Väderlek och finländsk teknik

Taggar: Teman: teknologi

Väderleke oc finländs teknik

Finland är och förblir ett u-land då det gäller rymdforskning och dess tillämpningar, är det någon som bittert har sagt. Men det stämmer inte. Den saken bevisas bl.a. av att Finland håller på att stiga fram i främsta ledet bland de länder som tar emot och utnyttjar de s.k. vädersatelliternas bilder. Hur är detta möjligt? Hur sker det? Var? Och har det någon praktisk betydelse för invånarna i vårt klimatologiskt växlande land?

En av de främsta orsakerna — ett av de absoluta villkoren, om man vill vara elak — till att vi i Finland kan syssla med sådant här är, att mottagning av bilder från en satellit i själva verket är en jämförelsevis enkel procedur.

Vi kan inte här ge oss in på en beskrivning av vad som händer däruppe i satelliten på ce. 1400 km höjd, men det må nämnas, att de satelliter vi utnyttjar här i Finland är amerikanska (fastän också Sovjet sänt upp liknande vädersatelliter), att den viktigaste av dem heter Essa , att den gör sex varv runt jorden per dygn, och till oss sänder tre bilder per varv. Den tiden som går mellan det ögonblick bilden tas och vi har ett användbart negativ i vår hand är två minuter, och att den färdiga bilden visar hur molntäcket över vårt land såg ut bara några minuter tidigare. Varje bild är uppbyggd av 800 linjer, samma kvalitet som i en vanlig televisionsapparat.

Själva mottagningsproceduren är som sagt enkel: De av satelliten utsända signalerna når en antenn (antingen handstyrd eller konstruerad för automatisk följning), och går vidare till mottagaren. — Därifrå 2 överförs de på ett magnetband (som kan lagras), och vidare till ett oscilloskop. Oscilloskopet är som känt en apparat, i vilken elektriska impulser förvandlas till ljuspunkter, vilka rör sig över en skärm. Framför denna skärm finns en kamera, vars slutare står öppen under hela den tid mottagningsproceduren fortgår. De linjer de rörliga punkterna på oscilloskopskärmen beskriver överförs alltså på en film, som efter framkallning är ett helt vanligt negativ, i kopierad form en molnbild av prima kvalitet.

En annan möjlighet är att låta de elektriska impulserna gå direkt från magnetbandet till en s.k. facsimileanläggning, där de direkt på elektrokemisk väg åstadkommer en något grovare version.

Det finns för närvarande fyra aktiva satellitbildsmottagningsstationer i Finland, den fjärde installerad alldeles nyligen. Tre är i experimentsyfte, fastän de temporärt fått också praktisk betydelse. Om den fjärde mera nedan.

Den äldsta och mest kända av de tre har byggts av Tekniska Högskolan i Otnäs utanför Helsingfors, och finns i Kylmälä by i Kyrkslätt.

SR-11, Vaisalaanläggningens huvudkomponent.

Högskolans anläggning byggdes i juni 1966 i rent experimentsyfte — man ville tillvarata de möjligheter som de senaste amerikanska satelliterna gav då det gällde att samla erfarenheter på det här området. Sedan dess har en mängd förbättringar gjorts, den senaste är en antenn för automatisk följning, färdig senaste vår och resultatet av ett års arbete. Dyr kan man inte säga att anläggningen varit. Förutom rent konstruktionsoch planeringsarbete, som är svårt att uppskatta ekonomiskt, är det bara antennen som egentligen kostat något, 500 mk. I övrigt har man uteslutande använt sig av apparatur som funnits redan tidigare.

Kvaliteten på de bilder Tekniska Högskolan mottagit har varit av god internationell standard, särskilt sedan den automatiska följningen inleddes. Anläggningen är dock i användning endast temporärt, flitigast i bruk var den senaste vår, då man regelbundet levererade bilder till meteorologiska centralanstalten. En annan känd och viktig användningsform är producerandet av s.k. isbilder vilket innebär att man av dessa sa tellitbilder kan bilda sig en mycket god uppfattning av isläget på t.ex. Östersjön och Bottenviken. Också luftfartsstyrelsen har fått bilder av högskolan — en pinfärsk molnbild i näven vid starten är rena önskedrömmen för varje pilot. Också geologerna har anmält intresse för dylika bilder.

En mycket liknande anläggning har byggts vid universitetet i Uleåborg. Anläggningen togs i bruk senaste vinter, också den i experimentsyfte, och också den uppbyggd av instrument och apparater som man själv haft att tillgå, utom en facsimileanläggning som man köpt från utlandet. Någon regelbunden praktisk användning har anläggningen i Uleåborg inte haft, om än vissa geologiska experiment har utförts på basen av bilderna. Den tredje anläggningen är relativt ny, och har byggts av Sällskapet för Astronautisk Forskning, en sammanslutning med hundratalet astronautikintresserade medlemmar. Anläggningen finns i Kyrkslätt, liksom högskolans, och har också den konstruerats av »gamla» beståndsdelar, delvis lånade från Tek Forts. på sid. 26

Forum 15/68