Vad betyder Finland?

Taggar: Personer: Carl G Nordman Teman: samhälle

Vad betyder Finland för mig?

Det är med en viss förvåning jag inser at en påtaglig drivkraft i mitt yrkesverksamm liv har varit Finland och behovet av att vara finländare, hemma och ute i världen. Det är en irrationell känsla, men en orsak till min entusiasm för vad jag gjort och gör i min dagliga gärning.

Finland som motivatio et blir plötsligt besvärligt då jag sätD ter mig ner och inser att basen fö mitt rationella, strukturerade och motiverade arbete är en känsla, och att jag vill ha svar på frågan ”varför”. Det är ju så uppenbart men ändå ogripbart. Det blir plötsligt väldigt angeläget för ingenjören inom mig att kunna omvandla detta till gripbara element.

Finland har alltså varit mitt startkapital, även om jag tydligt minns att jag i ungdomen tyckte att väldigt mycket var fel. En känsla som numera gradvis övergått i Insikten att det är väldigt mycket som är rätt. Den känsla som fått mig att studera, söka anställning, att åka ut i världen och komma hem, är att jag är finländare. Under mina år utomlands blev min livssyn klart internationellt inriktad, kanske kosmopolitisk rentav, någonting som mitt arbete inom en internationell koncern säkerligen underbygger.

Men hela tiden har känslan funnits där: jag är finländare, Och vad är då detta?

En snabb inventering av känslans debet och kredit visar att tillgångarna är skäligen blygsamma. Det är våra skogar och det är våra sjöar. Jag har sett många platser på jorden där naturen är så hänförande vacker att man tappar andan. Men ändå är det alldeles uppenbart att det är vår orörda natur som är en av tillgångarna, en del av känslan.

Skogsindustrin lever på intäkterna av det gröna guldet, skogen. Näringslivet i övrigt har inte ännu beslutat om det är en tillgång eller en nackdel att vara exotisk, med orörda ödemarker och genuina infödingar, i form av lapparna i norr, och riktiga fiskare i söder. Julgubben icke att förglömma.

Vår ambivalenta inställning till vår natur som tillgång I vår internationella och varfö 2 inte nationella marknadsföring illustreras kanske bäst av hur våra byar och småstäder saklöst har fått förstöras genom stillöst byggande. Hur är det möjligt att arkitekter och beslutsfattare har fått bygga alla dessa fula, plattakade, mineritbeklädda monster insprängda i en känslig, kulturhistoriskt särpräglad miljö? Varje gång jag har anledning att bila i vårt i övrigt vackra land, förvånar jag mig över att ingen tar i den här frågan på allvar. Det minsta man kan begära är att alla dessa vedervärdiga skapelser förses med en skylt som anger arkitektens namn och den tillståndsbeviljande myndighetspersonens namn, så att dessa personer och deras släkt i kommande led får vidkännas denna nesa.

På samma sätt är det för mig fullständigt obegripligt att det i vårt på kultur så fattiga land inför öppen ridå får pågå en miljöförstöring av stora mått, då alla våra prästgårdar, bruksvillor och andra liknande tidigare tjänstebostäder nu lämnas öde och kalla, dömda till en snabbt förfall på grund av snedvriden skattelagstiftning — vars yttersta och enda drivkraft är avunden. Vem har civilkurage tillräckligt för att avskaffa den nationalekonomiskt betydelselösa frågan om beskattning av tjänstebostad, och ersätta den med ett krav på att dessa byggnader skall bebos och utgöra en levande del av vårt kulturhistoriska arv?

Låt oss enas om att vår natur och vår miljö är en tillgång. Jag tror att vi finländare behöver samla oss kring denna naturtillgång som symbol för vårt land, och som en del av vår nationella identitet. I detta sammanhang kan jag inte låta bli ett återge en dikt, som jag tycker att — förutom att den väl beskriver en aktuell problematik — också beskriver den känsla jag ovan antytt.

”Att jorden förblir habitabel bör vara vårt mål, kära vän. Den saken är odiskutabel och inget så säkert som den.

Den plätt som vi har disponibel att bo på I världsalltets ha blir nämligen icke flexibe i takt med vårt växande krav.

Så mät ej i dollar och rube det värde som finns | miljön.

Nej, mät det med fåglarnas jube en vårkväll när jorden står grön.” (Kajenn)

Det är med en viss tvekan jag tog med denna vers, då jag ogärna vill bli politiskt färgstämplad, eftersom grönt inte mera primärt betyder en mycket vacker färg med anknytning till naturen, utan liksom många andra av våra trevligaste färger har fråntagits den allmänna och ursprungliga konsumtionen, och satts att tjäna politiska syften, på samma sätt som sex mera sällan betyder ett halvt dussin.

Mina tankar kring temat ”Finland som motivation” rör sig mycket kring de resurser Finland har eller inte har, då det gäller att hävda sig i internationella sammanhang, och där framgång är ett måste för att vi skall kunna fortleva som nation. I brist på bättre framhäver vi ofta hur duktiga vi är som folk och människor, välutbildade, arbetsamma och gästfria mot utlänningar — förutsatt att de ej vill bosätta sig här. Vi tror på det, men jag är Inte säker på att omvärlden ser på oss på samma sätt.

Under en angenäm bilfärd genom fem stater i Europa, på perfekt motorväg där medelhastigheten höll sig kring 180 km 17/1987 FORUM timmen, utan att stanna en enda gång för att visa fram eventuellt pass, insåg jag plötsligt att ett integrerat Europa är en realitet. Samtal med unga, yrkesverksamma fransmän, holländare, schweizare, tyskar och andra ger vid handen att de idag är språkkunniga, och faktiskt flytande talar de vanligaste språken i Europa. De har dessutom studerat vid grannländernas universitet, och har ett kontaktnät som sträcker sig över gränserna. De är också välinsatta i varandras kultur och historia.

Jag kommer inte ifrån att det kommer att vara fruktansvärt viktigt att vi behärskar många europeiska språk flytande, baserat på vistelse och studier i dessa länder. Den tiden är förbi när det lönar sig att diskutera vilket språk, svenska eller engelska, man skall läsa på vilken klass i grundskolan. Europa har sprungit ifrån oss, och nu gäller det för oss att inse att det egentligen är lönlöst för t ex en högskola att ens acceptera studeranden som vid intagningen inte flytande förutom landets två språk talar åt minstone två europeiska språk — och som under studietiden ökar på med ytterligare ett världsspråk.

Det är tyvärr så, att eftersom vi är en mycket liten faktor i världsekonomin, så måste vi på något underbart sätt vara bättre än de vi skall tävla med; vi måste göra saker annorlunda, vara effektivare så att inte vår motivation får negativt förtecken då vi försvarar Finlands färger på världsmarknaden. Det är med stor tillfredsställelse jag nyligen läste att man nu startat ett internordiskt program för att erbjuda tusen studerande möjlighet till kortare tids utbytesstudier vid de nordiska högskolorna. Det har även varit tal om att Finland skulle kunna ansluta sig till ett liknande program i Europa. Nu i sponsoreringens gyllene tidevarv kan jag inte tänka mig något bättre sätt för företagen att använda sådana pengar än till att sponsorera tusen unga då de far till Europa för att studera vid olika högskolor.

Det händer ofta då jag rör mig ute i världen, och det i något sammanhang framgår att jag är finländare, att jag snabbt måste tänka igenom vad som egentligen förväntas av mig för jag skall svara mot den bild som man eventuellt har av oss. Skall jag ge sken av att jag egentligen bäst tycker om att bada bastu, rulla mig i snön eller kasta mig i någon av våra tusen sjöar för att därefter sitta vid en sprakande stockbrasa mumsande renkött med rök i ögoner? Den här bilden får starkt gehör eftersom det är den bilden som marknadsförs I samband med statsbesök och andra begivenheter. Eller är jag den stora ödemarkskrigaren, som berättar hjältehistorier? Eller ger jag sken av ett land på hög teknologisk nivå, där fritiden

FÖRUN 17/198 fördelas mellan kultur, musik och trädgårdsskötsel? Jag tror att det är viktigt för Finland att arbeta vidare på sin identitet, och att utveckla mycket av det unikt fina som finns förborgat i finskt kulturliv och traditioner.

Levnadsstandarden är högre än någonsin. Dagens ungdomar, välutbildade, vana vid en hög materiell nivå, med bilar, utlandsresor och all den elektroniska utrustning som tänkas kan, fortsätter sina studier, men mot ett okänt mål? För tidigare generationer i Finland har det materiella välståndet varit huvudmålet. Men vilka värden och värderingar bör du ha, då dessa mål har nåtts I unga år? Det är mot denna bakgrund som jag upplever det som mycket viktigt att skolväsendet idag trots allt borde avdela mera tid för en bredare utbildning i historia, religion, filosofi, konst och andra kulturella ämnen för att morgondagens ungdom skall inse att det finns andra mål än de rent materialistiska, värda att sträva mot. Mot denna bakgrund, och då det gäller vår nationella identitet är det en fantastisk Insats som gjorts och görs landet till fromma då entusiaster utvecklar högklassiga kulturella evenemang, typ operafestivalen i Olofsborg, musikdagarna i Nådendal, många andra högklassiga evenemang inte att förglömma.

Det går bra för Finland. Finländaren mår väl, vi är medvetna om våra problem. Det anordnas seminarier och konferenser kring konsensus och samhällsproblem. Och det är bra, för det är bara genom att kritiskt granska det vi håller på med som vi får kraft till skapande förändring. Men efter att ha suttit på ett lämpligt antal problemorienterade ”man-borde-göra-seminarier” undrar jag om vi inte har glömt en sak — och det är att ingående ventilera alla de positiva saker som är förknippade med Finland, finländaren, finländskt näringsliv, kultur och natur. Även om vår nationella identitet är diffus, den kulturella basen tunn och naturtillgångarna knappa, så finns de ändå där. Det skulle bara gälla att lyfta fram dem, marknadsföra dem som tillgång, i vår marknadsöring av Finland — och för nationell hemmakonsumtion. För det är motiverande att vara finländare, ha ett självständigt hemand, vara en nation bland andra nationer.

Men jag tror att det brådskar. Medan vi manifesterar vår självtändighet genom att plantera träd, kan dagens ungdom med fog råga sig om de eventuellt är för gamla att lättra i trädet när det är stort nog. I moargondagens öppna och internationellt inrikade samhälle är det inte nödvändigtvis en självklarhet för utåtriktad ungdom att känna sig motiverad av att vara finländare. Även denna fråga bör vårdas.

Carl G Nordman 9

Tidigare skribenter i serien har varit VD Kauko Sipponen, redaktör Leif Salmén och VD Ahti Hirvonen. I nästa nummer är vår gästskribent general Valtanen.

Finland sedan 1978, har bakom sig en obruten bana i bolaget, där han började som driftingenjör 1964. Direktör Nordman handhar talrika förtroendeuppdrag inom näringslivet och är bla styrelsemedlem i Industrins Centralförbund, Arbetsgivarnas i Finland Allmänna Grupp och Kemiska Industrins Arbetsgivarförbund, styrelsemedlem i Centralhandelskammaren och ordförande för Esbo handelskammare. Han har också verkat som ordförande för HBL Business Forum.

25

Carl G Nordman, ingenjör och VD för AGA i