Vår osynliga importvara: Surt regn

av Henrik Sonck Forum 1981-20, sida 10-11, 16.12.1981

Taggar: Teman: miljön

Vår osynliga importvara:

SURT REGN

Surt regn. Vad är nu det?

I våra nordiska grannländer har frågetecknet lämnat bort för länge sedan. Försurningen av skogsmark och vattendrag är i dag hotet nummer ett i miljödebatten. Myndigheterna i Sverige och Norge har omfattande program för att avvärja försurningshotet och klarlägga dess orsaker. Hos oss i Finland är inte de synliga följderna lika uppenbara — ännu. Debatten har inte tagit fart, beslutsfattarna är ointresserade, i stort sett är bara forskare och miljöaktiv medvetna om saken.

& Det sura regnet uppkommer då svaveloch kväveföreningar släpps ut i atmosfären vid förbränning av fossila ämnen — alltså våra viktigaste energikällor olja och kol. De vanligaste sk emissionsställena är fabrikspiporna. Ju högre de är desto längre svävar föroreningarna.

Vid förbränningen bildas svaveldioxid (SO) och olika kväveoxider (NO). Experterna talar om syradeposition snarare än surt regn, eftersom också torra partiklar kan ingå i nedfallet.

Föroreningarna rör sig i atmosfären i ett 1 000—1 500 meter tjockt luftskikt. De kan sväva vidare i flera dagar och transporteras flera tusen kilometer tills de kanske ”träffar” ett molnområde där de blandas med regndroppar eller snö och faller ned.

När Norge och Sverige i mitten av 70-talet lade skulden för det mesta av sin luftförorening på industrierna i Storbritannien och på kontinenten, så var det inte några långsökta ansatser att frånta sig ansvar. Båda länderna har undersökt problemet under ett tiotal år.

Man har beräknat att de svenska industrierna själva år 1978 släppte ut luftföroreningar motsvarande 300 000 ton rent svavel. Av det stannade 100 000 ton i Sverige, medan resten fördes ut till andra länder — närmast till hands ligger ju Norge, Finland och Sovjetunionen. Men samtidigt mottog Sverige 380 000 ton omräknat i rent svavel utifrån.

Svenskarna räknar med att mellan 20 och 25 procent av försurningen i landet är av inhemskt ursprung.

I Finland har utsläppen beräknats till omkring 260 000 ton i rent svavel. Då har man beaktat industri, energiproduktion, fastighetsuppvärmning och trafik. Och man tror att mellan en tredjedel och hälften av allt surt nedfall är ”inhemskt”.

10

Sjunkande pH

Surheten i regnet mäts med en pH-skala från 1 till 14. Destillerat vatten är neutralt och finns på skalans mittpunkt, pH7. Regnet brukar kallas surt redan då det börjar visa värden från pH6 och nedåt.

Vid värden uppåt pH14 talar om hög alkalinitet. Sjöar och vattendrag med hög alkalinitet har buffertegenskaper som gör att deras pH-värde inte sjunker då de utsätts för syranedfall. Kalk tex har förmågan att höja alkaliniteten.

Vad händer då när pH-värdet sjunker?

Det är främst två slags miljöproblem som uppstår genom utsläppen av försurande ämnen.

Det ena problemet är att hög svaveldioxidhalt i luften kan skada människors hälsa, växtlighet och material. Det är då närmast lokala problem.

Hälsoeffekterna är svåra att mäta, men materialskador har däremot klart kunnat konstateras, Värdet av korrosion och förvittring på grund av luftföroreningar och surt regn har i Sverige uppskattats till mellan 100 och 1 000 miljoner kr per år.

Det andra problemet är den egentliga försurning till följd av att nedfallet av svavel- och kväveföroreningar försurar mark och vatten. OÖrganismerna i vattnen påverkas och markens och grundvattnets egenskaper ändras.

Oklart hur skogen påverkas

Det råder än så länge stor osäkerhet om hur försurningen påverkar skogsmarken. Den tillförs syra också genom naturliga biologiska processer, och det är svårt att ange hur och varför trädbeståndet reagerar — inte minst för att träden växer så långsamt.

Ett faktum är dock att aluminium — som förekommer allmänt i små kon centrationer i naturen — löses i surt vatten. I Västtyskland har ca en tredjedel av granskogen dött eller skadats, och orsaken anses i första hand vara att rotsystemen förstörts av löst aluminium.

I USA har liknande skador registrerats i områden som drabbats av surt nedfall.

En försurning av marken medför också att grundvattnet hotas. I Sverige har man påträffat brunnar med pHvärden to m under 5. Men också här är det svårt att avgöra vad surheten ytterst beror på.

Det som främst oroar är att vattnet redan vid en surhet om pH6 börjar lösa ut tunga metaller som koppar, zink, kadmium och bly. Koppar t ex har påträffats i skadliga mängder 1 ledningsvatten. Det kan verka färgande på håret, hos småbarn kan det framkalla diarré.

Småsjöar utsatta

Sjöar och vattendrag har sämre skydd mot försurning än mark och grundvatten. Det gäller i synnerhet mindre sjöar som ligger avlägset från kulturjord, i övre ändan av ett vattendragssystem. Berggrunden är också vanligtvis granit. Sådana sjöar har dåliga buffertegenskaper och alltså utsatta för försurning.

Stora sjöar över 100 ha förmår behålla sina buffertegenskaper.

Sjöar i områden med kalkgrund eller vid odlad jord får lättare tillskott av neutraliserande ämnen. Här finns en klar skillnad mellan våra nordiska sjöar och sjöarna i mellaneuropa.

Svenskarna har gjort en omfattande kartläggning. Det finns sammanlagt minst 14 000 måttligt försurade och 4 000 allvarligt försurade sjöar 1 Sverige, företrädesvis i de sydligare delarna. En sjö har karakteriserats som måttligt försurad om pH-värdet vid något tillfälle

FORUM 20/8 under året understiger 5,5 och allvarligt försurad om pH är mindre än 5.

I de mindre sjöarna kan tillfälliga överdoser av surt vatten anställa svåra skador. Det händer varje vår vid snösmältningen. Då kan ett flertal organismer drabbas.

Man räknar med att det svenska fiskbeståndet inom ca 10 procent av landets sjöareal har drabbats. I 10 000 sjöar antas fisken vara borta eller utsatt. Mean har konstaterat ett samband mellan låga pH-värden och hög kvicksilverhalt i fisken. I ett hundratal vatten har fisken förklarats otjänlig som männiksoföda. En viktig orsak till att fisken dör är att det uppstår utfällningar av aluminium på gälarna.

Vi väntar och ser

Talesättet att ”finländaren inte tror förrän han ser” tycks stämma väl också i försurningssammanhang. Spridda undersökningar har visserligen företagits ända sedan början av 70-talet, men någon samlad approach på försurningsproblematiken har man inte kunnat tala om. Svårigheterna i Norge och Sverige är större på grund av deras närhet till kontinenten, och så länge vi inte kan uppvisa lika alarmerande exempel så låter sig inte beslutsfattarna imponeras.

Som alltid är det en fråga om penningbrist. Men en viss förbättring är på väg trots allt. Ur Maj och Tor Nesslings Stiftelse har medel ställts till förfogande för en koordinering av de olika instanser i landet som berörs av problematiken, t ex vattenstyrelsen och meteorologiska institutet.

Till koordinator har parterna utsett AFK Antti Pätilä, som skaffat sig en bild av läget genom egna undersökningar.

FORUM 20/81

Svavel- och kväveföroreningar kan föras flera tusen kilometer från fabrikspiporna. Med regnet faller de åter ner och innebär ett alvarligt hot mot organismerna.

Nästa år är det meningen att grupparbetet skall komma igång på allvar. Ett av målen är att göra upp rekommendationer för framtiden.

Tidigare undersökningar i vårt land har visat på flera olika trakter där sjöarna är utsatta för surt nedfall. Sådana vatten finns i rapakivi-området i sydöstra Finland, i norra Karelen på vardera sidan av Pielisjärvi, i Kajanaland, norra Tavastland, Hangöudd och i Nouxområdet i Esbo.

Pätillä har studerat försurningen i norra Esbo. Han konstaterar att småsjöarna i området efter mitten av 60-talet har försurats betydligt. I en del av sjöarna är pH-värdet kritiskt för fisken och vattnet har förlorat sin buffertförmåga mot försurningen.

Enligt Pätilä är tre sjöar -— Orajärvi, Hauklampi och Valkialampi — allvarligt försurade. I de två förstnämnda har pH-värdena på 14 år sjunkit från 5,4—53,6 till 4,7—4,9. I alla tre har organismerna påverkats starkt. I avsaknad av provfiske har det varit svårt att säga någonting exakt om den sidan, men många tecken tyder på att fiskbeståndet är på tillbakagående.

Vad kan göras mot försurningen? En stort upplagd konferens om försurningen hölls i september i Jönköping. Det konstaterades att man inte kan vänta sig att olja och kol skulle ersättas av andra energikällor i någon större utsträckning — åtminstone på länge.

De medel som står till buds är att minska svavelhalten i oljan och kolet, eller att avsvavla rökgaserna.

Under tiden kan försurningens verkningar minskas. Redan för fem år sedan beslöt den svenska regeringen att vidta åtgärder för att minska utsläppen a svavel. År 1985 är det meningen att vara nere vid den nivå som gällde i början av 5350-talet. För fem år sedan började man också kalka sjöar och vattendrag för att motverka effekterna av det sura nedfallet.

I våras kom naturvårdsverket och miljöstyrelsen i Sverige ut med ett gemensamt åtgärdsprogram. Det behandlas som bäst i regeringen.

Redan för i år har svenska staten gett 23 Mkr i bidrag för kalkning av insjöar. Enligt åtgärdsprogrammet borde summan småningom höjas till 200 Mkr per år. Kalkningen är inget direkt botemedel — åtgärden måste upprepas med ca fem års mellanrum.

Det föreslås också 10 Mkr årligen för ett 15-årigt forskningsprogram. Vidare föreslås långtgående begränsningar av svenska utsläpp, samt ett kraftfullt internationellt samarbete för att åstadkomma mindre utsläpp från andra europeiska länder.

Den internationella aspekten

Som största bov i fråga om de utsläpp som drabbar Norden har ofta nämnts Ruhr-området. Enligt skandinaviska undersökningar skulle dock Storbritannien ge ifrån sig mer. Andra länder med betydande utsläpp är Västtyskland, Östtyskland, Danmark, Polen och Sovjetunionen.

Särskilt för öststaterna är sifferuppgifter svårtillgängliga. Beräkningar måste göras på basen av vad man känner till om industri- och bosättningscentra.

När det gäller våra egna knutar finns det ingen anledning att betvivla att det tex från Leningradområdet kommer ansenliga mängder föroreningar också över till oss.

Inom ramen för FN:s kommission för Europa, ECE, undertecknades för två år sedan en konvention om långväga gränsöverskridande = luftföroreningar. Länderna förutsätts begränsa och så långt möjligt att gradvis minska och förhindra spridning av luftföroreningar.

Tyvärr är det bara några få stater som ratificerat den, och konventionen har inte ännu trätt i kraft formellt.

Problemet med det internationella samarbetet kring försurningen är att länderna på kontinenten uppfattar saken som ett betydligt mindre problem än vi i Norden gör. Berggrunden i Finland, Sverige och Norge ger dåligt skydd mot syratillförsel, medan bergarterna på kontinenten och brittiska öarna tillför vattnen neutraliserande ämnen.

Som ”nettomportör” av långväga luftföroreningar känns det tröstlöst, då man vet att man skall vara med om att ta emot av de uppskattningsvis 30 miljoner ton svavel som årligen kommer ut ur skorstenarna i Europa.

Henrik Sonc 1