Vad gör Ode till en så ypperlig mötesplats?

av Nicholas Anderson Forum 2020-02, sida 06, 05.03.2020

Under den böljande vågen av det långa vita taket sitter runt 890 personer och läser, pratar, lyssnar eller dåsar i Helsingfors nya ”folkpalats”, Ode. Det är den väldiga nya biblioteksbyggnaden i Helsingfors, bredvid Helsingfors centralstation. Ode är verkligen populärt, med mellan 1 000 och 2 000 besökare de flesta dagar, och det har blivit en magnet som mötesplats för folk – män, kvinnor och barn i alla åldrar – som bor eller är på genomresa i Helsingfors.

[caption id=“attachment_9355” align=“alignright” width=“220”] Nicholas Anderson är oberoende rådgivare och konsult inom finans,
infrastruktur och klimatförändring.[/caption]

Den stora frågan man måste ställa sig är om Helsingfors borde ha byggt Ode, för det kostade 100 miljoner euro, vilket är en massa pengar. Är det den offentliga sektorns uppgift att skämma bort invånare och besökare, eller är det en lysande idé att föra samman människor, lindra ensamhet och samtidigt utföra en bildningsgärning genom att ge dem åtkomst till högklassig kultur – nämligen till ord?

Ögonblick på Ode. Jag beslöt undersöka saken och tillbringa en eftermiddag för att få svar på frågan. Jag hade varit på Ode flera gånger tidigare, men utan min Sherlock Holmes-hatt.

Damen som sitter mitt emot mig studerar böcker om hur man lär sig spela trummor. På andra sidan diskuterar två studerande allvarligt sitt högskoleprojekt, vid bordet intill läser en pensionär en tidskrift för att kontra ensamheten i sin lägenhet.

I dag badar Ode i vintersol, som skiner genom den jättelika glasväggen med utsikt mot Riksdagshuset och Musikhuset. Det är ett surr i luften av flera hundra män, kvinnor och barn som talar eller viskar. De två pensionärerna nära mig nästan ropar – de har båda nedsatt hörsel.

Turister från Kina, ännu inte drabbade av coronavirus, flanerar fram i full vintermundering med stickade luvor och tjocka skinnhandskar; och invandrare har hittat en hörna där de kan prata om sin hemlängtan. Helsingfors är ingen lätt plats för rumänska flyktingar som sitter på kalla trottoarer och tigger slantar. Här kan de sträcka på benen och få upp värmen utan att bli illa sedda.

I det bortersta hörnet här på översta våningen har ett stort område reserverats för mammor och pappor med bebisar och större barn, som springer omkring eller slumrar i sin vårdares famn. Föräldrarna har radat upp barnvagnar och sittvagnar prydligt på ena sidan, och barnböcker är utspridda över hela golvet och på de stora dynorna och sofforna.

Social energi. Ode planerades först som bibliotek, men har blivit mer än så – det har blivit en smältdegel för det bästa i dethär landet, med massiva ekgolv, massor av rymd och ljus, som är näring för hjärnan och lyfter humöret.

Biblioteken skulle komma att försvinna, spådde e-bokförsäljarna och de som dyrkar allt digitalt. Kommunala bibliotek väntades bli dammiga tillhåll för pensionärer och arbetslösa, där man läser gamla tidskrifter och utdaterade encyklopedier – inte dynamiska platser där folk som du och jag kan sitta och skriva en kolumn eller två, eller ett ställe där man kan läsa högt ur diktböcker för sina barn eller barnbarn.

Varför gick vi skattebetalare med på att betala för det här utan att ens blinka? Varför eller hur kunde vi ”veta” att det skulle vara en god investering? Det var ingen billig historia.

Det enklaste och kortaste svaret är att ingen frågade oss! Stadens fäder tog beslutet för oss, väl medvetna om att finländarna älskar sina bibliotek. Vi älskar våra böcker, våra dagstidningar, vi högaktar våra skolor och lärare, trots att digitala amazoner har gnagat av hörnen på våra övertygelser.

Du kanske inte tror detta, men det finns inte en enda person här i salen som stirrar på sin smarttelefon, även om många – liksom er kolumnist – skriver på sin bärbara dator. Resten sitter och läser, pratar, engagerar sig, lyssnar. Ode öppnar upp samhället på ett så fint sätt, och öppnar upp en hel värld till ett behagligt sätt att leva …

… och det bevisar att stadens fäder verkligen tog det rätta beslutet. Detta rum, denna hall med social energi, är en fin verkstad för samhällelig regeneration. Dethär är levande bevis för att vi behöver bebisar, att vi behöver ett ställe dit vi kan ta med de riktigt gamla, de riktigt unga och alla däremellan, tillsammans i ett stort  utrymme, och sitta och utbyta tankar varje dag – växelverka aktivt eller passivt.

Den gamle mannen som nu sitter mittemot mig har inte sagt något eller tittat upp från sin bok om Aleksis Kivi. Han är orakad och hans kläder är slitna. Han har läsglasögon av plast med en 3-euros prislapp fortfarande klistrad på vänstra linsen. Men han lyssnar på allt som försiggår och jag är säker på att han också uppskattar den inneslutande känslan att höra hemma här, medan en bebis kryper förbi på alla fyra med sin mamma gående bakom sig. Det här är en bra investering för oss alla – det är min slutsats.