U-länderna, javisst - men rör de oss?

Taggar: Teman: u-länder

ekonomi.

Henry Kissinger och Valéry Giscard d Estalng har gått i spetsen för en utveckling som skjutit över tyngdpunkten I världspolitiken från öst-väst-relationerna till nord-syd-relationer. Det är en politik som kommer att ha långtgående verkningar även för världens

FORUM 14 : 76

U-länderna, javisst Men rör de oss?

Finland har inte förut haft något intresse för u-länderna. Varför skulle vi nu börja intressera oss för dem? Är det något som har förändrats?

Det är det. U-länderna har läft sig koppla ihop politik med ekonomi. Effekterna blir vittgående också för vårt perifera land.

e Bakgrunden är följande:

Hittills har relationerna mellan öst och väst varit de centrala i världspolitiken. Nu har konstellationen ändrats. Relationerna norr — söder, de industrialiserade länderna kontra utvecklingsländerna har trätt i förgrunden. USAs utrikesminister Henry Kissinger och Frankrikes president Valéry Giscard d’Estaing har i sin nya utrikespolitik tydligt poängterat detta. Speciellt markant är förändringen för USAs del, eftersom denna stormakt så länge stirrat på fronten öst-väst.

e Hur och varför har denna förskjutning skett?

Hittills har de stora världsekonomiska lösningarna dikterats i kretsen av de rika länderna, västvärlden om man så vill, och har givetvis gynnat västs intressen. U-länderna har saknat förhandlingskraft.

Kontakter mellan i- och u-länder har funnits i form av u-hjälp, men har haft politiska, inte ekonomisk orsaker.

Som känt uppstod genom OPECs agerande i oljefrågan en ny situation, där för första gången beslut av betydelse för världsekonomin fattades utan i-ländernas medverkan.

e De politiska verkningarna blev följande 1. Västländerna kom för första gången i ett mycket starkt beroendetörhållande till vissa u-länder.

2. Krisen berörde u-länderna hårdare än industriländerna.

3. Man såg klart att u-länderna är en mycket heterogen grupp och har olika möjligheter att påverka den världsekonomiska politiken.

När OPEC bildades förelåg en överhängande fara för att de u-länder som hårdast drabbades av oljekrisen, skulle vända sig mot OPEC. Men Opec-länderna såg faran att isoleras I tid. De antog i stället rollen av ledare för u-länderna.

» Läget är fortfarande [labilt. I-länderna — en betydligt homogenare grupp än u-länderna — har försökt få till stånd en energikonferens. Nord-syd-dialogen i Paris är ett exempel på detta, men här har u-länderna också tagit upp andra frågor, råvaror, ekonomiska frågor.

Att diskussionen har blivit så bred beror på den enighet som u-länderna trots olikheterna sinsemellan lyckats uppmobilisera.

Detta har stärkt u-ländernas självförtroende. Och det har onekligen väckt intresse för råvaruproblematiken överhuvudtaget bland världens länder.

U-länderna har visserligen ingen annan råvara som ger samma möjlighet till monopolställning som oljan. Me de har vissa begränsade möjligheter att bilda karteller för kortare tid och riktade mot vissa länder.

Västvärlden ser å sin sida en risk i att det inte ska ske tillräckligt investeringar i råvaruproduktion. Denna oro låg bakom Kissingers Nairobi-förslag om en internationell resursbank.

De industrialiserade länderna vet vad en sänkt produktion skulle innebära: högre priser, som i sin tur leder till ökad inflation.

För att en stabil världsekonomi ska kunna åstadkommas krävs att olikheterna i utvecklingstakten länderna emellan inte fortsätter.

FORUM 14 - 7 politik’vi bedriver.

I Fintands utrikespolitik saknas en gemensam nämnare för u-landspolitiken. Det finns Inte heller någon kommunikation mellan det politiska livet (t v utrikesminister Kalevi Sorsa) och näringslivet (t h verkställande direktören vid Industrins Centralförbund Timo Laatunen) om u-landsfrågor, trots att det är av stor betydelse för vår utrikeshandel hurudan

Hur påverkar den nya situationen i Finland? Vilka är Finlands relationer till u-länderna? Har Finlan insett möjligheterna i den nya nord-syd konstellationen i världspolitiken? Vilka är våra möjligheter att spela en roll i detta sammanhang?

Vi kan konstatera följande + Vi är mycket mera passiva än många andra länder.

e Vi har en obetydlig debatt om u-landsfrågor.

• Vi har ytterst få samarbetsprojekt med u-länderna.

« Våra ledande politiker talar nästan aldrig om u-länderna.

• Våra forskare, forskningsinstitut, sammanslutningar, står inte till tjänst med någon analys av hur en ny ekonomisk världsordning eventuellt kommer att påverka vårt näringsliv.

e Vår handel med u-länderna är obetydlig.

• Vi känner inte till u-länderna.

• Vi kan inte utnyttja de eventuella fördelar en utbyggd u-landshandel ev. kunde ge.

• Vi har nästan ingen diskussion om råvarutfrågor.

• Vi har ingen kommunikation mellan det politiska livet och näringslivet om u-landsfrågor.

Är denna passivitet riktig?

Vilka fördelar och möjligheter kunde en ny politik g vårt land?

I Finlands utrikespolitik är det givet att östpolitike är den viktigaste delen. Men vilken är vår därpå viktigaste utrikespolitiska inriktning? Den tredje och fjärde viktigaste? Vilken prioritering ska vi ha?

Näringslivets intressen följer i utrikespolitikens kölvatten. Utrikespolitik är ett slags försäkringspolitik. Konceptuella lösningar kan leda till konkreta fördelar också för näringslivet.

Ett exempel: Vilka vore våra möjligheter i Sydamerika? USA har där i dag en dominerande ställning. Det är tänkbart att sydamerikanska stater vore intresserade av att minska denna dominans genom större umgänge med neutrala stater.

U-landspolitik är-givetvis inte något homogent, lika litet som u-länderna är det. Vi kan inte bedriva samma politik gentemot Egypten och Chile.

Men nu finns det ingen gemensam nämnare för vå u-landspolitik överhuvudtaget. Kan det finnas? Bör det finnas?

Det kan hända att det visar sig att en aktiv u-landspolitik inte har så stort intresse för oss.

MEN VI KAN INTE UTAN ATT UNDERSÖKA SAKEN KOMMA TILL ETT HELT ANNAT RESULTAT ÄN ANDRA LÄNDER I DEN HÄR FRÅGAN! |

Vi har naturligtvis vissa kontakter med u-länderna.

Vi har u-hjälp, som alla vet. Omvärd av fraser och klyschor. Vi har biståndspolitik.

Vi har sk utvecklingssamarbete (ett vackrare ord för u-hjälp). Vi har vår FN-politik. Och en stor klyfta mellan den och den stora allmänhetens kännedom om diskussionerna och resolutionerna i FN. Därför vet så f att huvudparten av diskussionerna på det internationella planet i dag gäller relationerna nord-syd.

Men vi borde upphöja u-hjälpen till ett element i vår multilaterala politik, och se interaktionerna mellan de olika elementen.

Om vi ökar vår u-hjälp — vilka verkningar har detta för vår export och vår politiska image “Internationell trovärdighet” är ett nytt slagord. Det är inte alltid förtroende kan mätas kvantitativt och där måttet är sådant, att små och stora stater kan jämföras med varandra. Ett sådant mått är emellertid u-hjälpens storlek, i procent av nationalprodukten. Som de flesta vet ger vi i dag 0.2 procent av vår nationalprodukt i u-hjälp. Underligt nog har vi tillsvidare hållit oss flytande i vår verbala livbåt, och tack vare de övriga nordiska ländernas goda rykte.

Men vem tar ansvaret om vi mister vårt internationella förtroende?

Vem svarar på frågan: Om vi ökar vår u-hjälp — vilken nytta har detta för vår exporthandel? Vår egen fördel och u-ländernas intresse står inte nödvändigtvis i motsatsförhållande till varandra. Vi kunde få fördelaktiga kontrakt — bara därför att vi är Finland. Därför är det också i näringslivets intresse hurudan politik vårt land bedriver, eller kunde bedriva.