Tidsperspektiv: Kvartssekel

av Kaj Arnö Forum 2021-08, sida 09, 21.10.2021

Kaj Arnö hanterar politiska trauman genom att grubbla över samhällets uppgifter.

.

Tidsperspektiv:

Tiden går. Och medan tiden går, sker obemärk ett antal förändringar, som är svåra att varsebli. Grodan hoppar inte ur kastrullen med vatt net som sakta blir hetare.

Men så sker något som får en att vakna upp. Det plötsliga som gav mig impulsen till reflektioner med ett tidsperspektiv om ett kvartssekel var en för egen del väldigt angenäm händelse: Jag blev far på nytt. Detta efter en paus på över 25 år.

Att bli förälder är alltid omtumlande. Denna spalt är en ostrukturerad och subjektiv ögonblicksbild, som i bästa fall inspirerar läsaren till egna, långsiktiga grubblerier.

Vad jag slagits av är att den värld jag ska fostra mitt tredje barn till, den skiljer sig drastiskt från världen jag fostrade mina två första barn till. Det är en stor skillnad på att växa upp i mitten av 1990-talet, eller början av 2020-talet.

Detär enklare nu, för mig personligen. Det är förvisso irrelevant ur Forum-läsarens synvinkel, men jag är äldre och förståndigare. Jag har bättre kondition; regelbunden löpning och kraftträning hade jag ännu inte börjat med då de äldre barnen föddes. Framför allt har jag en bredare livserfarenhet att bygga på. Jag har märkt vad som fungerade i min uppfostran, hur barnen reagerade. Det är enklare, för övning ger färdighet.

Det är svårare nu, eftersom omvärlden förändrats. Och detta inte nödvändigtvis till det bättre. Tidsperspektivet får jag då jag igen läser de brev jag skrev till mina två första barn, just före de skulle hämtas hem från BB. Det var fråga om tidskapslade grubblerier, som jag gav barnen med en fördröjning om femton år, sommaren då de konfirmerades.

It blev ett självändamål Vissa saker har gått framåt. Jämställdheten könen emellan har gått vidare. Det mest handgripliga framsteget: Äldsta barnet föddes utanför EU, 1994. Nu är vi självklart integrerade i Europa, och vi är väl sedda som en respekterad aktör inom internationell politik. Finland hör till väst, det är inte tu talom saken.

Företagen har blivit internationella. Men it-världen har slagit kullerbyttor. Under 1990-talet skulle it stöda realekonomin, och it-företagen skulle vara lönsamma. Jag må vara konservativ, men denna sakernas ordning ter sig alltfort logisk. Nu är it ett självändamål. It är spel och underhållning, it riktar sig till konsumenten it är en livsstil i sig. Med lönsamheten är det inte så noga, så länge det finns användare som ger sin uppmärksamhet.

En framgångsrik Forumr-läsare för ett kvartssekel sedan inriktade sig ambitiöst på att höja försäljningen, att höja lönsamheten. Kanske nästa års vinstutdelningar blir större än årets? Det skulle kännas fint, det vore ett dugligt mått på framgång.

Spola framåt till i dag. Nu handlar allt om värderingar, bolagets värderingar. Hur ser nästa finansieringsrunda ut? Vem kommer med, på vilken värdering? När kan vi räkna med en exit? Blir det till en industriaktör, eller en finansaktör? Speciellt i fallet it är aktören sannolikt utländsk.

Visst finns det också lönsamma it-bolag i Finland i dag. Jag nämner Supermetrics, som lyckats med konststycket att växa i raketfart (enligt tidens melodi) utan att ge avkall på sin höga lönsamhet (1990-talets melodi). Jag dristar mig till att nämna Polycon, som jag var med att grunda 1987 och där jag ännu är med på ett litet hörn. Polycon har hängt med i tiden genom att inte “fakturera timmar” (som vi gjorde på 1980-talet) utan sälja hälso-it-mjukvara på licens.

Hur skydda barnen? Att it nu till så hög grad fokuserar på slutkonsumentens uppmärksamhet påverkar föräldrarollen direkt. På 1990-talet gick det förhållandevis enkelt att begränsa barnens TV-tittande. I dagens värld av spel, videosnuttar och sociala medier blir det allt svårare att veta hur en god förälder bör bete sig. Jag har börjat med att föresätta mig att skydda mitt barns integritet genom att inte lägga ut bilder på barnets ansikte på sociala medier.

Mycket är svårare nu, ett kvartssekel senare. Omvärldens utveckling har gjort det svårare att vara förälder. Klimatkatastrofer och flygskam var okända ord, med 1990-talsbarnen har jag flugit och flängt i alla världsdelar. Nu på 2020-talet är jag nöjd om jag får resa i Europa, eller ens i barnets hemländer (Tyskland, Finland, Ukraina).

Mitt brev till mitt tredje, i år födda barn har gemensamma drag med de tidigare breven. Barnets identitet: kan man vara god finlandssvensk och tysk på en gång? Och nu på 2020-talet tillika god ukrainare? Ja, påstod jag då och påstår jag nu.

Men den självklara tron på att allt går vidare i sin gilla gång, den genomsyrar inte årets brev. Pandemin, flyktingkriserna och extremvädren avspeglar sig i en viss oro för hur världen ska se ut 2036, då brevet ska överräckas åt femtonåringen i Nagu. m

AFFÄRSMAGASINET FORUM NR 82021