Valutakriser också i framtiden trots strävan till fasta kurser
av Ralf Pauli Forum 1972-05, sida 27-28, 15.03.1972
Taggar: Orter: USA Teman: valutor
Valutakriser också i framtiden trots strävan till fasta kurser
Av pol mag Ralf Pauli
De Tlos möte i Washington i december 1971 återställde I bästa fall för tillfället balansen på den internationella valutamarknaden. Det internationella penningsystemet tillfördes inga sådana element som avgjort skulle minska risken för valutakriser i framtiden. Man eftersträvar fortfarande ett system med fasta valutakurser, framhåller pol.mag. Ralf Pauli I Geneve, men utvecklingen, inte minst under de senaste åren, visar att nationella olikheter och intressen omöjliggör ett sådant system.
Washingtonmötet i december 1971 var såtillvida epokgörande, att det innebar en samtidig justering av de viktigaste valutörnas bytesförhållanden i en strävan att på lång sikt återställa den externa balansen i framför allt USA, Västtyskland och Japan samt med omedelbar verkan avlägsna den kursosäkerhet som rått en längre tid och som gett upphov till betydande kapitalströmmar av spekulativ karaktär. Hemtagningen av kapital har tillsvidare varit mindre än väntat, kanske främst p g a att behovet i USA att omedelbart realisera kursvinsterna varit litet. Ännu är det alldeles för tidigt att säga huruvida kursjusteringarna uppfyller förväntningarna beträffande varu- och tjänstehandel.
Men även om man kunde påvisa att så är fallet i dagens läge finns det fortfarande ingenting som skulle utesluta möjligheten att det i framtiden uppstår nya externa ojämvikter. Jag avser här ojämvikt i utbud och efterfrågan på valuta som har sin orsak i varu- och tjänsteströmmar. Washingtonmötet avskaffade inte behovet av drastiska kursändringar i framtiden, vilka liksom hittills troligen kommer att föregås av en valutakris.
Orsaken är helt enkelt den att ett system med fasta valutakurser förutsätter en långtgående likhet mellan kostnads- och prisutvecklingen i de enskilda länderna. Där denna likhe saknas uppstår förr eller senare svårigheter. I ett land med snabbare kostnads- och prisstegringar försämras den inhemska produktionens konkurrensläge i förhållande till utländsk produktion. Exporten får svårigheter och importen skjuter i höjden med underskott i bytesbalansen som följd. I ett land med långsam kostnads- och prisstegring tenderar varu- och tjänstehandeln ge ett allt större valutaöverskott. Betydande förskjutningar i bytesbalansen ger lätt upphov till spekulativa kapitalströmmar, vilka ytterligare skärper den externa obalansen.
Svårigheten att uppnå tillräcklig likhet i kostnads- och prisutvecklingen bottnar ytterst i olikheter i nationella preferenser beträffande ekonomisk-politiska mål samt i olikheter som sammanhänger med utvecklingsgrad och ekonomisk struktur. Olikheterna i de nationella preferenserna gäller främst den klassiska konflikten mellan prisstabilitet och full sysselsättning. I ett land (tex Tyskland) fästes huvudvikten
Forum 5/7 $ billion $vwillon v un
United States] 1960 1961 1962 1963 1954 1965 1966 1967 1968 1963 197 1. Adjusted also for certain other temporary influences. The series for the OECD area is based on the sum of OECD countries’ reparted balances with all countries. Official traäsfers are nöt ineluded.
Valutaöverskottet i OECD-området och i USA åren 1960—70 (miljarder dollar vid prisstabilitet, medan man i andra länder (t ex Frankrike och de skandinaviska) framför allt önskar hindra en alltför stor arbetslöshet. Så länge olikheter i nationella mälpreferenser förekommer kan man räkna med pristrender som alltmera avlägsnar sig från varandra och slutligen nödvändiggör en kursjustering.
De vidgade marginalerna för kursvariationer medger endast en begränsad möjlighet till anpassning av valutakursen till divergerande pristrender. De löser ingalunda anpassningsproblemet.
Snävare valutabindning i EEC
EEC har tvärtemot den allmänna strävan mot större kursflexibilitet gått in för motsatsen — en allt snävare bindning av Gemenskapens valutor vid varandra. I Romfördraget framhåller man tämligen vagt behovet av en koordinerad ekonomisk politik. Detta är speciellt fallet med penningpolitiken. Vänd 27
Nordiska Föreningsbanken Ab
BALANS DEN 29 FEBRUARI 1972
ERT VA 110 293 898,73 Inhemska penninginstitut ………….–se+ 9 024 846,72 Utländska fordringar: I utländsk valuta ….s..ssssssrssssrss ser t 152 600 038,20 I mark …… . 2.393 481,61 Växlar . vv… 42 201 291,92 Obligationer s.sssssserersrrsr ren nnt 1638 644,46 Inhemska fordringar i utländsk valuta . 571 478 501,69 Inrikes växlar ……sssesssersevre0rr «866 191 437,01 Lån ..osscsossss + 2525 591 440,72 Checkräkningar 192 645 353,26 Obligationer… 225 043 705,30 Aktier ……. 69 522 815,82 Bankfastigheter . 138 215 361,03 Övriga fastigheter . 298 697,31 Maskiner och invent: 9216 315,43 Övrigt lösöre .. — Betalningsförmedling 91 402 712,08 Övriga tillgångar . 257 498 841,28 Skatter …….. 2.585 543,84 Löner …cesee> 13 367 513,56 Övriga kostnader …..sssssrersrrrererserer 7 835 626,9 mk 5 289 046 067,91
För Direktionen:
T. Haglund Lauri Kalima
Passiva
Depositioner ososssrserrsrssersorsrrrr rens rss 2748 701 162,32 Checkräkningar . 687 518 221,46 Finlands Bank 174 200 000,— Övriga inhemska penninginstitut:
Depositioner 1709 395,78
Checkräkningar 30 587 819,92 Utländska skulder:
I utländsk valuta 561 829 547,77
I mark ssssssssssssrersrsnss 47 623 982,73 Inhemska skulder i utländsk valuta . 202 418 361,68 Betalningsförmedling ………-.+ 152 696 621,25 Övriga skulder …….. 309 169 323,17 Räntor och provisioner . 55 466 557,51 Värderegleringspost …. 53 123 000,— Aktiekapital … 168 000 000,— Reservfonder . 68 129 284,— Skattebetalningsfond 3 000 000,— Vinst från föregående 2738 302,67 1971 års vinst ……….+> 22 134 487,6 mk 5289 046 067,91
Ansvarsförbindelser mk 4248 153 574,13
För Förvaltningsrådet: Paavo Ravila
Lantbrukspolltiken
Den gemensamma jordbrukspolitiken, som ansågs och fortfarande ansés förutsätta oföränderliga valutakurser inom Gemenskapen aktualiserade frågan om en koordinerad -penningpolitik. Under Gemenskapens tio första år 1958—1967 rådde det en relativ stabilitet på den internationella penningmarknaden. Under sådana omständigheter gjordes till en början inga allvarliga försök att samordna den ekonomiska politiken.
Recesslonen 1967
Situationen förändrades 1967 då recessionen i Tyskland ledde till en absolut nedgång i arbetskostnaderna och ett ökat överskott i bytesbalansen. I november 1967 devalverades pundet men förväntningarna om en revalvering av tyska marken fortsatte och förstärktes ytterligare efter oroligheterna i maj 1968 i Frankrike. I stället för att göra kursjusteringar vidtog båda länderna i november 1968 omfattande ekonomiska åtgärder avsedda att lösa respektive lands betalningsbalansproblem.
Werner-rapporten
Dessa händelser samt frangens devalvering i augusti 1969 och markens revalvering i oktober samma år framhävde behovet av en i verklig mening koordinerad penningpolitik inom Gemenskapen. I februari 1971 antog Gemenskapens Ministerråd en resolution baserad på den sk Werner-rapporten i vilken riktlinjerna för en monetär gemenskap dras upp. Slutmålet är en absolut bindning av Gemenskapens valutor vid varandr 2 förenad med en extern rörlighet. Den första fasen, som sträcker sig över perioden 1971—1973, skulle helt ägnas åt att öka koordineringen av den ekonomiska politiken i medlemsländerna.
Redan i maj 1971 när Tyskland lät marken flyta och framför allt i augusti samma år i samband med Nixons importavgift blev det uppenbart, att de praktiska förutsättningarna för en koordinerad ekonomisk politik saknas. Då dessa förutsättningar saknas t o m inom Gemenskapen, där man formellt demonstrerat sin vilja att också skapa en monetär union, har man knappast skäl att tro, att andra länder skall kunna satnordna sin politik på ett sådant sätt att kursjusteringar inte blir nödvändiga.
Fasta kontra rörliga kurser
Man kan på goda grunder fråga sig om det överhuvud är klokt att eftersträva ett system med fasta valutakurser. På denna punkt innebar Washingtonmötet inte någon nyorientering, ehuru de vidgade marginalerna möjligen förebådar en sådan. Fasta valutakurser kan mången gång upprätthållas endast till ett högt pris i form av minskade möjligheter att förverkliga andra ekonomiska mål. När en kursändring trots allt måste genomföras, är den i regel stor, vilket ger upphov till betydande chockeffekter. Inte ens inom Gemenskapen är fasta valutakurser en absolut nödvändighet. På teoretiska grunder har man visat att en viss kursrörlighet tvärtom är att föredra också med tanke på den gemensamma jordbrukspolitiken.
Forum 5/72