Teknokraten

av I J Forum 1976-06, sida 07, 07.04.1976

Taggar: Teman: teknokrater

FORUM 6 : 76

Teknokraten

TEKNOKRAT ÄR ETT SKÄLLSORD. Asko Sarkola vid Lilla Teatern har talat om ”den teknokratiska dvärgen”, som han på ett utomordentligt och infernaliskt sätt åskådliggör i sin tolkning av Molieéres Den girige.

Då ordet teknokrat nämns brukar det gå en elektrisk stöt genom många tekniskt utbildade — de känner sig av allt att döma stå i skottlinjen. Det är sant att den ursprungliga grekiska betydelsen av teknokrati är teknikervälde, och avser folk som i främsta rummet betonar den tekniska och ekonomiska effektiviteten (se tex Svenska modeord). Som om detta i och för sig vore något förkastligt…

Men i dag har ordet fått en vidgad betydelse. Inte bara tekniker och ingenjörer kan känna sig träffade. En teknokrat kan lika gärna vara en ekonom, en jurist, en läkare — folk med vilken specialutbildning som helst.

EN TEKNOKRAT ÄR EN MÄNNISKA som kanske formellt inte är makthavare men som i kraft av sina fackkunskaper indirekt utövar ett stort inflytande. Teknokraternas ”fel” är att de utövar sin makt på grund av de kunskaper de besitter och inte på basen av sitt samhälleliga, politiska engagemang.

De lastas ofta för att placera effektiviteten främst, utan att se beslutens ”mänskliga” aspekter. Att deras handlande inte uttrycker ett påvisbart politiskt engagernang har tolkats som motsatsen, att de är kyliga och människofientliga. Tillspetsat har teknokrat kommit att betyda experter som inte ser längre än till sitt eget fack, fångar i en snäv specialistbur.

En ytterligare källa till förargelse är att teknokrati ofta ligger nära det som Robert Young kallar meritokrati, intelligensernas makt. Intelligens är ju oundvikligen ett mycket odemokratiskt fenomen.

Nu håller emellertid de grå emincnserna, teknokraterna, småningom på att ätas ut framför allt vid ämbetsverk och andra offentliga inrättningar. De ersätts allt oftare av politiskt utsedda ämbetsmän.

NÄR INTE BARA DE FORMELLA utan också de verkliga besluten sålunda glider över från fackmän till politiker, frågar man vilka följderna kan bli.

Skulle vi idag ha en sysselsättningsbudget som inte balanserar, om vi haft flera teknokrater med bestämmanderätt? Skulle vi haft den skattepolitik vi har? Skulle vi inte ha haft sundare kollektivavtal? En vettigare organisation av den offentliga sektorn? Å andra sidan kan man också fråga: Skulle vi inte då ha haft flera motorvägar, flera kärnkraftverk, större nedsmutsning?

Den frågan utgår från samma antagande som Asko Sarkola har gjort: att teknokraten är känslomässigt förkrympt, att fackkunskap alltid är motsatsen till samhällspolitiskt engagemang.

Lika lätt bevisar man motsatsen: att fackkunskap i politiken tillmäts mycket liten betydelse. Lika absurt — också om man ibland nästan tror på det.

POLITIKERNA HAR HITTILLS inte övertygande förmått bevisa att de är bättre medvetna om folkets (hela folkets) behov, och att de är färdiga att realistiskt arbeta för åtgärder som tjänar samhället som helhet.

Vi har snarare upplevt motsatsen. Beslutsfattare som ser till den egna gruppen och det egna återvalet. Frågor som är viktiga för samhället men kontroversiella för partiet eller för regeringens fortbestånd läggs på is. Någon uttryckte det träffande: allt står — det är bara regeringen som sitter.

En regering som utsetts för att bekämpa arbetslös- heten finner det politiskt möjligt, ja nödvändigt, att uppskjuta besluten. Sålunda går många fortfarande utan arbete. (Medan andra som har arbete inte utför det.) :

TEKNOKRATEN REAGERAR mot detta. Han vill utgå från faktiska behov och faktiska förutsättningar. Han tycker att realistiska lösningar på problemen ofta är bättre än politiska.

Teknokraten ser hur det är att ha ansvar och inte besluta. Han tycker det är illa. Samtidigt ser han i vissa fall tecken på en motsatt utveckling: beslut utan att ta ansvar.

Han tycker att vi lever i en förunderlig tid. Han tycker det finns andra dvärgar än teknokraterna. I Od