Västkapital i socialistländerna
av Tauno Tiusanen Forum 1984-13, sida 28-29, 05.09.1984
1 rr —G ARUN
VÄSTKAPITALET OCH SOCIALISMEN
Privat kapital och socialism passar inte som tankemodell särskilt väl ihop i samma ekonomiska miljö. Trots detta har man sedan slutet av 1960-talet i de socialistiska länderna experimenterat med att utnyttja västligt kapital som direkta investeringar för att utveckla den socialistiska ekonomin,
MH I Jugoslavien, som inte är fullvärdig medlem av SEV, har på basen av en lag om blandbolag, som godkändes 19567, grundats ett par hundra företag där främmande kapital är med, I Ungern, Rumänien, Bulgarien och Polen, vilka följande Jugoslaviens exempel har tillåtit främmande kapital att komma direkt in i landet, har motsvarande framgång inte uppnåtts.
I Polen har det överhuvudtaget inte skett
Av TAUNO TIUSANE någon omfattande landstigning med främmande kapital, trots att en lag från 1976 tillåter s k ”Polonia”bolag, dvs små enheter i främmande ägo. Under Giereks period litade man som känt på, att man med västliga krediter kunde främja landets ekonomiska utveckling utan att inbjuda kapitalistföretagare. Den överdimensionerade upplåningen ledde som känt till en skuldkris, som ännu pågår.
De ideologiskt renläriga fruktar att företagen där västligt kapital är med blir gökungar i det socialistiska boet. Därför har myndigheterna i Polen börjat strypa de utlandsägda företagens verksamhetsförutsättningar.
2 500 Polonia-firmor
Medan de stora lånen dominerade rubrikerna uppstod så småningom en grupp Polonia-firmor, som skickligt opererar med att fylla marknadsnischer. I slutet av 1983 hade det uppstått ca 500 stycken sådana firmor, vilka i huvudsak ägs av utlandspolacker. Då man granskar detta kanske överraskande höga tal måste man beakta,att Polonia-firmorna vanligen verkar i ganska liten skala, och totalt bara sysselsätter drygt 10 000 personer. Trots det uppgick Polonia- enheternas totala omsättning i fjol till 46 mrd zloty. Enligt den officiella växelkursen är det därmed fråga om en kaka på nästan en halv miljard USD.
Inom Polonia-sektorn har produktiviteten varit ca tre till fyra gånger högre än inom den statliga företagssektorn. Varje zloty som placerats i Polonia-firmorna ger 0,77 zloty vinst, medan motsvarande tal inom den ”officiella” statsekonomin är 0,10 zloty. Skillnaden är väldig!
Framgång i affärslivet medför förutom vinster som känt också avundsjuka. Det är föga överraskande, att det i den socialistiska miljön uppstått betydande kritik mot de utlandsägda enheterna. Poloniafirmorna har sagts producera snabbt och ha dålig kvalitet, och kräva ett högt, ofta hutlöst pris för slutprodukterna. Resurser — råvaror och den bästa arbetskraften — roffar de framför näsan på statens företag. I ett nötskal är det fråga om Trojanska hästar, som sprider kapitalismens frön inom den socialistiska fästning, som Poloniafirmorna verkar i.
Försvar i den officiella pressen
Polonia-bolagen bar också sina försvarare, En tidning (Tygodnik Polski 26.2.1984) konstaterar, att de priser som de kapitalistiska Polonia-företagen kräver inte är dess högre än de motsvarande statliga företagens, Regeringens språkrör ”Zycie Wars[4.2.1984) hävdar att Poloniaprodukterna prismässigt t o m erbjuder fördelaktigare alternativ, på grund av konkurrenssituationen inom denna privat zawy sektor. Partiets huvudtidning ”Tribuna Ludu (1.3.1984) omkullkastar å sin sida påståendet att Polonia-produkterna skulle vara a dålig kvalitet. Enligt tidningens uppfattnin är saken tvärtom: de produkter och tjänster som kommer från den privata Poloniasektorn avviker till sin fördel från normal utbudet på den polska marknaden. Enligt tidningsuppgifterna är lönerna i
Polonia-firmorna också högre än i den so cialistiska sektorn. När lönerna i den förr i medeltal stiger till 19 000 zloty i månan den är motsvarande tal i den senar 14 000 — 15 000 zloty. Denna lönedifferentiering har sina försvarare: i tidningarna har det förekommit påpekanden, att gott arbete och produktivitet i allt högre grad borde belönas med höjd lön. ”Zycie Warszawy” (4.2.1984) anser det vara ett underligt påstående, att Polonia-firmorna skulle stjäla den bästa arbetskraften från den statliga sektorn, eftersom all arbetskraft måste skaffas via statliga byråer. Poloniasektorn sväljer bara omkring en procent av industrins arbetskraft. Hela sektorn har beviljats rätt att utnyttja 20 000 arbetare, men det verkliga behovet har varit bara drygt 12 000.
Höjda skatter
I den diskussion som förts för och emot Polonia-sektorn förefaller den ideologiskt renläriga linjen att vinna. Man har beslutat att pressa så höga skatter ur de utländska kapitalisterna, att hela sektorns framtid förefaller hotad. Vinstskatten höjdes för någon tid sedan från 50 till 85 procent, och omsättningsskatten på sålda produkter har väsentligt höjts. Valutaintäkterna från exporten, som tidigare stannade hos Polonia-firmorna för anskaffning av im växlas till zloty enligt officiella kurser,
De nya bestämmelserna ändrar väsentligt Plonia-bolagens verksamhetsmiljö. Hela sektorns existens tycks ligga i vågskålen.
En Polonia-firma vid namn Elmar, som producerar ackumulatorer och batterier, hade planerat en årliga produktion på 120 000 enheter under åren 1984-85. Avsikten var att höja kapaciteten till 250 000 enheter under de två följande åren. Utvidgningsprogrammet har emellertid nu skrotats ned. Produktionssiffrorna för 1984-85 har skurits ned till en fjärdedel av de ursprungliga. Staten, som under den tidigare vinstskatteprocenten skulle ha fått ca 200 milj zloty, får nu då den tillämpar den högre skalan nöja sig med omkring 60 milj zloty.
Den ideologiska kvasten sopar
Det verkar som om de polska myndigheterna håller på att nacka gåsen som värpt guldägg. Den intressanta smekmånaden mellan kapitalism och socialism på polsk grund tycks sluta i skiljsmässa.
Det är alldeles klart, att retoriken i grälet är färgad av renlärig ideologi.l juni kritiserade inrikesministern, general Czesla righet och själviskhet” som finns i Poloniabolagens verksamhet. Han glömde dock att nämna den totala övermakt i effektivitet de har jämförda med statens egna enheter.
Förlorarna i den nuvarande Poloniatvisten är framförallt konsumenterna, som minsann inte skämts bort i Polen under 8O-talets krisår. Vinnarna hittar man tydligen på svarta börsen: då marknadsnischerna djupnar i och med att Poloniaproduktionen krymper frodas spekulation och köpslående och höjer uppenbarligen priserna på knappa produktgrupper. Själviskhet och opportunism stannar kvar i ekonomin.
Polonia-sektorns export har aldrig nått så goda resultat, att Polensbetalningsbalans den vägen väsentligt skulle ha förbättrats. För att man skulle ha uppnått en betydande förbättring valutasituationen, borde man i Polen ha skapat omfattande och fördelaktiga — verksamhetsförutsättningar för det främmande kapitalet. Detta ekonomiskt vettigaalternativ, som under de senaste åren uppenbarligen i flere repriserpå allvar övervägts, tycks nu ha sopats bort med den ideologiska kvasten. Verksamhetsförutsättningarna för en av saneringskomponenterna för Polens fortsättningsvis svåra valutaskuldproblem har i avgörande grad försvagats.
portförnödenheter, måste nu till 50 procent Kiszszak i hårda ord den ”opportunism, gi Kreditkorten. . .
Men även om de starka företagen inom handeln lyckats med egna kort, så visade sig kreditkortsbusinessen svår att hantera för Maxer-kedjan, som efter att ha varit lierad med Postbanken sålde operationen till KOP:s Kansallisrahoitus. Kanra kom också ut med ett eget allmänt kort med lång kredittid, Käyttöluotto, medan SCABfinans i våras introducerade sin motsvarighet, Aktiiviraha. Andelsbankerna grundade kreditkortsbolaget OP-kortti för samma ändamål, medan Föreningsbanken grundade Suomen Luottokortti Oy, som åtminstone tills vidare stannat som ett pappersbolag.
Kortexplosionen har inte setts med blida ögon av handeln — trots att man själv bidragit till mångfalden. I värsta fall kan man där få lov att hantera sju olika bankkort, Kreditlagets 3 kort, minst två andra internationella kort, ett eget kort och/eller en kedjas kort plus tills vidare 2 bankkreditkort. — Utvecklingen är dålig ur handelns synvinkel sett, säger Stockmanns Lauri Halsas. Helst skulle vi se att utvecklingsbehoven skulle tillgodoses inom Kreditlagets sfär.
Samordning trots allt
Från handelns sida har emellertid ännu Detaljhandelns Centralförbund geno sin VD Ukko Laurila hunnit utlova ett eget kort till detta års julhandel, enligt uppgift i samarbete med FBF:s Finska Företagsfinans och Kanra. Planerna förefaller dock ännu vara något i det blå, speciellt efter som det efterlysta alternativet från det existerande samarbetsorganet, Kreditlaget, håller på att ta form.
De banker som i våras inte kastade sig in i kreditkortsspelet, HAB, STS och Postbanken, offentliggjorde i början av sommaren planerna på ett utvidgat OK-kort med längre kredittider från 6 till 24 månader. Sedan dess har Ålandsbanken och FBF gått med i projektet, och intresset riktar sig nu framförallt mot KOP men också SCAB och OKO. För KOP, som redan kört fram Käyvttöluotto och Maxer har hittills initiativtagarnas krav på att andra system skrotas ned varit svårt att acceptera, men ställningarna förefaller att mjukas upp på bägge håll. För OKO:s och SCAB:s del kan beslutet vara svårare att ta, bägge är intresserade av den kontakt med potentiella företagskunder ett eget kort kan ge.
Kreditlagets Seppo Jyrkämä avvisar antydningarna att man låtit tåget gå innan det utvidgade OK-kortet föddes, med hänvisning till Kreditlagets verksamhetsidé, men tror att den nya modellen kommer att fungera, — Enligt den börjar vi inte själva bevilja långa krediter, utan Kreditlaget kommer att sälja sin service åt Kreditföretag X, som sedan håller kontona hos sig eller ägarbankerna.
Jyrkämä räknar med att de nya OKkorten kommer i oktober, och samtidigt börjar alla OK-kort bytas ut. — En egenskap hos de nya korten kommer att vara att det inte framgår hur lång kredit de har, det stannar mellan kunden, oss och banken. Diskretion är alltid tilltalande i ekonomiska angelägenheter!
Trots uppmärksamheten kreditkorten fått berör de ännu en relativt liten del av den totala kommersen. Uppskattningarna om den genomsnittliga kreditvolymen varierar mellan 600 och 1000 Mmk, dvs ett par procent av konsumtionsutgifterna. Centralutskottet för handeln, Kaukeva, uppskattar att försäljningen på alla kategorier av kreditkort (men inte bankkort) i år stiger till ca 5,6 mrd mk, fortfarande en låg siffra med tanke på att detaljhandelns försäljning i fjol uppgick till ca 95,5 mrd mk.
Även on marknaden för kort med längre krediter klarnar kommer nog plånböckerna ännu att töjas av en brokig packe plastkort. Bankkorten har kommit för att stanna, oljebolagens egna kort försvarar sin ställning eftersom de ger en god kontroll över bilutgifterna (speciellt för den som har firmabil), ett kort till den egna butiken är på sin plats, ett allmängiltigt kort med längre kredit likaså och ett personligt, internationellt gångbart kort för utlandsresorna. Lägg sedan till ett eller ett par t&e-kort för affärsmannen så är plånboken full! 29