Vad gör DDR med sin valutaskatt

av Tauno Tiusanen Forum 1985-02, sida 20-21, 06.02.1985

Taggar: Teman: ekonomi

F Rl JIN 2/85 2/85 FRUN

Vad gör DDR med sin valutaskatt?

Av TAUNO TIUSANEN

Den ekonomiska utvecklingen i DDR har till skillnad från flere andra SEV-länder varit gynnsam. Västhandeln uppvisar ett överskott, och landets valutareserver har stärkts genom fördelaktiga lån. Det goda valutaläget ger DDR spelrum i utrikeshandeln, och ger indirekt Finland exportchanser i vår egen clearing-baserade handel. I tysthet har utrikeshandelns organisation genomgått en reform i DDR.

Takorganisationen för de statliga importagenturföretagen i DDR har sitt högkvarter i det internationella handelscentret i Öst-Berlin nära Friedrichsstrasse järnvägsstation.

20

HE Tyska Demokratiska Republiken firade ifjol sin 35-årsdag. Jubileumsårets ekonomiska resultat har i landets press betecknats som de bästa i DDR:s historia. Totaltillväxten var hela 5,5 procent, vilket så gott som helt tillskrivits förbättrad produktivitet. Industriproduktionen ökade under 1984 med drygt 4 procent, och lantbruket bärgade en rekordskörd. Exportansträngningarna har intensifierats, och enligt förhandsuppgifterna uppnådde man i den handel som drivs med konvertibla valutor ett överskott på ca en miljard dollar, det tredje överskottet i följd på denna nivå. Lönerna höjdes med omkring 4 procent.

Då man granskar SEV-ländernas eknomiska utveckling och de svårigheter som i allmänhet funnits under 1980-talet, kan DDR:s resultat ses som rätt goda. De positiva resultaten har lett till att DDR:s stjärna stigit på den internationella kapitalmarknaden under de senaste åren. Landet anses för närvarande vara den bästa lånekunden bland socialistländerna efter Sovjetunionen.

Under den senaste tiden har det i den västliga pressen förekommit uppgifter om att DDR:s valutareserv stigit till 4 mrd USD. Siffran, som bekräftats av Öst-Berlin, väcker en hel del förvåning, för man har allmänt antagit att DDR:s skulder till väst uppgår till ca 10 mrd USD. Uppskattningarna varier dock kraftigt.

Aktiv låntagare på goda villkor

Under de senaste åren har DDR varit en mycket aktiv låntagare på västmarknaden. De mycket uppmärksammade krediter, som garanterats av regeringen i Bonn — 1 mrd DMK 1983 och 0,95 mrå DMK 1984 — har inte förblivit de enda källorna av västkredit för DDR. I slutet av fjolåret fick man ihop nästan 400 milj USD på euromarknaden av ett konsortium på 38 banker, som de amerikanska bankerna inte alls deltog i. Räntan på det sexåriga storlånet är bara en procent över LIBOR [räntan på lån mellan bankerna i London), vilket måste ses som fördelaktigt, eftersom SEV-ländernas lån i allmänhet haft en ränta på 1,5—2 procent över LIBOR.

DDR:s låneupptagning från väst steg i fjol till ett betydande totalbelopp på 3 mrd USD. Där ryms också med ett konsortielån på 100 milj USD, som First National Bank of Chicago ordnade. Den lama efterfrågan på euromarknaden, men också DDR:s förbättrade kreditvärdighet, som delvis påverkats av storkrediterna som Bonn garanterat, har gett relativt frikostiga lånevillkor.

DDR:s aktiva kreditanskaffning från väst har väckt förundran bland observatörerna i väst. Höjning av likviditeten, som syns i växande valutareserver, har inte i allmänhet hört till bilden i SEV-ländernas

DDR fortsätter att betona Leipzig-mässornas betydelse som kontaktpunkt då man vill sälja till landet. Med tanke på DDR:s goda valutasituation blir aktiviteten säkert hög.

utrikesekonomi. Observatörerna har lagt märke till, att de nya lånen inte har använts till accelererad återbetalning av gamla lån. Samtidigt har man lagt märke till, att stora delar av de lån som Bonn garanterat har deponerats i väst, vilket betyder att DDR lider en liten ränteförlust. Planerna i ADR avslöjar ingen dramatisk investeringsvåg, som skulle förklara uppbyggandet av valutareserver.

Under de senaste åren har DDR strävat efter att utveckla sina ekonomiska relationer med utvecklingsländerna, varvid finansieringsfrågorna givetvis spelar en avgörande roll. En del av den internationella likviditet som landet skaffat har uppenbarligen använts för detta ändamål: TASS rapporterade senaste höst att DDR beviljat Nicaragua ett lån på 140 milj USD, som används för att köpa östtyska kemikalier. Främjandet av u-landshandeln ger därför tydligen en delförklaring till DDR:s energiska valutaoperationer.

DDR har emellertid fortfarande flere bilaterala clearingavtal med u-länderna, varför kreditgivningen inte nödvändigtvis kräver användning av västvalutor. Allt som allt är det rätt osannolikt, att de samlade valutatillgångarna skulle användas speciellt för att utveckla de ekonomiska relationerna till den tredje världen.

Man kan givetvis tänka sig, att de dryga västkrediter som DDR tagit upp skulle användas till att underlätta valutaläget för andra SEV- länder, vilket speciellt för Polen och Rumänien varit rätt kritiskt. Praktiken stöder dock inte antagandet; myndigheterna i DDR uppger att man håller SEVhandeln ländervis i balans inom ramen för transfer rubel-clearingen — alltså uten betydande operationer med västveluta. Inom Rådet för ömsesidig ekonomisk hjälp (SEV) brukar broderlig valutahjälp åt grannarna sällan komma på fråga.

Under de senaste åren har ett samtals ämne i internationella ekonomiska kretsar varit SEVländernas samarbete med Internationella Valutafonden IMF. Redan i början av 1970-talet blev Rumänien medlem i IMF, som i den traditionella kommunistiska retoriken kallats imperialisternas springpojke. Ungern blev medlem år 1982, och t o m Polen håller på att komma in sedan man anhållit om medlemskap i många år.

DDR förefaller dock inte intresserat av att följa de ovannämnda broderländernas exempel och söka inträde i IMF. Myndigheterna i landet försäkrar, att man inom SEV fattat ett principbeslut om att länderna själva besluter om sin inställning till IMF. DDR vill dock inte under nuvarande förhållanden att IMF blandar sig i hur den ekonomiska politiken sköts, varför man åtminstone inte ännu tänker anhålla om medlemskap.

Intresse av mångsidigare västhandel

Då man bedömer DDR:s ekonomiska relationer till väst måste man alltid komma ihåg landets traditionella clearinghandel med Förbundsrepubliken, som nuförtiden innefattar en räntefri swing-kredit på ca 0,7 mrd DMK. Handeln mellan de båda tyska staterna har dessutom ända sedan EG-avtalet undertecknats varit fri från barriärer. EG:s yttre tullar, som gett de övriga SEVländerna enorm huvudvärk, belastar alltså inte DDR:s export till Förbundsrepubliken. DDR har därför ofta betecknats som ett slags extra medlem i EG. Av de övriga SEV-länderna har bara Rumänien uppnått avtal med Bryssel. Landet får av EG bemötande som u-land, vilket inte ger det lika stora fördelar som DDR har i handeln med Förbundsrepubliken.

DDR är uppenbart intresserat av en mer mångsidig västhandel, där Förbundsrepubliken hittills intagit en oslagbar position, I Sverige ordnas i år DDR:s tekniska dagar, där landets exportindustri presenteras på bred front. Under partiledaren Erich Honeckers besök i Finland senaste höst diskuterades några storprojekt. Bland planerna finns en modernisering av träförädlingsindustrin med finländska krafter. DDR ämnar i vår visa upp sig i Finland med ett exportsymposium om teknologi.

I ÖstTyskland hör man ofta beröm om de produktionslinjer för byggnadsmaterial, som finländarna levererat dit. Under de allra senaste åren har man dock inte fått till stånd några betydande projekt mellan länderna, och därför är den ömsesidiga lusten att få fart på handeln förståelig.

Handeln mellan Finland och DDR sker av tradition på clearingbas, och därför inverkar DDR:s goda valutasituation inte direkt på handeln mellan våra länder. Ma måste dock beakta, att DDR:s goda situation ger ett angenämt spelrum: landet behöver inte som Polen och Rumänien skrapa fram allting för att utveckla västexporten som garanti för betalningsberedskapen,

Organisationen av utrikeshandeln i DDR har under de senaste tio åren genomgått intressanta förändringar, som i väst har fått mindre uppmärksamhet än t ex Ungerns ekonomiska reformer. Ledstjärnan för nationalekonomin har ända sedan början av 1970-talet varit att bilda industrikombinat. Dessa stora enheter verkar i terrängen mellan industriministeriet och de egentliga produktionsinrättningarna, och de har i ökande grad fått egna rättigheter till utrikeshandel. Med denna reform har man försökt närma beslutsfattandet mellan produktion och utrikeshandel, och man har också lyckats härvid.

Importen via staliga agentföretag

De finländska företagen vet ofta inte ännu om de statliga agenturaffärer i DDR:s utrikeshandelsorganisation, som representerar utländska huvudmän gentemot de 10kala utrikeshandelsbolagen. Dessa affärsförmedlare har en egen takorganisation (Interessen gemeinschaft der MHandelvertreten und Handelsmakten der DDR), där men i klara ordalag säger, att ca 100 procent av de färdigvaror som kommer från väst köps till landet via agenterna.

Det förefaller alltså, som om den ekonomiska reformen där beslutsfattandet i utrikeshandeln decentraliserats genom att ge kombinaten direkta utrikeshandelsrättigheter, inte väsentligt skulle ha försvagat ställningen för DDR:s egna förmedlingsfirmor i importen. Kombinatens utrikeshandelskontor försöker framförallt effektivera den egna branschens exportansträngningar, varvid den intjänade valutan i huvudsak överlåts åt staten, som i socialistländernas stil har monopol på internationell handel och valutaadministrationen. Systemet med exportpremier har utvecklats i samband med reformerna, och tillverkarna av exportprodukter har ett incitament att främja handeln. Agenterna är en del av statens monopolorganisation för utrikeshandeln, och deras verksamhet reglerar importen.

Denhär totalbilden av utrikeshandelns organisation väntas enligt lokala experter inte inom den närmaste framtiden genomgå radikala förändringar. Sales promotion på marknaden i DDR följer likaså traditionella mönster: Leipzig-mässornas betydelse som kontaktpunkt betonas ännu. Aktiviteten på denna handelsplats med gamla traditioner torde öka under den närmaste tiden, eftersom DDR:s valutabörs nu är väl fylld.

21