Tyskland håller EU-taktpinnen - hur spelar orkestern?

Taggar: Teman: EU

Tyskland håller EU-taktpinnen — hur spelar orkestern et roterande ordförandeskapet i

EU — varje halvår tar ett nytt med lemsland över chefsstolen — är en känslig roll att spela. God ton kräver att ordförandeskapet inte pressar igenom sina egna intressen utan i sann altruistisk anda arbetar för gemensamma europeiska intressen.

Det är inte comme il faut att som Grekland insistera på ett handelsembargo mot Makedonien i tidigare Jugoslavien. i protest mot landet, som delar namn och gräns med den nordliga grekiska provinsen. Det har gått så långt att EU-kommissionen har anmält Grekland för domstolen. men ilskan yttrar sig i övrigt mer som den över en trotsig lillebror, som inte känner spelets regler.

Tyskland betalare

Så mycket mer besvärlig är denna balansgång för ett stort och mäktigt land, som Tyskland, vars dominerande ställning gör att varje handling som kan tolkas som maktmissbruk väcker starka känslor hos medlemsländerna. Samtidigt är det dock klart att Tysklands inflytande inte står i proportion till landets bidrag till EU:s gemensamma plånbok och mycket tyder på att Tyskland har tröttnat på detta förhållande.

Tysklands låga profil har nästan varit på förödmjukelsens gräns: Tyskland har varit så mån om att delta i det demokratiska spelet på samma villkor som övriga länder i den europeiska familjen. Men villkoren är inte desamma: Tyskland har fått betala mer för att vara med i leken.

Det möjligas konst

Det oskickliga tysk-franska hanterandet av valet av Delors efterträdare är ett typexempel på hur Tyskland fick den start på sitt ordförandeskap, som landet absolut sträv Emily von Sydo ade efter att undvika: arga medlemsländer vägrade acceptera det fransk-tyska förslaget till ordförande i kommissionen, den belgiske premiärministern Jean-Luc Dehaene, mycket därför att det var ett ”stormaktsförslag" som med ångvältens smidighet skulle säljas till de övriga medlemsländerna.

När Kohl tvingades hitta en ersättare till Dehaene, introducerade han före toppmötet först kandidaten hos Europaparlamentet. Förbundskanslern vet hur man smörjer sina vänner. Kohl har talat om relationerna med parlamentet mer än någon, och denna gest varmycket uppskattad. Kohl sade att parlamentet är i sin fulla rätt att rata kandidaten, vilket förstås var ett gott sätt att säkra Jacques Santers godkännande i parlamentet.

Budget under luppen

Kohl hade troligen också annat än ökad demokrati och Santer i sikte när han smickrade parlamentet, som skall finna sig till rätta i sin roll med nyvunnen makt: det är parlamentet som skall godkänna budgeten. Här väntar sig Tyskland stora förändringar.

Tyskland har börjat tröttna att kröka ryggen och vill utreda vilka omfördelningar man kan göra i budgeten. Chefen för kanslersämbetet i Bonn, Friedrich Bohl. har sagt att Tyskland ämnar sätta stora frågetecken för vem som betalar hur mycket och till vad i EU:s budget och vem som får tillbaka pengar ur kistan. Tyskland bidrar med nästan trettio procent till den gemensamma budgeten, som nästa år omfattar drygt 76 miljarder ecu.

EU-matematik?

Genom återföreningen med Östtyskland halkade Tyskland ner på sjunde plats i per capita-inkomst i EU. Utgifterna till EU:s budget är desamma. Men samtidigt har industrilandet Tyskland inte samma inkomstmöjligheter som Frankrike och Italien, vars bönder kan dra fördel av den gemensamma jordbruksbudgeten.

Tyskland fick enligt de senaste siffrorna (1992) tillbaka drygt tolv procent av insatta 28. Frankrike fick tillbaka drygt 15 procent av drygt 19 procent insatta. Samma siffror för Itahen är 14 procent in till budgeten och 13 procent tillbaka.

Nya länder, nya problem

I förlängningen av Tysklands ordförandeskap står nästa utvidgning, den mot Centraloch Östeuropa. Det är den händelse, som troligen står högst på Tysklands europeiska önskelista. Men vägen dit är mycket svår. Utvidgningen med Finland, Sverige, Norge

Sante och Österrike är en krusning på vattenytan Jämfört med den orkan av förändringar, som följer när portarna öppnas mot Centraloch Östeuropa. De nya länderna kräver en nyordning av jordbrukspolitiken, av regional- och strukturpolitiken helt enkelt därför att kakan är för liten för att dela ut till dessa jämförelsevis lusfattiga länder. Deras jordbrukspotential ärenorm men deras bönder kan inte räkna med samma stöd ur EU:s gemensamma jordbruksbudget som dagens EU-bönder.

Bark i brödet?

De s.k. solidaritetsfonderna, som skall hjälpa de fattiga regionerna i EU — Spanien, Portugal, Grekland och Irland — att komma i kapp de rikare regionerna i norr, måste förstås kavlas långt tunnare om de skall delas med central- och östeuropeiska regioner. Detta är skäl nog för att nästa utvidgning skall te sig särskilt oaptitlig för Spanien och de andra nettomottagarna i EU.

Samtidigt är momentum redan i gång så starkt att ingen av dessa officiellt vågar säga att “nej tack, vi delar inte på kakan”. Irländarna — som under sina år i EU:s hägn och med hjälp av saftigt bistånd från EU — har lyckats bygga upp en ekonomi med en av västvärldens högsta tillväxttakter, dock parat med en enorm arbetslöshet, ser också det oundvikliga i utvidgningen.

Finlands bit

Frågan är förstås hur detta kommer att påverka Finlands med stor möda framförhandlade stöd till jordbruk och avlägsna regioner. Finland får smaka en del av den beska medicinen, eftersom de finländska bönderna får jämförelsevis mindre från den gemensamma kistan än deras bröder p ontinenten. Jordbruket kompenseras i högre utsträckning av en mycket större andel nationellt stöd. Klart är att bidragen ommer att omfördelas — och att Tyskland är inställt på att dess roll som stillatigande betalare snart är slut. €

Emily von Sydow är Forums nya medarbetare i Bryssel med EU-frågor i fokus.

19