Vad betyder Finland för mig?
av Kauko Sipponen Forum 1987-14, sida 16-17, 24.09.1987
Vad betyder Finland för mig?
Jag har använt över tre decennier av Mitt liv till att lära ut hur organisationer fungerar, till att rita upp organisationsscheman — och i ledningen för privata och offentliga organisations Jur dr Kauko Sipponen, VD för Näringslivets Delegation EVA och tidigare bl a landshöv ding (Mellersta Finland), professor i juridik, kanslichef för presidentens kansli och ordförande för Finlands Röda Kors.
pinionsundersökningar från olika inOJivstratserace samhällen visar, at individen känner sig allt längre fjärmad från dem, som fattar beslut som berör hans liv — ämbetsmän, politiker och företagsledare. I den offentliga sektorns avgöranden behandlas människan ofta bara som en statistisk enhet; då t ex skattereformen bereds jämförs de olika inkomstgruppernas skattegrad i stora aggregerade grupper, fast det fortfarande är individen som betalar skatterna.
| händerna på den anonyma byråkratin upplever individen sin maktlöshet. Under mina åtta år som landshövding fick jag möta de finländare, vilka berörs av någon allmän bestämmelse från de övre hierarklerna — ibland t o m orimligt hårt — men som inte kan undvika den och inte får stöd av organisationer. Reformerna och förbättringarna borde utgå från deras behov. Deras Finland är också mitt Finland.
Då EVA för ett par år sedan gav ut pamtletten ”En mänskocentrerad marknadsekonomi”, så ansågs den på vissa håll representera ett överdrivet ”mjukistänkande”. Till min glädje har jag nu märkt, att man på företagarnas 13 världskonferens och på AFC:s jubileumskonferens hade upptäckt företagets största resurs — människan. Också på konjunkturseminariet var eftermiddagens tema ”Företaget och människan". Bara man inte skulle se människan som enbart ett objekt för manipulation, styrning, motivation och utvecklingsarbete, utan i stället i ffämsta rummet som en entusiastisk och företagsam samarbetspartner.
1 enheter.
Även om tjänstemän och konsulter lägger pussel med sina organisationsscheman, så kan jag inte längre kalla omgruppering av bitarna e organisationsförändring.
Mitt Finland är människornas Finland
Mitt Finland är landskapens Finland
Speciellt under sommaren ringlar oändliga bilköer ut från städerna till landsbygden. Man kunde tro att invånarna i centra och periferin skulle känna varandras förhållanden och uppskatta varandra.
Så förefaller det emellertid inte att vara. I periferin råder ett hat-kärlek-förhållande till det allvetande och allt behärskande centret, speciellt Helsingfors, medan invånarna i centra inte orkar leva sig in i periferins livsvillkor.
Mitt Finland är de andiigt och materiellt rika landskapens Finland. Men det bekymrar mig att deras folkliga traditioner och orginalitet håller på att försvinna under inflytande av den kommersiella masskulturen.
Under de senaste decennierna har emellertid styrkan i den lokala kulturverksamheten och glädjen att uppträda många gånger gett positiva överraskningar — jag upplevde den kanske för första gången som en medveten protest i mitten på 1960-talet, då jag fölide med framträdanden av ungdomar i Salahmi by i Vieremä. Samma sak skedde på nytt i början av 1970-talet, då folkmösikfestivalen i Kaustby med Konsta Jylhä räddade den finska folksjälen, och återgav finländarna tron på sin egen identitet.
Men är det inte bara fråga om en tillbakabiickande folkkultur? Knappast, eftersom genom festivalen i Kaustby hela befolkningen i Perho ådar fick ett starkare grepp om sitt liv och framtidstro. Även Helsingfors regionen är ett centrum för sitt landskap, som skapar sin egen subkultur och fungerar som den viktigaste förmedlaren av inryck mellan vårt eget land och utlandet.
Finlandsbilden
Ministern har visat initiativförmåga och utnämnt en arbetsgrupp för att stärka Finandsbilden på våra viktigaste exportmarknader.
Donald Fields tolkar uppdraget som så, att gruppens uppgift är att förbättra Finjands rykte.
Enligt finländarna själva behöver inte Finands rykte förbättras. Visst har vi våra svagheter, men i själva verket behöver världen korrekt och ärlig information om, vad Finland riktigt är för ett land.
Även för mig var Finland i min ungdom sisuns, bastuns och Sibelius land, en idyllisk halvö med blånande vatten, susande åsar och högklassig arkitektur. I bakgrunden hör jag Repe Helismaa sjunga för sin dotter: “Både skog och sjö och strand, blir ett enda sagoland””.
Senare har jag lärt mig, att den tredje omgången i bastun inte nödvändigtvis uppskattas av alla utländska gäster, och att det kan kännas ansträngande och enformigt att i timtal betrakta vackra landskap från däcket av en insjöbåt.
Månne den finska sisun också är en myt utan täckning? Inom i ex idrotten har Moder Sveas idrottsmän ofta under de senaste decennierna visat bättre förmåga att tänja sig till topprestationer och laganda än finländarna.
14/1987 FÖRUN,
Man kan se den världsberömda finska sisun som tjurskallighet hos ett litet folk, som bor i Europas sista barrskogar, som ovillighet att erkänna realiteterna och böja sig för dem, som trotset hos en individ eller ett folk som trängts in i den sista vrån. Men även om sisun skulle uppfattas på detta sätt, så är det ändå hedersamt att vägra böja sig för ett ärolöst öde som andra påtvingar, och att försvara rätten till självbestämmande som i vinterkriget.
Trots sisun hotas Finland av att förtvina, åldras och konserveras. Vår befolkning börjar vid sekelskiftet ganska snabbt sjunka från nuvarande fem miljoner, om de faktorer som påverkar befolkningsutvecklingen förblir oförändrade.
Till min barndoms Finland hörde också Karelska näset, där min släkt har brukat jorden i åtminstone fyrahundra år.
Finlandsbilden påverkas också av de medborgare som reser utomlands, vilkas beteende avslöjar finländarna som våldsamma och svaga för alkohol.
Fastän näringslivet, ekonomin och politiken Iinternationaliseras, så förefaller finländarna ändå att stå främmande för internationella intryck. Finland öppnar och sluter sig. Korstrycken avspeglar sig på ett intressant sätt i ett tal som vår FN-ambassadör Keijo Korhonen, hemma från Melalahti i Paltamo, nyligen höll.
Finländarna strömmar utomlands i hundratusental, men vad ser de utomlands, och vem träffar de? Är Finland idag mer berett att anamma internationella impulser för sitt eget bästa än på 1930-+alet, då Arcturus på somrarna transporterade entustiastiska inteltektuella för att öppna fönstren till Europå? Lyckligtvis har ändå 22 000 finländare tjänat i FN-trupperna. Och Finlands Röda Kors hör till de aktivaste hjälparna i Röda Kors-familjen, fastän organisationen inte i överdriven grad slår på trumman för sig själv.
En grå och trist republik?
Max Jakobson skrev i mars i International Herald Tribune, att Finland blivit ett av de politiskt tristaste länderna i Europa. Troligen kommer bara Schweiz före.
Finlands, Frankrikes, Spaniens m fl länders press fick denna tanke (givetvis) rubriken: Finland är ett trist land.
På många håll har det politiska livets och arbetsmarknadens konsensus, d v s samförstånd, ansetts vara en faktor, som gör till landet andligen slätstruket och gör tfinländarna till en tråkig, grå massa. Också Jakobson, som hör till konsensusens chefsarkitekter, medgav då han på EVA-dagen 1984 energiskt kritiserade konsensus belackare, att konsensuspolitiken som publikunderhållning säkert är trist.
FÖRUN, 14/1987
Le Figaros korrespondent ser i detta melankoliska land av konsensus och konformitet damernas dans, den finska tangon och Tammerfors nya bibliotek som de enda ljusglimtarna. Den höga levnadsstandarden och socialskyddet har gjort Finland grått.
Allt skall man höra. Jag förstår nog den utländske korrespondentens frustration | Finland, om han inte kan skildra farliga upplevelser i den stora björnens skugga. Konsensus och välfärdsstaten har betytt förbättrad nationell och ekonomisk trygghet, nya verksamhetsmöjligheter och chanser till hittills okända levnadsupplevelser. Har de också fört med sig gråhet och tristess för den vanlige finländare Åtminstone för medelålders och äldre finländare har konsensus och välfärdsstaten uppfyllt många länge eftersträvade mål. Trista är de bara på samma sätt som alla andra drömmar är då de förverkligas — verkligheten är en annan än den man önskat, staten kan ändå inte befria människan från all smärta och vånda.
För mig och många andra har Finland varit och är en utmaning med sitt folk, sin natur och sina resurser. Jag vill följa dess utveckling, glädjas då jag ser ett nytt hus byggas, bli förargad över nedskräpningen och skulle vilja bygga min sommarstuga på många uddar.
Jag blir förtjust över varje offentlig byggnad som uppförs enligt den uleåborgska arkitektskolan, över privathus i granna färger och över egnahemshus med branta takåsar. De är enligt min mening en nödvändig protest mot den livlöshetens sjuka, som under de senaste decennierna förstört vårt
I anslutning till Finlands självständighets 70-årsjubileum inleder Forum en artikelserie, Vad betyder Finland för mig?, där sex skribenter represente rande olika samhällssektorer och åskådningar ger sin syn på det Finland vi lever i idag. Serien inleds av VD Kauko Sipponen.
I nästa nummer: redaktör Leif Salmén.
land och dess miljö. Sjukan har kännetecknats av likformiga och opersonliga förstäder, vägplaner som fördärvat vackra bystråk och de läckande platta tak som kopierats från medelhavsländerna.
I mitt Finland skulle människorna få leva ett fullödigt liv med sina dialekter, föreställningar och seder, få vara personligheter. Roligt skulle man också få ha, så länge man inte stör andra för mycket.
I mitt Finland finns barn, stadskultur, moderna företag, dynamik och förnyelseanda. I mitt Finland finns också många problem som snabbt måste rättas till, såsom arbetslöshet och bostadsbrist. Varför behandlar jag inte dem bland de andra djupa känslorna i mitt liv? Den frågan fick ett rappt och enligt min mening länge efterlängtat svar av chefen för Lahtis stadsteater Rajja-Sinikka Rantala i en intervju nyligen: ”Under den senaste tiden har litteraturen och teatern direkt vältrat sig i människans ondska. Man har börjat uppfatta hänsynslöshet och yuppie-anda som självklarheter. Därför har vi här i Lahtis sett det som viktigt att söka det goda hos mänskan.”
Kauko Sipponen 9
