Vad kan vi göra för Finland?
av Kaj Bärlund Forum 1987-19, sida 14-15, 03.12.1987
Vad betyder Finland för mig?
Vad kan vi göra för Finland?
De flesta skribenterna i den här serien har kommit till att Finland är det bästa landet att leva i, trots vissa tillkortakommanden. Jag vil försöka mig på en litet annan infallsvinkel. Vad vill jag att Finland skall betyda för mig i framtiden, säg på tio års sikt? Hur skall vi klara de utmaningar vi står inför och hur skall vi rätta till en del centrala brister i samhället för att Finland skall betyda ännu mer för mig o tio år edslitningen av vår miljö har skett N under samma period som mMmänni skornas materiella levnadsstandard har ökat, sedan början av industrialismen. Bruket av industriella metoder i stor skala har lett till bieffekter, som hotar en del av de vinningar iIndustrialiseringen fört med sig. Ganska få vill frivilligt avstå från vinningarna. Därför ställs allt oftare frågan: kan vi i framtiden få till stånd en fredlig samexistens mellan industri och miljö?
I Finland har miljödebatten kommit i gång sent, på allvar först nu på 80-talet. Folks medvetenhet och intresse i miljöfrågor har ökat snabbt. Htakt med ökat medvetande har också miljöproblemen framstått som mycket stora — och växande. Man har ofta känt sig maktlös. Faktum är i varje fall att många väsentliga korrigeringsprocesser har inletts redan för 15—20 år sedan.
Från defensiv till offensiv? Våra vattendrag är i dag renare än på 1960talet. Svavelutsläppen har minskat med 40 procent från toppnivån. Luften i tätorterna har förbättrats med hjälp av övergång till fjärrvärme. Trafikens blyutsläpp har kapats, trots ökningen i bilismen.
De här exemplen visar att människan
De övriga skribenterna i artikelserien har varit VD Kauko Sipponen, redaktör Leif Salmén, VD Ahti Hir vonen, VD Carl G Nordman och general Jaakko Valtanen. Minister Bärlund avslutar serien.
1 kan rätta till det som hon snedvridit. Mot den bakgrunden finns det fog för optimism — men inte överdriven blåöghet -— vad gäller våra möjligheter i miljöpolitiken. Vi har ingen orsak att ge upp, men inte heller att ge efter.
Vår miljöpolitik har hittills varit något av brandkårsutryckningar. Det har gällt att rädda det som återstår av vår ursprungliga miljö, man har skurit ned de värsta utsläppenii vatten och luft, en särskild mitjöförvaltning har puzzlats ihop.
Men nu är vi på väg in I en ny generation i miljöpolitiken. Typiska drag för den är att miljösynpunkterna beaktas på förhand vid beslut inom alla samhällssektorer. Vidare går man in för att skära ner de skadliga
Text: Kaj Bärlun miljöeffekterna till en nivå som naturen tål. Målsättningen är inte mindre ambitiös än att man söker få till stånd en verklig symbios mellan miljösynpunkterna och näringsaktiviteterna i vårt postindustriella samhälle. Det är en stor uppgift, men jag tror att vi nått en bit på vägen om tio år.
Det förutsätter dock att alla är med. Industrin måste se satsningar på miljön som något positivt — för samhället, men också för företagsekonomin. Progressiva företag har stora internationella marknader inom miljöskyddet. Miljövänliga processer och effektiva reningsanordningar efterfrågas i ökad utsträckning I hela den industrialiserade världen — och om någon tid också i resten av världen. Företagen måste här våga vinna.
Politikerna och myndigheterna måste för sin del visa vägen. Vi måste ha djärvheten att fatta beslut som vägleder forskning och utveckling i näringslivet och inom forskningsinrättningar. Vi måste också, om så krävs, fatta beslut för framtiden, utan att slutliga tekniska lösningar | dag finns för handen. Vidare måste vi med lämpor och avgifter styra in marknadsekonomins mekanismer i miljövänlig riktning. Vi står inför spännande och krävande uppgifter. Vi måste tänka om, men vi måste också tänka mera.
Finland i världen
Om tio år, hoppas och tror jag, kommer Finland att vara ett mycket mer internationellt land än i dag. Exporten och importen kommer att öka, företagsetableringarna öve 19/1987 FORUN gränserna blir fler, vår u-hjälp stiger fortsättningsvis, vi tar emot mycket fler flyktingar än i dag, finländarna reser mer utomlands än nu, våra språkkunskaper blir bättre, kommunikationerna närmar oss andra länder.
Den här utvecklingen ger stora möjligheter, men för att klara av den behöver vi självförtroende och självrespekt. Finland är en del av världen, men på sina egna villkor. Vi är små. Men i våra kommersiella strävanden kan vi söka marknadsnischer. I våra politiska och sociala kontakter med andra länder kan vi också få särskilda uppgifter. Finland är ett av få industriländer utan väsentliga ”själviska bindningar”.
Staden, vårt hem
Dagens unga människor utgör den första stora urbana generationen i Finland. Under 1990-talet kommer den finska folksjälen att flytta till staden. Stadscentra fortsätter att växa. Sommarstugornas antal ökar, men människorna utvecklar också en stadskultur, som börjar uppfattas som positiv. Gågatornas antal blir större, bilfria centrumområden bildas. 1960-talets förorter genomgår en ordentlig grundreparation, med tyåtföljande radikal förbättring av hela boendemiljön.
Jag tror att det är viktigt med tanke på vårt engagemang i världen att vi blir vana att bo i städer. Flykten tillbaka till landsbygden, i andanom, som så riktligt besjungits i finska schlagersånger med åren är ju faktiskt ett något orealistiskt sätt att se tillbaka. Landsbygden skall hållas levande, så gott det låter sig göras, men vi måste också ta fasta på de positiva möjligheterna i den miljö där det stora flertalet människor lever dagligdags. Urbaniseringen av den finska folksjälen öppnar nya möjligheter kulturellt, socialt och ekonomiskt.
Nya hjältar Finland har kommit in I börsåldern med ett ganska naivt och undrande sinnelag. På samma sätt som folket för tjugo år sedan beundrade sol- och -våraren ”greven” Lindgrens irrfärder bland lättlurade medelålders kvinnor, beundrar man i dag bankir Keiteles och hans kumpaners framfart med lättlurade småsparares pengar.
Insider-affärer och företagskapningar har fått försiggå i en ”lagstiftningsmässig idyll” för kasinormännen.
Men uppvaknandet är på väg.
FÖRUN, 19/1987
Rädda realekonomin!
Hur skal! Finland inom de närmaste tio åren kunna få med så många begåvade människor som möjligt | konstruktiva ekonomiska aktiviteter? Hur skall vi få hjärnor och pengar till grundforskning och produktutveckling inom industri och tjänster, när lotto-börsen lockar i grannskapet? Det är en seriös fråga, utan moraliserande bitoner. Finland, liksom många andra industriländer, hotas av en relativ uttorkning på förmågor — och då menar jag också yrkeskunniga arbetare, inom basnäringarna.
”Har vi självbehärskning för ekonomisk örkovran” frågade Urho Kekkonen på 1950alet. ”Har vi vilja och förmåga till verkliga förkovran” får vi lov att fråga på 1990-talet. Det kan komma att behövas ett särskilt räddningsprogram för realekonomin inom io år. Det programmet sätter den eventuel Miljöminister Kaj Bärlund har varit riksdagsman sedan 1979. Han är ordförande för Fin lands Svenska Arbetarförbund och medlem i SDP:s styrelse.
la konsensus som då finns kvar på verkliga prov. Marknadsekonomins utväxter hotar marknadsekonomin.
Konsensus och ansvar
Konsensus, ja, är det någonting gammalmodigt, som vi borae bli av med under nästa decennium? Borde vi ha mera fart och fläkt, röda banér och svartskjortor? Å andra sidan, vad händer, ifall konsensusandan fal nar i informationssamhället? Hur många regeringar måste falla, och hur många fack gå i strejk, för att våra ekonomiska och kvalitativa tillväxtförutsättningar skall gå i kras? Spännande tankegymnastik, kanske. Men vad betyder de eventuella följderna för folket? Hur skall skadorna läkas?
Som socialdemokrat vill jag påstå att konsensuspolitiken ingalunda har försvagat tankeförmågan. Det grundläggande problemet ligger inte i konsensus, utan i samhällsutvecklingen. Det finns inga tvärsäkra svar. Den viktiga skiljelinjen är inte förmågan eller oförmågan till alternativ, utan positionen i förhållande till ansvar. Ansvar är tråkigt, ner med ansvaret, tycks en del anse. Ansvar behövs, ge alternativa lösningar för ansvaret, säger de som idag bär ansvaret.
Bröd — inte skådespel =:
Det låter förstås slitet, men jag menar att politiken också i fortsättningen måste ses efter resultaten och inte så mycket till formerna. Politikerna kan inte bli ”performanterna” för kvällsnyheterna. De måste vara företrädare för folket, som vanligen ser till resultaten. Resultaten av konsensuspolitiken har onekligen varit goda under de senaste tio åren, trots bristerna. I dag är det svårt att tvärsäkert spå att så inte kunde vara fallet också under tiden tio år framåt. Åtminstone kan man påstå att många resultat — bland annat av dem som här tidigare berörts — troligen skulle bli ouppnådda utan en anda av samhälleligt samförstånd.
Det har sagts att samhällskonflikter har en stimulerande inverkan på innehållet i besluten. Kan så vara. Å andra sidan kan konflikter, som baserar sig på misstro mellan nyckelgrupper, rasera beslut som är självklara i ett lugnare klimat, och primitivisera tänkandet på ett sätt som försvårar progressiva åtgärder.
Mina första politiska hågkomster hänför sig till storstrejken år 1956. Min far, metallarbetare, hade gulsot, Vi hade just byggt ett egnahemshus. Det ekonomiska läget var kärvt. Före det hade vi flyttat från en bostadslänga, där knutarna frös till is på vintern. Fyra personer i ett rum och kök. På 1950-talet minns jag pappa, då jag på lördagseftermiddagar, när han hade övertid, förde kaffe och dopp till gjuteriet i Borgå. Jag mötte en genomsvettig man.
Det är lättare att se framåt, än tillbaka. .
15
