Varför är vi sura mot vissa djur?

Vi har en skev självbild när det gäller vårt förhållande till djur. Vi tror att vi är rationella, men hur ska man förklara alla katter på Instagram och det djupa varghatet?

I klimatdebatten lyfts isbjörnen ofta upp som en symbol för det miljöhaveri som mänskligheten kollektivt står anklagad för att ha ställt till med. Budskapet lyder att du förstör planeten och snart drunknar också den helt oskyldiga isbjörnen, bara för att du inte kan låta bli att flyga till Kanarieöarna på sportlovet.

I motsats till andra björnar ser isbjörnen faktiskt oss människor som mat och attackerar oss när den får tillfälle. Det sker årligen flera isbjörnsattacker på Svalbard och den som besöker ögruppen blir noggrant informerad om att isbjörnen är ett aggressivt djur. Det är till och med lag på att ha med vapen om man rör sig utanför bebyggelse. Ändå uppfattas isbjörnen allmänt som en gullig krabat, som helst bara skulle vilja leka vidare på isflaken.

”De flesta av oss har ingen erfarenhet av att uppleva rädsla för isbjörn. På bilder ser den ut som en snäll, oskyldig nallebjörn och därför känner vi ett moraliskt ansvar för den när isarna smälter”, säger Lauri Nummenmaa, psykologiprofessor och emotionsforskare på Åbo universitet.

Pandamarknadsföring. I en annan debatt målas vargen upp som ett girigt rovdjur, som stryker runt knutarna och bara väntar på att få sätta sina vassa tänder i första bästa människa. Detta trots att inga människor veterligen har dödats av varg i Finland sedan 1882. För att misskreditera vargen ytterligare sprids uppfattningen att det knappast är några riktiga renrasiga vargar, utan vilda byrackor som invaderar från öst. Nummenmaa ser ändå något rationellt i det hat som många finländare känner mot varg.

”Det är ett vilt rovdjur som kontinuerligt observeras i bebodda trakter och det innebär fara och hot för dem som har dem i närheten av sina hem. I storstadsmiljöer däremot uppfattas inte hotet och därför är inställningen där annorlunda. Jag skulle säga att det handlar om ett pragmatiskt sätt att tänka.”

Djur utnyttjas inte bara för politiska ändamål. Bland annat i miljöorganisationernas reklamkampanjer ser vi ofta pandor, orangutanger och andra söta pälsdjur, medan reptiler, krabbor eller insekter mer sällan frontar insamlingskampanjer till förmån för utrotningshotade djurarter.

”Det handlar nog om samma mekanismer som inom annan marknadsföring. Ta klädbranschen som exempel. Också där väljer man ut modeller som är attraktiva och väcker våra mest primitiva känslor.”

Rudolf med rödvinssåsen. Forskningen visar att människans känslor gentemot olika djurarter bygger på inlärning, snarare än genetik. Rädslan för ett väsande ormläte har av vissa forskare påståtts vara nedärvd och även förekomma hos apor, men den teorin har trumfats av senare forskning. Det är en inlärd rädsla.

”Vi har också undersökt vilket förhållande människor i olika länder har till olika djur och det är tydligt att det varierar. I vissa länder väcker vissa djurarter skräck, medan samma djur inte uppfattas som hot i andra länder.”

Även matkulturer i olika länder präglas av hur människan känner inför olika djur. Vi kan inte tänka oss att äta hund eller katt, vilket uppfattas som normalt i många delar av Asien. Kängurubiff väcker inte heller någon aptit, men däremot njuter vi gärna av en renfilé, något som får australier och amerikaner att må dåligt.

”Hos oss finns det mycket renar och vi betraktar renen som ett produktionsdjur. På landsbygden är det vanligt att man ger namn åt sina kor och grisar och behandlar dem med värme, trots att man vet att de kommer att slaktas.”

Sedan finns det de urbana husdjuren som fyller ut en stor del av flödena på sociala medier.

”Vi har en lång gemensam historia med katt och hund och de får ungar som påminner oss om hur vi tar hand om våra egna barn. Vi är flockdjur och ser till att alla som hör till flocken har det bra. Vissa djur tas med mentalt i flocken och vi känner ett moraliskt ansvar för att ta hand om dem och deras ungar”, säger Nummenmaa.