Utbildningens målsättning kom

Taggar: Teman: utbildning

Byggmästarna och 1980-talet:

Utbildningens målsättning kom mer att förändras

Fil. mag. Carl-Erik Mattlar, distriktsinspektör vid yrkesvägledningens distriktsbyrå i Åbo och medlem av Svenska yrkesutbildningsstyrelsen ger här inom ramen för en penetration av de svenska byggmästarnas arbetssituation under de närmaste 15 åren en bild av de omständigheter som påverkar utbildningsbenägenhet och utbildningsdimensionering. Tillgängliga sifferserier i Finland likaväl som utomlands visar att utbildningstiden förlängs, mycket tyder på att utbildningens uppläggning och målsättning kommer att förändras. Sämtidigt som kraven på specialisering ökar, ökar också behovet av tvärvetenskapligt kunnande. Också de kontinuerliga förskjutningarna i individens värdestruktur belyses kortfattat.

Det är djärvt att uttala sig under en rubrik som denna. Det skulle vara dumt att rycka lös byggmästaren ur sämhälls-, utbildnings- och ideologistrukturen i övrigt och ge sig i kast med en separat analys av den byggnadstekniska utbildningen. Också om man ytterst avser att analysera en särskild yrkeskårs framtida verksamhetsbetingelser är det nödvändigt att se denna yrkeskår i ett större sammanhang. Eftersom det dessutom nu är fråga om ett finlandssvenskt »skrå? borde vi vara i stånd att bilda oss en uppfattning om just vår särskilda situation följer eller avviker från läget på riksplanet. Utbildningens betydelse har länge och i olika sammanhang kraftigt understrukits. Vi behöver inte gå särskilt långt tillbaka i tiden för att kunna konstatera, att utbildning var ett privilegium som kom blott ett fåtal till godo. Vi har sett hur man, delvis under trycket från de stora årsklasserna under 1940-talet, partiellt lätt planlöst har utvidgat vissa slag av utbildning. Vi har sett hur ‘man på finlandssvenskt håll redan nu, alla gallringar vid populära utbildningsanstalters dörrar till trots, nått ett läge där i själva verket hela årsklassen kan beredas någon form av utbildning efter den allmänbildande skolan. Vi har sett hur det uppstått svårigheter på en del håll: »merkonomerna går arbetslösa eller får i bästa fall 350 mk/mån.», »statsvetarna stjäl juristernas arbetsmarknad», 280 procent av folkskollärarna måste emigrera till Sverige», för att nu ta några exempel. — Detta har på en del håll lett till en uttalat pragmatisk syn på utbildningens funktion, eller i klara verba uttryckt: kvalificerad utbildning bör komma samhället till godo och ge individen en tryggad utkomst. Och man har rest krav på spärrad utbildning, »numerus clausus». Man borde inte för utbildning anta fler än vad som efter dimissionen kan beredas ett mot utbildningen svarande arbete, Resonemanget är bestickande.

Frågan är emellertid knappast fullt så enkel. Alla dessa spärrar klavbinder mänskan, de innebär ett nytt slaveri. Det egna valet, de egna möjligheterna att förverkliga sig själv ino 2 ramen för de egna värderingarna kringskärs hårt i ett sådant system, och i värsta fall begåvas vi med en antingen byråkratisk-statlig eller i vinstsyfte arbetande kår av experter som fattar beslut om vem som får göra vad. Detta utgör ett hår mot mänskovärdet och är kanske inte helt nödvändigt i ett nytt samhälle som fungerar på ett nytt sätt och på en helt annan produktivitetsnivå än det gamla.

Utbildning ett värde 1 sig

Det finns tecken som tyder på att vi bör frigöra oss från det ensidiga nyttotänkandet i utbildningsavseende, och börja betrakta utbildning som ett värde i sig. Utbildning bidrar till att vidga mänskans vyer, kanhända speciellt när mänskan utan diktat från andra skaffar sig sådan information hon önskar sig rörande sig själv och sin omgivning — vardera fattade i vid bemärkelse. Kunskapen skall visserligen omsättas i praktiskt handlande, någon gång, på något sätt, men vi bör bl.a. hålla i minnet att det har visat sig, att en allmän utbildning på lång sikt är smidigast, att den t.o.m. tenderar att göra individen mer användbar än en specifik utbildning. På samma sätt för ju grundforskning och teoribildning generellt taget mänskligheten snabbare framåt än målforskning och praktiskt vetande, I anslutning till detta gör vi kanske klokt i att inse, att vissa av den nuvarande utbildningens medel, som samtidigt har tenderat att bli mål med egenvärde, troligen åtminstone delvis kommer att modifieras eller elimineras. Till dessa företeelser hör vitsordsgivningen. Vitsordsgivning innehåller något normativt, den klavbinder särskilt det skapande tänkandet, och det är fullt tänkbart, att vi inom en överskådlig framtid finner att denna företeelse har levat ut sin tid. Vi har dock anledning att föra också ett rent konkret resonemang i anslutning till det aktuella temat. Härvid är det på sin plats att konstatera, att behovet av en speciell fackmannagrupp beror på många omständighter. Sådana är givetvis rent ekonomiska realiteter såsom det rådande konjunkturläget och

Forum 8/7 de för ett visst ändamål tillbudsstående tillgångarna. Sådana är vidare samhällets yrkesstruktur i stort, utbildningens struktur och dimens’onering, m.m. Mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft råder ett ständigt växelspel.

Utblildningsintensiteten ökar

Vi skall börja med att se på vissa data rörande utbildningsbenägenhet. Härvid framgår först och främst att utbildningsintensiteten ökar. År 1950 gick fyra femtedelar av befolkningen i folkskola, och möjligheterna att fortsätta var obetydliga. Redan 15 år senare hade situationen förändrats markant: av eleverna i olika’ typer av skola gick 57,8 procent i folkskola, 28,2 procent i läroverk, 0,8 procent i folkhögskola eller folkakademi, 8,9 procent i olika yrkesskolor eller -institut och 4,3 procent i högskola.

Vi skall vidare kasta en blick på hur utbildningsstrukturen förändrats inom andra- och tredjeplansutbildningen. År 1951 utgjorde de avlagda studentexamina 15,8 procent av alla det året avlagda examina på andraplansnivå, de tekniska examina 24,7 procent, examina inom handel och kontor 7,1 procent, folkhögskol- och folkakademiexamina hela 16,0 procent, för att nu ta några exempel. År 1966 hade vissa viktiga förskjutningar ägt rum. De rent allmänbildande folkhögskolexamina utgjorde visserligen ännu 9,2 procent av samtliga det året avlagda examina, studentexamensbenägenheten hade ökat till 21,9 procent, examina inom handel och kontor hade ökat till 15,6 procent. De tekniska examina hade bevarat sin relativa position och utgjorde 25,4 procent. Också inom ramen för tredjeplansutbildningen — högskolorna — har vissa förändringar ägt rum under samma tid (1951—1966). Den mest betydande förskjutningen gäller humanistiska och pedagogiska examina, år 1951 utgjorde de blott 6,4 procent av samtliga akademiska examina, år 1966 hela 28,7 procent. De juridiska examina hade minskat från 10,8 procent till 4,8 procent, de merkantila ökat från 8,8 procent till 10,6 procent, de tekniska minskat från 11,1 procent till 8,3 procent, för att nu ge några exempel, som bl.a. ger en bakgrund till den allt mer påtagliga arbetslösheten på det humanistiska området.

Längre studletid

Procentuella jämförelser ger emellertid helt naturligt blott en del av sanningen. Årsklassernas storlek påverkar det absoluta antal studerande som fördelas på de olika studieriktningarna, som studerar på olika plan. Den högre studieintensiteten ger en förlängd studietid. I Sverige räknar man redan nu med att 24 procent av 19—24 åringarna går i skola. Detta innebär bl.a. att allt fler mänskor skaffar sig allt fler olika, kompletterande examina. Och vi behöver sådana, vi måste för kommunikationerna mellan de olika sektorerna ha tillgång till tvärvetenskapliga experter på alla plan, till mänskor som kan tala flere fackmäns språk.

Forum 8/70

Redan nu går alltså mänskor i vårt land rätt länge i skola, och alla tillgängliga data tyder på att denna utveckling kommer att intensifieras. Vad man lär sig, vilka skolor man går, beror i sin tur på många omständigheter. En av dem är de tillbudsstående utbildningsmöjligheterna, självfallet, en de s.k. egna önskemålen. När vi talar om egna önskemål förutsätter vi alltså att individen har sådana — men det är skäl att märka att dessa önskemål har uppkommit på något sätt. Önskemålen bygger, förefaller det, i förhållandevis liten utsträckning på en förnuftsmässig övervägning.

I långt högre grad bestäms de av andra omständigheter, bl.a. samhällets värderingar såsom de återspeglas i den information som strömmar mot individen, kamraters exempel och föräldrars påverkan, o.dyl. De bestäms av det som skattas högt i samhället, och de bestäms av individens värdestruktur: av vad just den aktuella individen medvetet eller omedvetet eftersträvar och förväntar sig av sitt liv. Individen kan söka sådant som samhället belönar. Av antalet sökande till sådana utbildningsbanor som leder till poster som premieras högt kan man sluta sig till att många i första hand söker »belöning», men individens egna värden och de som för tillfället råder i samhället behöver ingalunda sammanfalla. Detta kan i sin tur bero på många omständigheter. Individen kan leva i en egen begreppsvärld vars realiteter är andra än samhällets, t.o.m. så världsfrämmande att individen står utanför samhället och ev. kommer att gå under, men individen kan också vara en innovator, som i själva verket föregriper ett kommande utvecklingsskede. .

En realitet som utöver utbildningsmöjligheternå och de just nämnda subjektiva realiteterna bestämmer individens inriktning är arbetsmarknadsläget, dels just nu, när individen fattar sitt beslut, dels längre fram. Hållbara prognoser utgör vidare såtillvida en realitet, som skolplaneringsorganen och de anslagsbeviljande myndigheterna beaktar också dem vid inrättandet av utbildningsplatser.

Arbetskraftens fördelning

Vad vet vi då om arbetskraftens fördelning? År 1960 arbetade 36,4 procent av arbetskraften (722 000 personer) inom jordoch skogsbruk, 1985 torde motsvarande värden vara 9,7 procent och 242 300. Mot denna nedgång svarar en betydande uppgång framför allt inom kategorierna personliga tjänster (150 500 till 276 000), kontorsteknik och bokföring (137 600 till 318 800), merkantila uppgifter (140 400 till 206 800) och manuella uppgifter (655 100 till 921 100). Betydande relativa ökningar föreligger inom t.ex. administrativa uppgifter (33 400 till 97 900) och undervisning (41 100 till 74 300). Också inom tekniska uppgifter förväntas arbetskraften öka (från 60 400 år 1960 till 110 600 år 1985). Vi skall vid ett studium av siffror av detta slag också minnas att arbetskraften totalt väntas växa med drygt 4.000 under denna tid.

Vad betyder nu allt det här för byggmästarna, enkannerligen Vänd 2 de svenska byggmästarna i Finland? Utöver det tidigare sagda vet vi, att det i arbetskraften år 1960 fanns 21000 personer som genomgått teknisk skola, vi vet att man kalkylerar med att 66 000 personer förväntas ha denna utbildning år 1985. Vi vet att intagningen till de tekniska skolorna de senaste åren har hållit sig omkring 2 000 årligen och att år 1968 hela 2700 antogs. Vi vet att de flesta, som vinner inträde vid en teknisk skola, också erhåller avgångsbetyg. Vi vet att ca 50 svenska studerande antagits för byggmästarutbildning både år 1967 och år 1968 mot mellan 400 och 450 finsktalande år 1968. Är nu detta »lagom»? Ca 18 procent av teknikerna »blir> under dessa förhållanden byggmästare, ca 16 procent av de svenska teknikerna blir byggmästare. Eftersom vi kan räkna med att en finlandssvensk årsklass är ca 3 800 finner vi, att ca 1,3 procent blir byggmästare.

Data rörande arbetslöshet eller underutbud för de svenska byggmästarnas del föreligger veterligen inte. För ett år sedan, vid den finlandssvenska yrkesutbildningskonferensen i januari i Helsingfors, fann man inte läget på något sätt alarmerande. Art de rådande konjunkturerna snabbt påverkar särskilt byggmästarnas arbetsmarknad är en given sak, att nya byggmetoder, rationalisering av byggandet, ökade krav på arbetsledning, ökad efterfrågan på ett slags arbetskraft och minskad på ett annat inverkar på läget är självklart. Även om läget både nu och fram till mitten av 1980-talet förefaller tillfredsställande är osäkerhetsmomenten dock så många, att man gärna betonar hur viktig en flexibel utbildning är. Detta gäller självfallet utbildningens dimensionering, men det gäller i minst lika hög grad den attitydskolning som gör envar yrkesman beredd att lära nytt och lära om. O 1

Ved Universitetet i Trondheim, Norges tekniske hogskole, er det ledig et dosentur i Anleggsdrift.

Fagområdet omfatter arbeidsmetoder og utstyr for de vanligste arbeidsprosesser i bygge- og anleggsarbeid, spesielt betongarbeider og jord- og fjellarbeider. Det omfatter videre systemer og metoder for organisasjon, planlegging og kalkyler for drift av bygge- og anleggsarbeider, herunder også de viktigste lovbestemmelser og avtaler om arbeidsforhold. Faget er meget omfattende, og det er forutsatt en viss arbeidsdeling mellom professor og dosent. Det er derfor ikke nedvendig at sekeren dekker hele fagområdet.

Undervisningen gis for studenter, lisentiander og hospitanter. Dosenten skal delta i såvel grunnleggende som videregående undervisning samt eksamener, og forutsettes dessuten å drive forsknings- og/eller utviklingsarbeid innen sitt fagområde. Dosentens plikter for övrig er fastlagt i St.prp. nr. 18 (1962/63). Beskikkelsen skjer ellers på de vilkår som er nevnt i lov av 15, februar 1918 om offentlige tjenestemenn.

Den som beskikkes må selvstendig kunne lede undervisning og forskning innen fagområdet. Det forlanges at sgkeren har arbeidet med forsknings- og utviklingsarbeid innen fagområdet, eller gjennom ledende stilling selvstendig har planlagt, administrert og gjennomfert storre bygge- og anleggsarbeider. Sgkeren må dokumentere sine vitenskapelige og faglige kvalifikasjoner ved publikasjoner og beskrivelse av praktiske arbeids DOSENTUR I ANLEGGSDRIFT VED UNIVERSITETET I TRONDHEIM, NORGES TEKNISKE HOGSKOL oppgaver han har gjennomfert, eller på annen måte. Det vil også bli lagt vekt på undervisningserfaring og pedagogiske evner.

For norske sekere er det alternativt adgang til å seke utdanningsstipend. Den som eventuelt blir tildelt stipend, må binde seg til å konkurrere på vanlig måte neste gang dosenturet blir kunngjort ledig.

Mer detaljert betenkning om dosenturets fagområde og arbeidsoppgaver fås ved henvendelse til Sekretariatet, NTH. Den som blir beskikket må godta de endringer i fagområde og plikter som måtte bli vedtatt, likeså de bestemmelser som til enhver tid gjelder for pensjonsordning og aldersgrense.

Lenn etter sjefsregulativets kl. 2, kr. 62.540,—. Herfra går pensjonsinnskudd, for tiden kr. 1.163,— pr. år. Utdanningsstipend utgjer tilsvarende belop.

Seknad med opplysninger om utdanning og tidligere virke, og med vitnemål og helseattest, stiles til Kongen og sendes Universitetet i Trondheim, Norges tekniske hegskole, Sekretariatet, 7034 Trondheim — NTH, innen 15 mai 1970.

Sertrykk av publikasjoner (helst i 5 eksemplarer); eventuelt opplysninger om og/eller dokumentasjon av andre arbeider som kan vere av betydning for bedemmelsen av sekerens kvalifikasjoner, sendes til Universitetet i Trondheim, Norges tekniske hegskole, Sekretariatet, innen en måned fra seknadsfristens utlep.

24

Forum 8/70