Teknikens Disneyland

av Lennart Utterström Forum 1985-03, sida 23, 20.02.1985

Taggar: Orter: Japan Teman: utställning

Teknikens Disneyland

När Japans tredje världsutställning någonsin (Osaka 1970, Okinawa 1975) slår upp portarna den 17 mars, har det lokala informationsmaskineriet under nästan 5 år påpekat att utställningen under mottot ”Teknik och Teknologi för människan i hemmet”, är en sensation. Ett ytligt studium av planerna ger intryck av raka motsatsen; teknologins Disneyland där Japans näringsliv ska blända omvärlden med sin know-how.

— En ytlig show utan signifikans, konstaterar en av de amerikanska utställarna. ”Vi är med i Tsukuba endast för att möta japanerna som annars skulle säga ”Teknologisk innovation är en japansk affär” — utställningen som sådan är annars skälige ointressant.

IB Av de nordiska länderna är det endast Sverige som deltar. De övriga har valt att tacka nej av kombinationen kostnadsskäl och utställningens ranking som ”mindre väsentlig”

Från svensk sida säger sekreteraren i Tsukubakommittén Magnus <Robach: ”Framförallt två orsaker till vårt deltagande; en god chans att exponera delar av vårt näringsliv och för det andra en möjlig plattform att skapa nya kundkontakter… inga illusioner om att Tsukuba är alltför seriöst — snarare blir det väl något av en folkfest med teknik och teknologi… från att tidigare ha menat att vår paviljong skulle drunkna i utbudet, är vi i dag mer optimistiska och tror på ett visst resultat för de 12 svenska deltagarna (11 företag + Stockholms stad samt Exportrådet)… Året var 1979 när japanska industrin beslöt att det var dags för en ny världsutställning. Osakautställningen hade inte bara fört fram landet till exponeringen av en ny världsmakt — ur ekonomisk synvinkel var det den bästa affären i sitt slag sedan världsutställningarna började i London 1851. Inte bara besöktes Osaka av 60 miljoner människor — men Japan steg fram i det internationella rampljuset som den utmärkta arrangör av gigantarrangemang man en gång är.

Misslyckad planering

Tsukuba blir troligtvis ett motbevis; trist, PR-mässigt och övermodigt. Inte bara läget är odrägligt, utslängd i utkanten av teknologistaden Tsukuba med sina forskningslaboratorier och tekniska högskolor 50 dryga kilometer utanför Tokyo. Transporterna är usla — och redan nu, en kort tid innan öppnandet, talar mycket för att infrastrukturen inte är tillräcklig. Visserligen väntas inte fler än 20 miljoner besökare under de 6 månaderna spektaklet pågår, men hotell, vägar, restauranger klarar knappast den siffran.

Nu är idén med en infrastruktur av det slag som skapats inte uteslutande att tjäna besökarna under utställningstiden. Snarare att kunna motivera ytterligare satsningar på vetenskapsstaden Tsukuba som sedan 1963 är japanska regeringens älsklingsprojekt inom teknologin. Inte bara har staten pumpat in 5,3 miljarder dollar i vetenskapsstaden, men här finns 46 statliga forskningslaboratorier som utgör en åryg tredjedel av forskarinsatserna som görs med offentliga medel. Basen för vetenskapsghettot är Tsukubauniversitetet som ska uppmuntra självständigt vetenskapligt arbete.

Problemet med Tsukuba är egentligen bara ett: lika mycket som forskarna älskar sina laboratorier hatar de den bunkerartade miljön. ”Vid sidan om ett bankbesök har jag aldrig varit nere i staden” bekänner en yngre gästföreläsare vid institutionen för högenergifysik.

I sin entusiasm för en teknologistad (ytterligare 14 teknopolis runt om i landet) glömde myndigheterna att göra miljön mänsklig; få affärer, restauranger, ingen stadsatmosfär som det sociala djur människan nu är, trivs i.

Genom sin fysiska utspriddhet, som tvingar innevånarna att hålla sig med bil, understryks ödsligheten ytterligare. Resultatet är att tillväxttakten är låg — och mycket lägre än vad planerarna förutspådde, 34 000 innevånare finns i vetenskapsstaden samt ytterligare 109 000 människor i den omedelbara närheten. Enligt planen ska 220 000 människor befolka området år 1990. En av morötterna blir infrastrukturen världsutställningen lämnar efter sig.

— Vi är väl medvetna om Tsukubas bristande attraktionsvärde som bostadsort, medges på utställningens PR-kontor i Tokyo. ”Ett av problemen är att staden bara ligger 1,5 timmes pendlande från Tokyo — tillräckligt nära för dagliga resor, ändå tillräckligt lång borta för att kunna bli bosättningsort… 3/85 FRUN

Kritik från olika håll

Om japanska entusiasmen för världsutställningen på ytan är stor beror det kanske mest på befolkningens inställning till fester och festivaler: man älskar dem. Mer inofficiellt erkäns av både utomstående observatörer och inblandade att tillställningen är alltför kommersiell och lider av en väl oseriös inställning från arrangörernas sida.

Den lokala pressens inställning är också mycket egendomlig. På ytan skrivs mycket om utställningen. Varje tidning med självaktning kommer dessutom ut med specialbilagor om utställningen -— men journalisterna är kritiska. ”Vi måste skriva positivt om smörjan” klagar en representant för Yumiori Shimbun, Japans största dagstidning med en upplaga om drygt 11 miljoner per dag. ”Förklaringen ligger i att tidningen blandats in i vissa teknologiska experiment med nyhetsöverföring via satellit. Skulle tidningens journalister få bestärmnma, sa vi sanningen meddetsamma…”

En annan hämmande faktor är utställningens alltför seriösa namn. Yoshinori Isihara vid organisationskommittén menar att mottot inte bör läsas för bokstavligt. — … det är inte för tekniska studier utan för att ha kul med tekniken!

Fantasin blomstrar

Vad besökarna framförallt kommer att kunna njuta av är ett flertal spektakulära installationer. Det gäller inte bara världens största TV-skärm från Sony, en gigant som mäter 25 x 40 meter (och bör ses på ett par hundra meters håll; 10 000 tomater som odlas under vattnet; en resturang som betjänas av robotar eller Sumitomos pianospelande robot). Arkitektoniskt är Tsukubautställningen också Disneyland. Arkitekterna har överträffat sig själva och skapat en futuristisk värld med geometrins alla tänkbara former och utsvävningar; ballonger, pyramider, domer, bunkers. Här finns en paviljong i form av ett ostron med en pärla — eller vad sägs om byggnaden som påstås vara en korsning mellan en elefant, en insekt och en fågel…

I sanningens namn är paviljongerna mer ett tvunget sökande efter originalitet som inte bara blir ansträngt och tröttsamt men förvånansvärt snabbt också tråkigt. ”Ett mentalsjukhus för galna arkitekter” har en japansk tidningskollega konstaterat.

Närmare sanningen kan man knappast komma. Tyvärr gäller det hela världsutställningen som är mer lek än allvar och därför blir mer marknadsgyckel för teknikgalna vuxna som sitter fast i barndomens drömmar om morgondagen redan i dag.

Av LENNART UTTERSTRÖ 23