Ut ur varvskrisen

Taggar: Teman: ekonomi

lacaren

Ut ur varvskrisen

DEN FINLÄNDSKA VARVSINDUSTRIN, eller åtminstone största delen av den, befinner sig igen i en övergångskris. Orderböckerna gapar tomma, och tomheten överflyttas till stapelbäddar och dockor redan under nästa år. Till skillnad från varvskrisen i de flesta andra länder kan man dock räkna med att svårigheterna i stor utsträckning är temporära, och att det därför finns skäl att dämpa och överbrygga dem i stället för att genomgå en smärtsam anpassningsprocess. Handels- och industriministeriet tillsatte därför en kommitté, som för en dryg vecka sedan avgav sitt betänkande.

Varvskrisen har också sin betydelse för vår trängda sjöfartsnäring, och diskussionen har också fått fart p gra planerna på nyanskaffning av tonnage för det sista lönsamma segmentet inom sjöfarten, färjtrafiken,

Försöken att överbrygga krisen är motiverade, eftersom våra varv, dels genom sin specialisering, dels genom tillgången till den sovjetiska marknaden, förefaller att ha möjligheter till framgång på några års sikt, Givetvis väger också hotet om massiva friställningar inom branschen tungt, enligt projektionerna hotar sysselsättningen på varven att minska från redan krympta ca 17000 personer till omkring 10 000 nästa sommar om inga nya beställningar erhålls. Tyngden bakom hotet om massuppsägningar på några få arbetsplatser och orter är alltid värre än motsvarande arbetslöshet utspridd över landet på många företag.

Man bör givetvis fråga hur långt varven själva är skyldiga till sin situation? Med efterklokhet kan man svara i viss mån, eftersom man efter krisen under sjuttiotalets slut på nytt byggde upp personalstyrkan och kapaciteten till en hög nivå. Våra varv har däremot försökt hitta nischer och specialområden. Alla har hittat specialiteter, men bara Wärtsilä en som för närvarande håller.

En viss kortsynthet har synts i exporten till Sovjetunionen, då man för att komma över den föregående nedgången haft en benägenhet att fylla femårskvoterna under början av perioden. Men nöden har ingen lag, och samma manöver förbereds igen.

Ett program för att lätta krisen borde uppfylla åtminstone följande kriterier: Det borde verka snabbt. Lösningarna får inte överflytta varvsindustrins svårigheter till sjöfarten genom att överkapacitet byggs upp inom handelsflottan. Till sist får det inte ha karaktären av “direkta” subventioner, och den statsfinansiella belastningen bör vara rimlig.

HIM-kommitténs betänkande går i korthet ut på följande: bättre finansieringsmöjligheter genom längre lånetider och lägre ränta, tidigareläggning av fartygsbeställningar för den offentliga sektorn samt undersökande av möjligheterna att tidigarelägga sovjetiska beställningar, parat med undersökningar av de finansieringsbehov som uppstår, då betalningsrytmen för leveranserna till Sovjetunionen förändras.

Förbättrade finansierningsmöjligheter för inhemska beställningar är helt på sin plats. Förslaget om fast ränta på 8,5 procent, två amorteringsfria år och lånetid på 12 år är internationellt sett föga frikostigt, och faller inom ramen för vad tidigare arbetsgrupper föreslagit, men är knappare än vad man på redarhåll önskat. Åtgärden torde därför kunna leda till en del beställningar för vår åldrande handelsflotta, och därmed upptylla det första kriteriet, samtidigt som det knappast genererar någon överkapacitet. Förslaget innebär knappast heller övergången till en direkt subventionspolitik — fast detta ju alltid är en tokningsfråga. För statsfinansernas del har emellertid finansministeriet och Finlands Bank redan anmält avvikande åsikt.

Tidigare beställning av fartyg som skall segla under lejonflaggan skull 19/83 FCRU ha en snabb effekt och inte ge något övertonnage på handelssidan. Förnyelse- och kompletteringsbehov finns inom statsförvaltningen. Nackdelen är dock att det ganska långt är fråga om små fartyg, och att de stora enheterna, nya isbrytare, naturligt borde falla på det mest välbeställda varvets lott. Subventioner är det inte, och statsmaktens representanter har låtit förstå att saken kan skötas. Risken finns dock att kostnaderna sedan tas ut från sjöfartsnäringen i form av höjda avgifter.

Sovjetleveranserna är ett särfall, eftersom åtgärderna där beror på köparens intentioner. Man kan dock gissa, att leveranserna kan ske i förtid och minska den aktuella krisen — samtidigt lägger man dock grunden för varvskrisen -88!

Kommittéförslagen borde alltså förverkligas så att ordernedgången så långt som möjligt överbryggas. Utan anpassningssvårigheter och arbetslöshet klaras den dock knappast, och frågan är om inte varvsindustrin börjar vara mogen för vissa branschrationaliseringar.

Det aktuella bråket om nya färjor för Sverigetrafiken visar med önskad tydlighet vådan av subventioner. Hur välgrundat paketet som tryggade Siljas order till hemlandet än var, så öppnade det genast vägen för krav på likabemötande från andra rederier. Hur orättvist det än förefaller måste dock paketet bli ett engångsfall.