilda Västern med fullständig anarki och interna förtroendekriser. Samtidigt upprätthåller centralledningen en informationsblockad, som leder till att specialisterna söker sig utomlands och de, som stannar hemma, inte har möjligheter att utveckla sig.

Denna isolering anses betjäna det ledande samhällsskiktet eftersom det knappa informationsflödet främjar det ideologiska monopolet. Samtidigt reagerar den ledande gruppen med en allergikers känslighet för alla former av störningar i samhället. I den situationen är det omöjligt att skapa en atmosfär, där dessa störningar på ett naturligt sätt kunde elimineras.

Enligt sociologiprofessor Zupanov är beredvilligheten att gå i strejk fortfarande låg bland arbetarna trots att en stor del av dem har låg levnadsstandard. Däremot är det passiva motståndet i form av likgiltighet ett reellt ekonomiskt problem. Zupanov har räknat ut, att landet varje dag förlorar 700.000 arbetsdagar som sjukledighet, 600.000 arbetare är på andra ledigheter och 400.000 arbetsdagar förloras på grund av kurser, möten och konferenser. En enkel addition ger vid handen, att den aktiva arbetande befolkningen ingalunda arbetar lagstadgade 8 timmar om dagen utan bara 3 timmar och 6 minuter. Den låga arbetsmoralen beror på, att arbetarna trots sitt självstyre inte har en känsla av att på något sätt kunna delta i beslutsfattandet.

Samtidigt är landets ekonomiska ledning rädd för explosiva massaktioner som tex. i Polen, en enlig samhällsvetarna obefogad «rädsla. Passet, som är avgörande för att produktiviteten och därigenom också konkurrenskraften skall öka, borde fås till stånd.

Zupanovs teser är rätt magstarka i ett land, där man i trettio års tid har proklamerat, att arbetarnas ”Verfremdungs-problem” löses genom arbetarråden. Både västkapitalismen och östländernas realsocialism har hårt kritiserats för att de åsidosätter arbetarnas djupa led i det ekonomiska beslutsfattandet.

Zupanov är emellertid inte villig att skrota ner sitt lands säregna samhällssystem som sådant. Vad han vill få till stånd är en bred väckelserörelse. Det styrande partiet måste ta sig själv i nackskarven, glömma sina inre stridigheter, som ofta går tillbaka på konflikter mellan olika folkgrupper, demokratisera partiverksamheten och öka arbetarrådens reella makt i beslutsfattningen. Endast partiets regenereration kan rädda landet från slutgiltigt kaos.

De hårda orden från den kroatiska sociologen har ingalunda varit det enda varningsropet i landets ekonomiska diskussioner. Tidningen Politika, som utkommer i Belgrad, varnade för en tid sedan för andra akten i landets ekonomiska ödesdrama. I den finns risken, att landets egendom utomlands konfiskeras om inte lånen sköts inom utsatt tid. Man kräver också hårda tag i den ekonomiska politiken för att landet skall undgå denna nesa.

Samma tidning hänvisade något tidigare till det faktum, att personer ansvariga för ekonomin har koncentrerat sig på att lösa konflikterna kring de marxistiska dogmerna samtidigt som de glömmer att sköta den dagsaktuella politiken och ekonomin. I och med detta står Jugoslaviens hela egendom på spel.

FÖRSÄKRINGSBOLAGET . Svensk-Finland

Dagens ekonomiska situation blir inte bättre av bara hård kritik, hur konstruktiv den än må vara.

Inom den ekonomiska politiken har man sett sig tvungen att strama åt den hårda linjen ytterligare. Några löneförhöjningar kommer inte i fråga i företag, som är skuldsatta, vilket i praktiken torde betyda så gott som total nedfrysning av lönerna. Importen av teknologi underkastas sträng kontroll för att handelsbalansen inte skall rubbas ännu mer. Däremot har prisstoppet upphävts; det verkar ha knakat betänkligt i fogarna under året. Uppenbarligen har långivarna i väst, inklusive Internationella Valutafonden (IMF), rekommenderat bruket av marknadsmekanismer på prisfronten för att de strukturella snedvridningarna inte skall bli bestående.

Landets styresmän har allvarligt varnat för, att den elfte timmen nu har slagit för saneringen av ekonomin, och helt säkert har de rätt. På toppnivå är man klart medveten om, att långivarna i väst visat stort tålamod och också politisk sympati i situationer, där de väl kunde ha valt en mycket hård ekonomisk linje. I år har de tydligen ganska klart låtit förstå, att den förra aspekten inte i längden kan få gå före den senare.

Jugoslaviens närmaste framtid beror alltså inte så mycket på en särpräglad = tillämpning av den marxistiska teorin och akademiska diskussioner kring den på högsta nivå som på, hur stabilitet skall kunna nås och konkurrenskraften ökas. Dessa mycket prosaiska fakta kräver i och för sig enkla botemedel: högre arbetseffektivitet och större affärsekonomisk expcsus. De är grå och vardagliga företeelser i bredd med de världsomspännande socialhumanistiska aspekterna, som av hävd ingår i den jugoslaviska samhällsdebatten.

21