Tampellas miljardsatsning
av Håkan Nylund Forum 1984-10, sida 06-07, 30.05.1984
FRU 10/84 10/84 —— FRUN
Tampella:
Skogsindustrin i skick med miljardsatsnin och PGW
Tampellas miljardsatsning på skogsindustrikombinatet i Anjalankoski under de senaste åren har varit en av de allra största under branschens 80-tals invensteringsboom. Utöver kapacitetshöjningen med en ny stor pappersmaskin rustade bolaget upp hela kombinatet ända från kraftförsörjningen och virkeshanteringen till slutbehandlingen och ett nytt forskningscentrum. Både med tanke på skogsindustrins andel av Tampellas omsättning och investeringens storlek har man satt minst halva bo laget på spel. Varför?
EH Tampellas anläggningar i Anjalankoski vid Kymmene älv — Anjala pappersbruk, Ingerois kartongfabrik och sågen — är typexempel från Finlands industrihistoria. Lockad av vattenkraften och skogen grundade Carl August Standertskjöld 1872 ett träsliperi och lumppappersfabrik. Då Tampella 15 år senare köpte bruket drevs förädlingen vidare till kartongtillverkning, och 1938 körde pappersfabriken igång. År 1965 skedde nästa stora investering: uppförandet av den stora kartongfabriken för tillverkning av returpappersbaserad kartong, s k white line chipboard.
— Utvecklingen här i Anjalankoski har alltid gått upp och ned, och kännetecknats av stora investeringar med ganska jämna intervaller, förklarar direktören för Tampellas skogsindustri Erkki Kivimäki. Nu blev det dags för en ny storinvestering.
Svag lönsamhet, åldrande anläggningar
Orsaken till att nya investeringar blev aktuella var i sig enkla; stigande ålder på anläggningarna och sviktande lönsamhet. — Sågen, den gamla kartongfabriken och pappersfabriken var lönsamma, men inte den nya stora kartongfabriken. Prisnivån för returpapperskartongen var och är alltför låg för export, så inget hyggligt resultat i förhållande till investeringen uppnåddes någonsin, förklarar Kivimäki. När sedan oljekrisen kom öppnade den våra ögon,
A och 1976 började vi på allvar analysera situationen och söka utvägar.
Situation för Tampella i Anjalankoski var inte särskilt ljus. Vid sidan av investeringsmissen i kartongmaskinen började sågen bli föråldrad och delar av pappersbruket hade bara några års livstid. Virkesmottagningen och andra delar av infrastrukturen kunde också beskrivas med orden liten, föråldrad och dålig. Lönsamheten hade halkat ned till en nivå som bara gav avkastning på högkonjunkturernas högsta toppar.
Det var därmed uppenbart att alternativen antingen var en storsatsning för att få Anjalankoski i skick, eller att Tampella drog sig ur hela skogsindustrin. Tampella har fått en hel del kritik för att bolaget satsat sina ”sista pengar” på skogsindustrin, men Erkki Kivimäki pekar på följande plus för Anjalankoski då analyserna gjordes upp.
— Läget är bra för att driva industriell verksamhet, här finns infrastruktur och god personal. Här finns tillgång till kraft, både vatten- och inte minst ångkraft. Det finns virke inom regionen och möjligheter att få det rationellt utnyttjat.
Koppling mellan skog och metall
Till kalkylerna måste man dessutom lägga att Tampellas andra ben, metallindustrin, har ett stort engagemang inom tillverkningen av maskiner och anläggningar
Av HÅKAN NYLUN för skogsindustrin. Den egna skogsindustrin erbjuder möjligheter till produktutveckling och att bygga referensanläggningar, och det hade varit ett dåligt betyg för de egna produkterna om bolaget dragit sig ur skogsindustrin. Och trots Tampellas metallindustri-image stod skogsindustrin faktiskt i fjol för nästan häften av omsättningen, drygt 1,1 mrd mk av 2,3 mrd. Och transaktionsekonomin har inte avancerat så långt i Finland att det hade varit möjligt att sälja krafttillgångar, skogar mm, dra ned verksamheten och lämna personalen och orten åt sitt öde,
Oddsen vägde därför tungt till förmån för nya investeringar, trots att Tampella redan under senare delen av 1970-talet flöt ganska djupt med stora skulder. Då planerna började smidas under 1976 stod det klart att den stora kartongmaskinen måste uppraderas från returpapperskartong till mer lönsamma kvaliteter. De två existerande pappersmaskinerna hade blivit för små för att producera bulkvara som tidningspapper, och hade redan tidigare trimmats för mer krävande tryckpapperskvaliteter som hi-fi (high finish rotonews), tunn- och bokpapperskvaliteter, men behövde vidare modernisering.
— Kring 1978 hade vi en ganska klar idé hur kombinatet borde se ut, konstaterar direktör Erkki Kivimäki. Den stora kartangmaskinen borde förnyas för att börja producera falskartong, som betingar 40— 50 procent högre pris och har fler användningsområden, medan den mindre, gamla
Trycksliperiet i Anjala är av Tampellas egen produktion och långt automatiserad. 12 maskiner i tyra linjer förser tre pappersmaskiner och en kartongmaskin med massa.
maskinen skulle fortsätta med returpapperskartong. De både äldre pappersmaskinerna skulle renoveras så att den ena tillverkar specialtidningspapper och den andra journalpapper, eventuellt IWC, vilket emellertid nu närmast blivit papper för kedjeblanketter. För tidningspappersproduktionen skulle vi skaffa en ny, stor maskin.
Tryckslip massa som råvara
Alternativet finpapper förföll, eftersom det hade krävt att Tampella börjat tillverka cellulosa, någonting som bolaget varken hade pengar eller virke för. I stället valde man att bygga upp råvaruförsörjningen på tryckslipmassa, PGW [Pressure Ground Wood), en process som Tampella själv utvecklat. (Forum 18/83.) PEW-processen ger massa med långa och hållbara fibrer, och papprets tryckegenskaper blir goda.
Virkesåtgången är klart lägre än vid cellulosatillverkningen, medan PGW-metoden kräver mindre energi än huvudkonkurrenten, den termomekaniska processen TMP. Processvärmen är dock högre än vid tillverkningen av vanlig slipmassa, vilket betyder att ca 30 procent av värmen kan tillvaratas. I PGW-processen kan man dessutom använda både tall- och granvirke, medan i Ingerois fall tall inte lämpar sig för TMP på grund av den höga energikonsumtionen.
Storinvesteringen förbereddes genom att de gamla pappersmaskinerna renove rades så att kapaciteten höjdes med 15 procent medan kartongfabriken rustades upp så att den stora kartongmaskinens kapacitet höjdes med 20 procent och den gjordes klart för falskartong. Sågen i Ingerois moderniserades också, och hela orten genomgick en rationalisering.
— Efter detta tog vi itu med projektet AP383, berättar Erkki Kivimäki. Det senaste storprojektet genomfördes 1938! Virkesmottagningen och barkningen förnyades helt. Det gamla träsliperiet skrotades och i stället byggdes PCV-sliperiet med 12 maskiner i fyra linjer med en årskapacitet på 380 000 ton. Den termomekaniska massatillverkningen moderniserades till en kapacitet på 50 000 ton per år. Pappersbruket fick den nya stora tryckpappersmaskinen med en kapacitet på 160 000 ton per år.
Stora energiinvesteringar
Fabrikerna i Anjalankoski var före investeringarna självförsörjande beträffande kraft, men kapcitetsökningen och inte minst trycksliperiet krävde mer energi. Denna fick man dels genom att vid sidan av det egna 12 MW:s vattenkraftverket i Ingerois tilsammans med Enso-Gutzeit bygga upp ett 20 MW:s kraftverk i den andra halvan av forsen, Anjalankosken Voima Oy. Energiförsörjningen byggdes vidare upp med en neaturgasdriven gasturbin på 40 MW, kombinerad med en restvärmepanna som utnyttjar de heta avgaserna, Ångkraftverket kompletteras med en virvelskiktpanna för barkrester, pappersbrukets avfallsslam mm — Då investeringarna genomförts har vi nu ett rätt väl sammansvetsat integrat, konstaterar Kivimäki. Trycksliperiet levererar massa till pappersmaskinerna och kartongmaskinen, en linje för var TMPanläggningen får granflis från sågen i Ingerois, medan tallflisen levereras till Sunila, varifrån vi får cellulosa. Utanför integratet i Anjalankoski har Tampella dessutom sågen i Tolkis som flisleverantör, dock på ett längre avstånd,
Integrationen sträckte sig också in i själva investeringen. Förutom leveransen av trycksliperiet på ca 90 Mmk stod Tampella också självt för projektledningen och engineeringen vid upprustningen. Integrationen mellan Tampellas skogs- och metallindustri har också fortsatt genom den nyinvigda forskningscentralen i Ingerois, vars PCW-linje, provkartongmaskin och laboratorium betjänar bägge divisionernas produktutvecklingen. Anjalankoski är också experimentfält för Tampellas anaeroba vattenreningsmetod, TAMAN, vars försöksanläggning körs där.
Erkki Kivimäki sticker inte under stol med att man gärna höjt förädlingsgraden på någon av pappersmaskinerna ända till
IWC. — För det skulle vi emellertid ha behövt ca 400 Mmk till i investeringar, konstaterar han. Och möjligheten att gå vidare till IWC eller SC finns ju ännu kvar. Nu producerar den stora PM 3:an tidningspapper. hifi och tunnpapper, medan de två mindre arbetar med kvaliteter ända upp till blankettpapper.
Nu behövs resultat
Produktionstekniskt sett är Tampellas skogsindustri i Anjalankoski nu så väl rustad som möjligheterna tillåtit, och med högkonjunkturen här är det dags för resultet.
Tampellas resultat var i fjol svagt, koncernomsättningen på 2,7 mrd mk lämnade ett driftsbidrag på knappa 300 Mmk och ett rörelseöverskott på 196 Mmk. Efter finansieringskostnader, bokslutsdispositioner och skatter uppvisar koncernen en förlust på 5,7 Mmk. Då hade man dessutom tummat på avskrivningarna hänvisande till uppkörningen i Ingerois och det låga kapacitetsutnyttjandet. Skuldbördan närmar sig 150 procent av omsättningen.
Skogsindustridivisionen ökade i fjol sin omsättning med 14 procent, trots inkörningen, och det faktum att en av pappersmaskinerna fick stå. Nu kör alla maskiner, och enligt Kivimäki har försäljningen utvecklats planmässigt och orderstocken stärkts. — Om högkonjunkturen håller kan vi öka omsättningen med ca 200 Mmk. Driftsbidraget torde vi för Anjalankoskis del få upp till omkring 15 procent.
Av skogsindustrins övriga delar klarar sig Tolkis såg något så när men virkesbristen höll i fjol kapacitetsutnyttjandet nere vid 62 procent. Fluting- och wellpappfabriken i Heinola har lyckats väl, så väl att annors öppne Erkki Kivimäki enbart konstaterar att resultatet varit mycket tillfredsställande.
Kartongmaskinbeställning
På skogsmaskinindustrisidan har Tampella efter flere magra år äntligen noterat framgångar. Inland Container från USA har beställt en returpappersbaserad kartongmaskin med massaframställningsanläggning, vilken är en ny landvinning för Tampella i USA. En svala gör visserligen ingen sommar, men på Tampella är man optimistisk, eftersom beställningen är det första tecknet på att kartongmaskinsmarknaden börjat vakna upp. För PGW-processen har man ännu inte vunnit några stora order, men också här riktas blickarna och satsningarna mot USA. Idag tillverkas totalt ca 1 milj ton massa i världen enligt PGW-processen, en siffra som man hoppas att på tio års sikt skall stå för Finlands produktionskapacitet med PCW.
7