Tjernobyl och skogen

av Maria Holmberg Forum 1987-02, sida 24-25, 05.02.1987

Taggar: Orter: Tjernobyl Teman: kärnkraft

Tjernobyl och skogen

Körnkraftv ksolyckan i Tjermobyl ap förr våren här ov allt att döma inte medför några påv

Finland. O skrämskott om körnkraftens risker — oc dermonstr inför luftburna föroreningar långväg märkning av alla kretslopp skedae til yckan blev för oss nä som aktuoliserode d rade hur oskydd källor. Den grundliga N isbara hälsorisker för bef effektivt vårt samhälle är Cckså från radioaktiv mas Skuss kningen I I ett

ONEe ure följd av nedfallet från

SOM

Tjernobyl, kan nu användas för ot utvinna ny unska om hur snabbt olika ämnen transporteras och anrikas i olika delar ov ekosystemen.

des av stor förvirring också hos oss.

Senare, när man hade fått en uppfattning om olyckans förlopp, att fortsatt utsläpp inte var att vänta, och att den totala depositionen i Finland skulle förbli rätt liten, lugnade myndigheter, massmedia och befolkningen ner sig. Det lärorika i situationen var ju dock, att vi är väldigt illa förberedda för omfattande katastrofer som påverkar hela vår näringskedja.

Under de senaste 30 åren har vid fyra tillfällen radioaktiva ämnen okontrollerat spritts ut i samband med missöden inom kraftproduktionen. Det ger en olycksfrekvens för den fredliga kärnkraften om 1 olycka per 1000 produktionsår. Olyckan i Tjernoby! förblir knappast den sista.

TE strax efter olyckan karakterisera Näringskedjan i fokus

Det är angeläget att reda ut hur man kan minimera hälsoriskerna I fall av omfattande atomära olyckor. Det gäller bl a att studera var i ekosystemet olika radioaktiva ämnen anrikas, och hur man kan undvika att få in dem I näringskedjan. Sedan 50- och 60-talens kärnvapenprov i atmosfären har man forskat i dessa frågor, och Tjernobyl gav denna forskning en ny impuls.

När myndigheterna i våras plötsligt befann sig i ett läge där de var tvungna att ge befolkningen direktiv angående radioaktiviteten i livsmedel, hade de praktiskt relevanta forskningsresultat att stöda sig på. Trots det kunde man inte undvika förvirrande situationer, t ex då myndigheterna uppmanade Oss att tvätta grönsaker, och forskare tvättade sallad febrilt utan att se någon minskning I radioaktiviteten.

De finländska myndigheterna var inte ensamma i sin yrvakna position. Bl a i Konstanz i Förbundsrepubliken Tyskland uppstod meningsskiljaktigheter mellan myndigheterna och det lokala universitetets forskare, då forskarna ansåg att strängare direktiv borde ges befolkningen. Också i Österrike och Polen var läget mycket förvirrat.

Olika halveringstider

De radioaktiva ämnena från Tjernobyl nådde Finland i huvudsak under tider 27 april till 10 maj. De flesta isotoperna har en halveringstid under 2 år, t ex zirconium (E5Zr), rutenium (Ru), jod (31) och tellurium (Te). Isotoper med längre halveringstid kommer att synas i naturen ännu länge, främst ‘7Cs med en halveringstid på 30 år.

Cesium finns också kvar i den finska skogsmarken ända sen kärnvapenproven i atmosfären. Dehär proven, vilka ägde rum i huvudsak mellan 1955 och 1965, ledae till ett geografiskt jämnt utbrett nedfall fördelat på 10 år.

Ställvis uppgår nedfallet från Tjernobyl till 10 gånger den nivå som uppnåddes efter tio år av kärnvapenprov i atmosfären. I Finland kom det radioaktiva nedfallet närmast på en 100 000 km? stor yta i södra delen av landet, med undantag av kustlinjen. Själv 2/1987 FORUN mängden som föll ner var liten, totalt ca 100 g. Koncentrationen är alltså så liten att man svårligen kan upptäcka ämnena kemiskt. Med gamma-spektrometriska metoder kan däremot också små koncentrationer bestämmas.

Cesium på barr

Depositionen av den radioaktiva cesiumisotopen ‘Csg i en tallskog vid Helsingfors universitets skogsstation I närheten av Orivesi, har mätts till ungefär 10—40 kBq/m? (1 Ba = 1 sönderfall per sekund) på öppen mark. I början av maj, då nedfallet skedae, var lövträden ännu inte gröna, men barrträden samlade 10—40 kBq cesium per kg torrvikt på sina barr.

Under sommarens lopp sköljdes radioaktiviteten inte nämnvärt bort från barren. Årets barr tog inte emot något nedfall. Den radioaktivitet (ca 2 kBa/kg torrvikt) som uppmätts i den yngsta årgången barr härstammar från trädets näringscykel. Cesium har antingen tagits upp ur marken eller tagits till vara från de äldsta årgångarna barr som föll i början av hösten. Man antar att växter inte kan skilja cesium fram kalium, som är ett viktigt näringsämne.

Åtminstone svampar har tagit upp cesium ur skogsmarken. Mycket varierande halter har uppmätts i skogssvamp, upptill 100 kBa/kg torrvikt. Man har beräknat att ungefär 4 procent av det cesium som skogs svampen har tagit upp ur marken, härstammar från kärnvapenproven på 1960-talet. Det ger en bild av hur länge cesium deltar i kretsloppet i skogsnaturen. Cesium binds starkt till lermineraler och organiskt material i marken, och en urlakning till djupare skikt i marken är inte att vänta inom den närmaste framtiden.

Radioaktiv ”märkning”

Nedfallet från Tjernobyl gav en radioaktiv input till skogsnaturen som räckte en relativt kort tid (1—2 veckor), och som hade en relativt hög nivå (10 kBa/m3). Signalen är alltså tydligt urskiljbar, och ger därför ett — förhoppningsvis — unikt tillfälle att studera hur bl a cesium rör sig i skogsekosystemet.

Cesium fungerar också som märkesämne för andra ämnen i många processer i naturen. lakttagelserna av hur cesium från Tjernobyl deltar i skogsnaturens kretslopp innehåller därigenom värdefull information för både kvantitativ ekologisk grundforskning, och för tilämpningar inom miljöforskningen.

När man vill bedöma hur nedfallet av svavel- och kväveoxider till följd av förbränningen av fossila bränslen påverkar skogsnaturen, är det av största vikt att man känner till hur stor depositionen i skogen egentligen är. Man vet att den är större än på öppen mark, men hur mycket större? Denhär frågan kan de radioaktiva mätningarna belysa.

Andra centrala processer, vars hastigheter man hoppas kunna uppskatta bättre med hjälp av den radioaktiva märkningen av kretsloppen, är trädens näringsupptag och deras interna näringsomsättning.

Olyckan i Tjernobyl visade tydligt hur svårt det är att skydda befolkningen från luftburna föroreningar. I vårt land var nedfallet den här gången så litet, att direkta hälsoeffekter knappast kommer att synas. Det var dock så stort att endel ämnen kan iakttas många år framåt. Vi är därför i den lyckliga situationen att vi kan uttnyttja det radioaktiva nedfallet i den ekologiska grundforskningen.

Maria Holmberg 9

POLYMERA ELISOLERINGA ger minskade framledningsförluste kampen för bättre energihushållning intar också materialfrågorna en viktig plats, inte minst inom byggsektorn och fjörrvärmeområdet. en också på elsidan kan noteros, att I e& framledningsÖrlusterna kan minskas I betydande grod genom utnyttjandet av modern materiolteknik.

FÖRUN 2/198 som överlag har fått ganska lite spaltutrymme i debatten om energihushållningen. Ändå rör det sig om problem av största intresse. Dagens energiproblematik har ju visat sig vara just en fråga om elförsörjning snarare än om ”energi” i allmänhet. Elnätet, de dimensionerande effekterna samt möjliga tekniska vinster och rationaliseringsvinster är frågor av största vikt.

Fö öorag hr 1 är ett område,

Bättre material behövs I USA pågår i f n forskning, som syftar till att ta fram material och materialkombinationer med bättre elektriskt isolerande egenskaper. Just nu verkar denna forskning i någon mån ha stagnerat beroende på njugga anslag. Detta får dock snarast ses som en tillfällig politisk konjunktureffekt. Problemområdet är så viktigt, och de möjliga vinsterna i en sådan storleksklass att man inte i det långa loppet kan negligera framledningsaspekterna.

Vad man från början syftade till, var att utveckla högspänningskablar med suprale dande egenskaper. Vetskapen om att kablage av denna typ skulle minska framledningsförlusterna till en nivå, som ligger mycket nära noll, fungerade här som drivfjäder.

Den linje, som man följde i FoU-arbetet, baserade sig på komplicerade kombinationer av modern materialteknik. Framför allt var det vissa polymermaterial, som ådrog sig intresse i det här sammanhanget. Försöken att utveckla en supraledande kraftkabel inleddes redan i början av 70-talet.

Prototypen

De polymermaterial som prövades var s k polyolefiner. Den tidiga prototyp av en supraledande kabel som producerades vid Brookhaven National Laboratory i New York, och testades redan 1981, har ett isolerskikt, som består av biaxiellt orienterade, ”präglade” polypropylenband. Polypropylenmaterialet är impregnerat med polybutenolja. Ursprungligen arbetade man med isolerfilmer av polyeten. Polypropylenets högr vän 25