Tänkare på film

av Kaj Arnö Forum 2021-01, sida 28, 04.02.2021

Binge-watch är en term som jag lärt mig av mina millenniala barn: Att kedjetitta på avsnitt efter avsnitt av en TV-serie. Rentav Yle Arenan har kopierat detta knep från Youtube och Netflix.

[caption id=“attachment_8706” align=“alignright” width=“174”] Kaj Arnö hanterar politiska trauman genom att grubbla över samhällets uppgifter.[/caption]

Att jag förfallit till kedjetittande är kanske inget att skryta med i Forum. Men innehållet i vad jag tittat på kanske kan inspirera, förhoppningsvis till kontrollerad avnjutning. Jag ska nämligen komma med lite filmtips, om tänkare på film.

Det började med godartad spam, skickad av Svenska litteratursällskapet i Finland. Registrera dig på sls.fi/sv/nyhetsbrev, där kommer massor av guldkorn. Mycket underhållande läsning.

I somras puffade nyhetsbrevet ett webbseminarium om ”den okände G.H. von Wright”. Det var mig ett sant nöje att få höra klokt folk under ledning av professor Thomas Wallgren tänka klara tankar om Finlands genom tiderna främste filosof. Speciellt gillade jag Joel Backströms förankrande av resonemanget om von Wrights förmenta nazistsympatier i dagens verklighet. Jag gillade den öppna frågeställningen, att man kan grubbla över varför han såg en möjlighet till rening i nazismen trots att han som helhet uppfattade den som fullkomligt prillig redan 1938.

Djupa resonemang ger välmående. Att konsumera tidlösa tankar av framstående tänkare ger mer insikter än att gotta sig åt ytliga beskrivningar av Donald Trumps senaste dumheter. Åtminstone jag mår bra av att lyssna på djupa resonemang. Underhållande är det också.

Jullovet bjöd sedan på återfall i den hedonistiska njutningen att lyssna på klokt folk. Nu minns jag inte vilken impulsen egentligen var. Tror det var så att jag blev påmind om min fars favoritförfattare Isaac Asimov, och läste om honom på Wikipedia. Född nära Smolensk 1920, utvandrad som treåring till USA, modersmål jiddisch, kunde aldrig ryska. Bröt han månne på sin Brooklyn-engelska?

Svaret fanns i intervjuer på Youtube. Asimov var inte filosof, men Youtubes kedjetittaralgoritm föreslog det ena som ledde till det andra. Och jullovet blev filosofiskt.

Den mest imponerande bekantskapen blev Noam Chomsky. Också han med bakgrund av jiddischtalande föräldrar, i Ukraina och Belarus. Han är den moderna språkvetenskapens fader, och samtidigt en politisk tänkare. På vänsterkanten, men jag är allätare. Jag ville också få ett förstahandsintryck av yttersta högerkanten och Ayn Rand, född Alissa Zinovjevna Rosenbaum och emigrerad från Leningrad som 21-åring 1926.

Folk sitter inne med billiga andrahandsuppfattningar om stora tänkare. ”Chomsky är radikal kommunist”, ”Ayn Rand är fanatiker och människohatare”. Jaha. Men nu är det faktiskt så att man via Youtube kan bilda sig en egen uppfattning om dem. Både Chomsky och Rand resonerar lugnt och sansat, och ger en chansen att tänka efter huruvida man håller med dem eller inte.

Facit för min del blev att Ayn Rands värsta sidor (och det finns många av dem) plockats upp av den mig främmande amerikanska ultrahögern, medan hennes mer liberala sidor (hon var ateist och feminist på sitt eget lilla vis) bekvämt förtigits av hennes evangelikala anhängare. Spännande kontrast, värd att avnjutas på Youtube.

Ingen vanlig amerikan. Och så har jag gått och blivit Chomsky- fanboy. Han är ingen vanlig amerikan, som det går tretton på dussinet av! Inte stöpt i samma form. Bildning och USA är två ord som för mig inte riktigt passar i samma mening, men jag är glad att bli motbevisad. Kanske det där var elakt sagt, men för mig är Jordan Peterson och Steven Pinker ”typiska amerikaner”. Ja, de tänker, de är trevliga, de har en slipad framtoning i sitt tal. Och skrapar man under ytan visar det sig att de är kanadensare, men min poäng är att de även under sin intellektuella yta har köpt det omgivande samhällets värderingar med hull och hår. Lite snällare varianter av Ayn Rand.

Lyckas jag inspirera dig till att se på en enda filosofivideo på Youtube, välj då »Happiness: Capitalism vs. Marxism» mellan Jordan Peterson och Slavoj Žižek. Peterson är välkammad, vältalig och välklädd. Žižek none of the above. Han sluddrar, säkert också på slovenska, och trasslar till sitt eget resonemang. Men själva tanken! Peterson börjar med att hacka isär det kommunistiska manifestet på ett sätt som vilken brådmogen Lärkan- gymnasieelev som helst skulle kunna, inget nytt, billig retorik. Žižek lyckas trots sludder, slarvig klädsel och bristfällig retorik fängsla den tretusenhövdade publiken, i kraft av sin tankeskärpa.

Får du aptit på ytterligare en video, kolla då in dialogen mellan Richard Dawkins och ärkebiskopen av Canterbury. Fantastiskt njutbar Oxford-engelska, klara tankar, respektfullt umgänge, nya insikter. Men nog filosofiska filmtips för denna gång. Njut!